flavianopolis

I september 1986 kostade en Big Mac £1,10 i Storbritannien. Samtidigt kostade den $1,60 i USA. Således "borde" växelkursen mellan dollarn och pundet ha varit cirka £0,69 per dollar. I verkligheten var kursen £0,67 per dollar.

2007 kostar en Big Mac £1,99 i Storbritannien och $3,41 i USA. Således "borde" växelkursen mellan dollarn och pundet vara cirka £0,58 per dollar. I verkligheten är kursen £0,49 per dollar.

Man kan också se att kursen knappast vid någon enskild tidpunkt varit i perfekt "mac-roekonomisk" jämvikt, men man kan tydligt se att dollarkursen uppmätt i pund "borde" ha sjunkit sedan 1986 och att den också gjort det. De flytande växelkurserna rör sig alltså, trots alla nippriga spekulanter, i ungefär samma riktning som teorin om köpkraftsparitet indikerar att de "borde" röra sig i. Det hör emellertid till saken att Storbritannien och USA båda praktiserar flytande växelkurs.

Ser man däremot till Nederländerna och Tyskland är det så att den nominella växelkursen mellan tyska mark och nederländska gulden varit låst i ett mycket snävt band sedan 1985. Numera har de båda valutorna förenats i en fullständig valutunion, men de båda valutornas omräkningskurs vid införandet av euron motsvarar exakt deras gamla centrala växelkurs i ERM. Det vill säga: 100 nederländska gulden motsvarar nästan exakt 88,75 DM, eller ungefär 1,96 DM motsvarar antingen en euro eller ungefär 2,20 nederländska gulden.

Det hör till saken att Nederländerna och Tyskland, liksom USA och Storbritannien, sedan lång tid tillbaka har fria kapitalflöden. Det hör emellertid också till saken att Nederländerna, Tyskland och Storbritannien befinner sig i tullunion sedan 1973.

Ser man till vilken kurs de olika valutorna "borde" ha haft för att jämställa priset på en Big Mac ser man snart att nederländska gulden och tyska mark under en lång följd av år låg i närmast pefekt mac-roekonomisk jämvikt. Tog man prislistan från nederländska Mc Donalds och multiplicerade den med 0,8875 för att sedan avrunda en liten gnutta nedåt fick man fram tyska Mac Donalds prislista.

Ser man till det brittiska pundet ser man snart att priset i Storbritannien periodvis avvikit påtagligt från det tyska, men att prisnivåerna började konvergera så snart Storbritannien gick med i ERM. Det tycks dessutom vara så, att trycket på priskonvergens var mycket starkare i gamla ERM än det är i EMU. Detta förklaras enkelt med att om ett land anslöt sig till ERM med en alltför hög växelkurs fick detta till följd att räntorna steg, därför att det uppstod en påtaglig risk för att landet skulle lämna ERM. Länderna med övervärderad valuta fick därför högre räntor än de med undervärderad valuta. Jag minns inte exakt, men i Frankrike och Danmark kostade en Big Mac betydligt mer än i Tyskland och Nederländerna och följaktligen var de franska och danska räntorna skyhöga. De skyhöga räntorna hade en starkt deflatorisk verkan, som hade upphört först den dag de franska och danska prisnivåerna tvingats i paritet tysk/nederländsk nivå.

Finland är det land inom EMU som har högst prisnivå och av detta skäl är Finland också det land som har den lägsta inhemska inflationstakten i EMU. Hade emellertid gamla ERM kvarstått hade Finland också varit det ERM-land med de absolut högsta räntorna. Trycket mot köpkraftsparitet hade alltså varit mycket starkare.

Ett av syftena med att visa på hur gamla ERM fungerade är att jag menar att det aldrig någonsin funnits något system som liknat den klassiska guldmyntfoten så starkt som gamla ERM. Det visar också på att det faktum att olika valutors växelkurser avviker från köpkraftspariteten egentligen är ett onaturligt förhållande, som inte skulle kunna förekomma i en värld med fri handel, fria kapitalflöden och fasta växelkurser.