torsdag, september 27, 2007
Allmänläkaren och obducenten
De allra flesta har väl vid något tillfälle hört talas om allmänläkaren och obducenten, vilka påstås ha styckat en kvinna vid namn Cathrine da Costa. Efter att ha läst professor Anders Agells böcker i ämnet är jag helt förvissad om deras fullständiga oskuld.
Just i dagarna har polisen tydligen lyckats få en svag DNA-matchning med anknytning till detta omtalade mord och spåren pekar inte mot allmänläkaren och obducenten. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17165015.asp
Jag är inte särskilt optimistisk, men eftersom det är mycket tragiskt såväl att bli mördad som att utan grund anklagas för inblandning i ett mord och jag är övertygad om att allmänläkaren och obducenten är helt oskyldiga, hoppas jag att man skall kunna binda den verkligt skyldige. Dessvärre har denna härva för länge sedan utvecklat sig dithän att det enda som kan återge allmänläkaren och obducenten deras heder är att man lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel.
I vanliga fall är det så, att, för en fällande dom, krävs att skulden ställs bortom rimligt tvivel, men i det här fallet krävs att allmänläkaren och obducenten lyckas ställa sin oskuld bortom rimligt tvivel och detta kräver i sin tur att man lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel.
Det vore dock ytterst intressant att se hur rättsväsendet skulle hantera en situation där man, mot förmodan, lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel. Allmänläkaren och obducenten är nämligen frikända för själva mordet, men domskälen pekar ut de båda läkarna som skyldiga till det vid tillfället preskriberade brottet likskändning, vars rubrik är brott mot griftefriden. De pekas i domskälen ut som ansvariga för styckningen av Cathrine da Costas lik.
Svenska domstolar har sedan, vid ett flertal tillfällen, avvisat alla besvär mot denna dom av det skälet att domen de jure är friande, trots att domen de facto är fällande. Jag menar att detta är en orimligt formalistisk syn och att synsättet inte nödvändiggörs ens av aldrig så sträng formalism. Det står nämligen talat om "särskilda skäl" och om en dom de facto är fällande, även om den de jure är friande, menar jag att det finns "särskilda" skäl att undanröja den. Ingenting säger att Högsta Domstolen inte kan undanröja vilken dom som helst.
Problemet med denna dom är dock att alla rättsvårdande instanser hårt bundit sig vid ståndpunkten att en friande dom aldrig någonsin kan bli föremål för ändring. Vad händer om man nu lyckas bevisa att det som påstås i domskälen, bortom rimligt tvivel, är helt felaktigt? Inget tvivel råder ju om att det är djupt nedsättande och att allmänläkarens och obducentens livsöden påverkats starkt till det sämre av vad som står i domskälen och att domskälen, även om detta kan förnekas ur strängt formalistisk synvinkel, kommit att ligga till grund för att dra in allmänläkarens och obducentens läkarlegitimationer.
Som jag tidigare sade tror jag att den enda möjligheten att ge allmänläkaren och obducenten upprättelse är att ställa deras oskuld bortom rimligt tvivel genom att ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel. Om detta emellertid, mot förmodan, lyckas tror jag att inte att den störste förloraren kommer att vara den som döms skyldig utan de domare och myndigheter som utan grund ruinerat allmänläkarens och obducentens liv.
Det lär dessutom vara så, här är jag dock osäker, att justitiekansler sagt att skadestånd aldrig kan komma ifråga, eftersom alltför lång tid förflutit. Skulle det, av formalistiska och andra skäl visa sig omöjligt att på något sätt kompensera allmänläkaren och obducenten genom det ordinarie rättsväsendet, menar jag att de myndighetspersoner och domare som ruinerat allmänläkarens och obducentens liv, måste anses moraliskt skyldiga att utge ett frivilligt skadestånd.
Jag anser att en rimlig nivå på sådant skadestånd bör vara den egna lönesumman med avdrag för socialbidragsminimum och tillägg för ränta sedan tiden för dessa beslut.
Just i dagarna har polisen tydligen lyckats få en svag DNA-matchning med anknytning till detta omtalade mord och spåren pekar inte mot allmänläkaren och obducenten. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17165015.asp
Jag är inte särskilt optimistisk, men eftersom det är mycket tragiskt såväl att bli mördad som att utan grund anklagas för inblandning i ett mord och jag är övertygad om att allmänläkaren och obducenten är helt oskyldiga, hoppas jag att man skall kunna binda den verkligt skyldige. Dessvärre har denna härva för länge sedan utvecklat sig dithän att det enda som kan återge allmänläkaren och obducenten deras heder är att man lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel.
I vanliga fall är det så, att, för en fällande dom, krävs att skulden ställs bortom rimligt tvivel, men i det här fallet krävs att allmänläkaren och obducenten lyckas ställa sin oskuld bortom rimligt tvivel och detta kräver i sin tur att man lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel.
Det vore dock ytterst intressant att se hur rättsväsendet skulle hantera en situation där man, mot förmodan, lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel. Allmänläkaren och obducenten är nämligen frikända för själva mordet, men domskälen pekar ut de båda läkarna som skyldiga till det vid tillfället preskriberade brottet likskändning, vars rubrik är brott mot griftefriden. De pekas i domskälen ut som ansvariga för styckningen av Cathrine da Costas lik.
Svenska domstolar har sedan, vid ett flertal tillfällen, avvisat alla besvär mot denna dom av det skälet att domen de jure är friande, trots att domen de facto är fällande. Jag menar att detta är en orimligt formalistisk syn och att synsättet inte nödvändiggörs ens av aldrig så sträng formalism. Det står nämligen talat om "särskilda skäl" och om en dom de facto är fällande, även om den de jure är friande, menar jag att det finns "särskilda" skäl att undanröja den. Ingenting säger att Högsta Domstolen inte kan undanröja vilken dom som helst.
Problemet med denna dom är dock att alla rättsvårdande instanser hårt bundit sig vid ståndpunkten att en friande dom aldrig någonsin kan bli föremål för ändring. Vad händer om man nu lyckas bevisa att det som påstås i domskälen, bortom rimligt tvivel, är helt felaktigt? Inget tvivel råder ju om att det är djupt nedsättande och att allmänläkarens och obducentens livsöden påverkats starkt till det sämre av vad som står i domskälen och att domskälen, även om detta kan förnekas ur strängt formalistisk synvinkel, kommit att ligga till grund för att dra in allmänläkarens och obducentens läkarlegitimationer.
Som jag tidigare sade tror jag att den enda möjligheten att ge allmänläkaren och obducenten upprättelse är att ställa deras oskuld bortom rimligt tvivel genom att ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel. Om detta emellertid, mot förmodan, lyckas tror jag att inte att den störste förloraren kommer att vara den som döms skyldig utan de domare och myndigheter som utan grund ruinerat allmänläkarens och obducentens liv.
Det lär dessutom vara så, här är jag dock osäker, att justitiekansler sagt att skadestånd aldrig kan komma ifråga, eftersom alltför lång tid förflutit. Skulle det, av formalistiska och andra skäl visa sig omöjligt att på något sätt kompensera allmänläkaren och obducenten genom det ordinarie rättsväsendet, menar jag att de myndighetspersoner och domare som ruinerat allmänläkarens och obducentens liv, måste anses moraliskt skyldiga att utge ett frivilligt skadestånd.
Jag anser att en rimlig nivå på sådant skadestånd bör vara den egna lönesumman med avdrag för socialbidragsminimum och tillägg för ränta sedan tiden för dessa beslut.
Comments:
<< Home
Men om de bevisligen styckat hennes kropp och blivit dömda för det så är det ju ganska bra att de inte får praktisera som läkare längre...
Jo, men problemet är att det inte bara är föremål för rimligt tvivel att de styckat hennes kropp; det är dessutom högst osannolikt.
Och inget enda DNA-spår har ju hitintills ens kommit i närheten av allmänläkaren och obducenten.
Detta är grund nog för rimligt tvivel.
Jag rekommenderar professor Anders Agells böcker i ämnet.
Och inget enda DNA-spår har ju hitintills ens kommit i närheten av allmänläkaren och obducenten.
Detta är grund nog för rimligt tvivel.
Jag rekommenderar professor Anders Agells böcker i ämnet.
Förresten: De är inte ens dömda för att ha styckat Cathrine da Costas lik; det sägs endast i domskälen att det är ställt bortom rimligt tvivel att de styckat liket.
Detta stämmer dock inte.
Detta stämmer dock inte.
Det enda som talade för att läkarna styckat Catthrine da Costa är almänläkarens förra frus vittnesmål.Där
hon berättar att deras 1,5 åriga dotter varit med på rättsläkarstationen i solna då de två skulle ha styckat
cathrine.Men hon hade tidigare försökt få allmänläkaren fäld för incest hon anmälde honom
4-5 gånger.Men han frikändes alla gångerna.
Det var när det blev kännt att obducenten var misstänkt som hon anmälde till polisen att han måste varit med.Sedan kom hon med dotterns "vittnesmål",utan några som helst sakliga bevis.
Obducenten blev angiven av hans förra frus föräldrar.Först hade de försökt få fast honom för
mord på deras dotter.Hon hade tagit livet av sig,
och lämnat ett självmordsbrev efter sig.Självmordet utreddes tre gånger.pga föräldrarnas anmälningar.Men inget tydde på annat än självmord.
Sedan anmälde de honom för styckmord utan att ha några som helst bevis.
Allmänläkarens exfru hade ett vikariat på DN:s
förortsbillagor.Obducentens exs moder arbetade
på expressen.
Det förklarar väl delvis varför tidningarna skrev om dem som det var bevisat skyldiga.
När de frikänndes så överklagade inte åklagaren
inte uppenbarligen föratt han insåg att bevisningen inte höll
hon berättar att deras 1,5 åriga dotter varit med på rättsläkarstationen i solna då de två skulle ha styckat
cathrine.Men hon hade tidigare försökt få allmänläkaren fäld för incest hon anmälde honom
4-5 gånger.Men han frikändes alla gångerna.
Det var när det blev kännt att obducenten var misstänkt som hon anmälde till polisen att han måste varit med.Sedan kom hon med dotterns "vittnesmål",utan några som helst sakliga bevis.
Obducenten blev angiven av hans förra frus föräldrar.Först hade de försökt få fast honom för
mord på deras dotter.Hon hade tagit livet av sig,
och lämnat ett självmordsbrev efter sig.Självmordet utreddes tre gånger.pga föräldrarnas anmälningar.Men inget tydde på annat än självmord.
Sedan anmälde de honom för styckmord utan att ha några som helst bevis.
Allmänläkarens exfru hade ett vikariat på DN:s
förortsbillagor.Obducentens exs moder arbetade
på expressen.
Det förklarar väl delvis varför tidningarna skrev om dem som det var bevisat skyldiga.
När de frikänndes så överklagade inte åklagaren
inte uppenbarligen föratt han insåg att bevisningen inte höll
Bara en idiot tror att "allmänläkaren och obducenten" har något alls med mordet och styckningen av Cathrine da Costa att göra.
Den förste som förklarade denna röriga historia för mig var advokat Jan Axelsson (R.I.P.) och han menade redan från början att de var oskyldiga. Jag har aldrig träffat en mera begåvad och intressant person än Jan Axelsson.
Den förste som förklarade denna röriga historia för mig var advokat Jan Axelsson (R.I.P.) och han menade redan från början att de var oskyldiga. Jag har aldrig träffat en mera begåvad och intressant person än Jan Axelsson.
goyard bag
supreme clothing
kyrie 9
yeezy 500
supreme new york
Travis Scott Air Jordan
air jordan 1
bape outlet
bape outlet
yeezy
Skicka en kommentar
supreme clothing
kyrie 9
yeezy 500
supreme new york
Travis Scott Air Jordan
air jordan 1
bape outlet
bape outlet
yeezy
<< Home