fredag, september 21, 2007
Artighetstilltal
I dagens nätupplaga finns en artikel om att det blivit mera populärt att inte säga du. Läs texten på följande länk.
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_17135505.asp
Oavsett hur man själv hanterar tilltalet av andra människor och oavsett exakt vad man anser i frågan, berörs en mycket intressant fråga. Min uppfattning är den att, det rent grammatiskt, finns goda skäl att alltid säga du när man tilltalar en person av det enkla skälet att det då står helt klart att en enda person avses. I många äldre kulturer var pluralistilltal av en enda person okänt. Sedan finns ett utmärkt teologiskt argument och det argumentet är att eftersom Gud själv bett att få bli tilltalad med Du och tilltalet Ni anses ange en högre rang än du, kan niandet rent av ses som en hädelse. Personen som tilltalas med Ni ges ju en högre rang än Gud. Detta är givetvis oacceptabelt för en Gudstroende person.
Samtidigt är det enligt min mening uttryck för kulturell och språklig utarmning att tilltala alla människor lika. Ett barn skall givetvis alltid tilltalas med ett enkelt du, men det känns inte naturligt att tilltala en äldre okänd människa med ett enkelt du av det skälet att man genom att göra det visar brist på respekt för naturliga hierarkier. Äldre människor skall behandlas med särskild aktning och respekt och detta gäller även personer med stor bildning och integritet. Här saknar modern svenska ett användbart sätt att uttrycka respekt. Engelskans Sir/Madam är utmärkta exempel på hur man smidigt kan uttrycka att man uppfattar sig själv som rangmässigt underordnad och att man inte vill vara oartig.
Ett annat skäl att anse att det finns ett särskilt behov av att uttrycka respekt när man samtidigt vill framföra kritik. Om man tilltalar alla människor lika, uppstår nämligen ett stort problem när den som befinner sig lägre i den sociala hierarkien vill uttrycka berättigad kritik mot en person som befinner sig högre i den sociala hierarkien. Om man vill framföra kritik eller ifrågasättande synpunkter gentemot exempelvis en professor, blir det lättare att vara sakligt sett tydligare och kritisk om artighetstilltal anger att man med bibehållen respekt för den i hierakien överordnade framför kritiska synpunkter. Det känns nämligen mera naturligt att säga att professor Si och Så möjligen borde beakta vissa synpunkter mera ingående, än att säga att där har du nog fel och använda förnamnet. Förnamnet indikerar ju förtrolighet och då låter det mästrande och dumt att från en underordnad postion vara kritisk. Använder man däremot ordet professor har man redan genom tilltalet visat tillbörlig respekt och kan sedan mera obehindrat kritisera och ifrågasätta. Duande får heller aldrig bli ett sätt för överordnade att fly de särskilda förpliktelser och det särskilda ansvar som följer av en överordnad ställning.
Jag finner att en lämplig medelväg mellan total du-reform och forna tiders styltade tilltalsformer vore att använda titel inledningsvis i de fall man tilltalar en person med högre rang, men att sedan växla till du på samma sätt som man i forna tider "växlade ned" till Ni, efter att inledningsvis ha talat med titlar i tredje person. Den med högre social rang kan då ges priviligiet att vara den som först tillåts använda ordet du och på det sättet också ge klartecken för ett respektfullt användande av ordet du från den andres sida.
Ett samhälle helt utan hierarkier har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Rätt förstådda är hierakier uttryck för samhällets sunda och naturliga ordning, eller arbets- och ansvarsfördelning. Ett samhälle utan respekt för äldre och mera kunniga personer är ett samhälle utan kultur. Ett samhälle där överordnade försöker dölja sig bakom en hurtfrisk och förljugen förtrolighet är motbjudande.
Måhända är jag själv präglad av tre år i Tyskland.
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_17135505.asp
Oavsett hur man själv hanterar tilltalet av andra människor och oavsett exakt vad man anser i frågan, berörs en mycket intressant fråga. Min uppfattning är den att, det rent grammatiskt, finns goda skäl att alltid säga du när man tilltalar en person av det enkla skälet att det då står helt klart att en enda person avses. I många äldre kulturer var pluralistilltal av en enda person okänt. Sedan finns ett utmärkt teologiskt argument och det argumentet är att eftersom Gud själv bett att få bli tilltalad med Du och tilltalet Ni anses ange en högre rang än du, kan niandet rent av ses som en hädelse. Personen som tilltalas med Ni ges ju en högre rang än Gud. Detta är givetvis oacceptabelt för en Gudstroende person.
Samtidigt är det enligt min mening uttryck för kulturell och språklig utarmning att tilltala alla människor lika. Ett barn skall givetvis alltid tilltalas med ett enkelt du, men det känns inte naturligt att tilltala en äldre okänd människa med ett enkelt du av det skälet att man genom att göra det visar brist på respekt för naturliga hierarkier. Äldre människor skall behandlas med särskild aktning och respekt och detta gäller även personer med stor bildning och integritet. Här saknar modern svenska ett användbart sätt att uttrycka respekt. Engelskans Sir/Madam är utmärkta exempel på hur man smidigt kan uttrycka att man uppfattar sig själv som rangmässigt underordnad och att man inte vill vara oartig.
Ett annat skäl att anse att det finns ett särskilt behov av att uttrycka respekt när man samtidigt vill framföra kritik. Om man tilltalar alla människor lika, uppstår nämligen ett stort problem när den som befinner sig lägre i den sociala hierarkien vill uttrycka berättigad kritik mot en person som befinner sig högre i den sociala hierarkien. Om man vill framföra kritik eller ifrågasättande synpunkter gentemot exempelvis en professor, blir det lättare att vara sakligt sett tydligare och kritisk om artighetstilltal anger att man med bibehållen respekt för den i hierakien överordnade framför kritiska synpunkter. Det känns nämligen mera naturligt att säga att professor Si och Så möjligen borde beakta vissa synpunkter mera ingående, än att säga att där har du nog fel och använda förnamnet. Förnamnet indikerar ju förtrolighet och då låter det mästrande och dumt att från en underordnad postion vara kritisk. Använder man däremot ordet professor har man redan genom tilltalet visat tillbörlig respekt och kan sedan mera obehindrat kritisera och ifrågasätta. Duande får heller aldrig bli ett sätt för överordnade att fly de särskilda förpliktelser och det särskilda ansvar som följer av en överordnad ställning.
Jag finner att en lämplig medelväg mellan total du-reform och forna tiders styltade tilltalsformer vore att använda titel inledningsvis i de fall man tilltalar en person med högre rang, men att sedan växla till du på samma sätt som man i forna tider "växlade ned" till Ni, efter att inledningsvis ha talat med titlar i tredje person. Den med högre social rang kan då ges priviligiet att vara den som först tillåts använda ordet du och på det sättet också ge klartecken för ett respektfullt användande av ordet du från den andres sida.
Ett samhälle helt utan hierarkier har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Rätt förstådda är hierakier uttryck för samhällets sunda och naturliga ordning, eller arbets- och ansvarsfördelning. Ett samhälle utan respekt för äldre och mera kunniga personer är ett samhälle utan kultur. Ett samhälle där överordnade försöker dölja sig bakom en hurtfrisk och förljugen förtrolighet är motbjudande.
Måhända är jag själv präglad av tre år i Tyskland.
Comments:
<< Home
Mycket bra reflektioner! Exemplet med svårigheten i Sverige att på ett naturligt sätt kritisera uppåt i en hierarki är inte bara teoretiskt utan i högsta grad verkligt. Den reform som syftade till att göra allt så "jämlikt" har alltså fått rakt motsatt effekt. Den har försvårat kommunikation mellan generationer och mellan nivåer i en hierarki.
En fundering till: Vad är det som säger att man vill vara du och förnamn med alla främlingar man möter. Att vara ni med någon man inte känner är inte snobberi, det är faktiskt ganska skönt. För inte är man bästa kompis med alla människor man möter, dock ska man respektera dem.
En fundering till: Vad är det som säger att man vill vara du och förnamn med alla främlingar man möter. Att vara ni med någon man inte känner är inte snobberi, det är faktiskt ganska skönt. För inte är man bästa kompis med alla människor man möter, dock ska man respektera dem.
# posted by 
: 22/9/07 09:19
: 22/9/07 09:19
Oavsett den exakta tekniska utformningen av ett artighetstilltal, är det en stor brist att det saknas ett fungerande artighetstilltal i den moderna svenskan.
Och precis som föregående talare menar gär duandet det svårare för en med lägre rang att framföra kritik riktad mot någon med högre rang.
Jag tror att det kan ha varit så Bror Rexed menade när han bad att bli tilltalad med du och förnamn.
Av en "herr generaldirektör" har man rätt att förvänta sig ordning och reda, men av "du Bror" kan man bara förvänta sig en "vanlig" människa med fel och brister.
Jag har bekanta, som är svenskar uppvuxna utomlands, och som drar sig för att tala med överordnade, därför att det känns genant att behöva tilltala dem med förnamn.
Hur skall det då kännas när man har anledning att framföra kritiska synpunkter gentemot överordnade?
Så visst är detta slarviga duande en förlust ur jämlikhetssynpunkt.
Och precis som föregående talare menar gär duandet det svårare för en med lägre rang att framföra kritik riktad mot någon med högre rang.
Jag tror att det kan ha varit så Bror Rexed menade när han bad att bli tilltalad med du och förnamn.
Av en "herr generaldirektör" har man rätt att förvänta sig ordning och reda, men av "du Bror" kan man bara förvänta sig en "vanlig" människa med fel och brister.
Jag har bekanta, som är svenskar uppvuxna utomlands, och som drar sig för att tala med överordnade, därför att det känns genant att behöva tilltala dem med förnamn.
Hur skall det då kännas när man har anledning att framföra kritiska synpunkter gentemot överordnade?
Så visst är detta slarviga duande en förlust ur jämlikhetssynpunkt.
Förresten:
Självfallet tycker att jag en till åren kommen person med ålderns rätt kan dua yngre okända människor.
Den yngre kan då svara med "min herre"/"damen" och sedan på den äldres inrådan "växla ned" till ett respektfullt du.
Självfallet tycker att jag en till åren kommen person med ålderns rätt kan dua yngre okända människor.
Den yngre kan då svara med "min herre"/"damen" och sedan på den äldres inrådan "växla ned" till ett respektfullt du.
Det allmänna duandet kom till under den stora vänsterrörelsen på 60- och 70-talet då man ville riva ner hierarkiska skillnader och göra alla människor lika. Problemet var att man såg niandet som en vertikal och hirarkisk skillnad och inte som fråga om närhet och personlig kontakt. Om jag känner dig väl eller du är en del av min närmaste umgängeskrets, önskar jag mig den personliga kontakten och vill att vi tilltalar varandra med förnamn. Har vi träffats för första gången vill jag å ena sidan hålla en viss distans och avvaktande försiktighet, å andra sidan visa artighet och hövlighet. Och detta har ingenting med hirarki att göra.
Efter 20 år i utlandet har jag vant mig vid skillnaderna i tilltal och har lärt mig att uppskatta det. Det är bekvämt och praktiskt, fungerar med automatik och gör att man känner sig säker och väl till mods i alla situationer.
Vad skall man nu göra i Sverige när man återigen inte riktig vet på vilket ben man skall stå? Under en mycket kort period ändrades tilltallsformerna på ett konstlat och onaturligt sätt och det är lätt att förstå den äldre damen som år 2007 plötsligt blev tilltalad med Ni och upplevde det som konstlat och dumt. Kanske skall man helt enkelt låta saker och ting ha sin gång, kankse skall man acceptera att ett ny-niande ibland låter lite trendfjantigt och helt enkelt låta det bero. Om tio år kanske vi tilltalar varandra på ett sätt som vi själva låtit tiden forma och som vi upplever som behagligt. Det viktiga är att vi inte återigen låter politiker och opinionsbildare tuta i oss hur vi skall bete oss, utan att det sker på ett för oss naturligt sätt.
Med bästa hälsningar,
Gunnar Carne, Gunnar eller Herr Carne - som Ni behagar
Efter 20 år i utlandet har jag vant mig vid skillnaderna i tilltal och har lärt mig att uppskatta det. Det är bekvämt och praktiskt, fungerar med automatik och gör att man känner sig säker och väl till mods i alla situationer.
Vad skall man nu göra i Sverige när man återigen inte riktig vet på vilket ben man skall stå? Under en mycket kort period ändrades tilltallsformerna på ett konstlat och onaturligt sätt och det är lätt att förstå den äldre damen som år 2007 plötsligt blev tilltalad med Ni och upplevde det som konstlat och dumt. Kanske skall man helt enkelt låta saker och ting ha sin gång, kankse skall man acceptera att ett ny-niande ibland låter lite trendfjantigt och helt enkelt låta det bero. Om tio år kanske vi tilltalar varandra på ett sätt som vi själva låtit tiden forma och som vi upplever som behagligt. Det viktiga är att vi inte återigen låter politiker och opinionsbildare tuta i oss hur vi skall bete oss, utan att det sker på ett för oss naturligt sätt.
Med bästa hälsningar,
Gunnar Carne, Gunnar eller Herr Carne - som Ni behagar
# posted by : 22/9/07 11:25
: 22/9/07 11:25
Jag lever efter följande regler.
1. Är en person jämnårig eller yngre, säger jag du utan krusiduller.
2. Tilltalar mig en yngre person med något annat än du finner jag detta artigt och respektfullt, men säger åt vederbörande att det går bra att säga du.
3. Är en person uppenbart äldre än jag själv säger jag varken du eller ni, utan undviker du/ni och säger kanske frun/min herre.
4. Om den äldre ber att få bli duad respekterar jag givetvis detta och duar honom/henne. Jag tolkar i allmänhet den äldres duande av mig som ett godkännande av tilltalet du från min sida.
5. Säger en äldre person något annat än du till mig, duar jag inte personen ifråga och berör inte frågan.
6. Om jag tappar fattningen duar jag alla människor.
1. Är en person jämnårig eller yngre, säger jag du utan krusiduller.
2. Tilltalar mig en yngre person med något annat än du finner jag detta artigt och respektfullt, men säger åt vederbörande att det går bra att säga du.
3. Är en person uppenbart äldre än jag själv säger jag varken du eller ni, utan undviker du/ni och säger kanske frun/min herre.
4. Om den äldre ber att få bli duad respekterar jag givetvis detta och duar honom/henne. Jag tolkar i allmänhet den äldres duande av mig som ett godkännande av tilltalet du från min sida.
5. Säger en äldre person något annat än du till mig, duar jag inte personen ifråga och berör inte frågan.
6. Om jag tappar fattningen duar jag alla människor.
Jag ogillar starkt de så kallade 68-radiaklerna. Ett sätt att markera avstånd mot hela den kulturradikala rörelsen är att inte använda ordet du på ett slarvigt sätt.
Tyvärr har stora delar av dagens så kallade borgerlighet endast en något mera liberal syn i ekonomiska frågor än sina socialistiska motståndare. I övrigt är de måna om att visa sig så kulturradikala som möjligt.
Det känns fattigt med en sådan borgerlighet. Borgerligheten bör stå för en mera konservativ syn i kulturella frågor.
Tyvärr har stora delar av dagens så kallade borgerlighet endast en något mera liberal syn i ekonomiska frågor än sina socialistiska motståndare. I övrigt är de måna om att visa sig så kulturradikala som möjligt.
Det känns fattigt med en sådan borgerlighet. Borgerligheten bör stå för en mera konservativ syn i kulturella frågor.
Jag tycker bråket om du/ni missar själva kärnfrågan. Verklig respekt känns och utövas genom handlande. Servicerespekt innebär en vetskap att ens jobb innebär att försöka skapa en bra upplevelse åtkunden. väluppfostrad och vänlig blir man aldrig genom att använda artificiella tilltalsformer, men genom att vara lyhörd för vad den man interagerar med behöver. Själv tror jag problemet är en generation som återupptäckt "ni" och tror det är fint.
På tal om problem att tala med överordnade, jag jobbar i UK och det är inga som helst problem att dua och förnamna de överordnade...
På tal om problem att tala med överordnade, jag jobbar i UK och det är inga som helst problem att dua och förnamna de överordnade...
# posted by : 22/9/07 15:10
: 22/9/07 15:10
Jag tror att det kan vara så att somliga är mera beroende av mera detaljerade uppförandekoder därför att de inte har så god fingertoppskänsla i det sociala livet.
Jag har alltid tyckt att det är svårt att veta hur man skall bete sig och vad folk försöker säga utan att uttryckligen säga det.
Av det skälet föredrar jag en mera kodifierad och strikt etikett. Då kan man lära sig utantill hur man genom olika ordval och liknande indikerar olika grader av respekt/förtrolighet och klarar sig bättre utan fingertoppskänsla.
Jag tycker att moderna bruket att tilltala överordnade förtroligt är löjligt. Eftersträvar direktörer att bli jämställda med dem som sprättar upp kuvert kan de indikera detta genom att godta lika låg lön som de.
Hade Bror Rexed genomfört en reform som gått upp på att alla inom Socialstyrelsen anställda skall tjäna exakt lika många kronor och ören, hade det varit rimligt om han blivit "du Bror" istället för "herr generaldirektör".
Dessutom finns inom Socialstyrelsen en noggrant och rättsligt reglerad hierarki med mycket klara regler om vem som har befogenhet att göra vad. Där gäller ofta att underordnade inte får göra det ena eller det andra, utan måste hänskjuta frågan till överordnade/be överordnade om instruktioner. Och hur skulle annars en myndighet kunna fungera.
Tilltalsformerna ger uttryck för gällande beslutsordning.
I Sverige är det så att det i normalfallet inte finns några uttryck för hierarkien inom en organisation, exempelvis att chefer hämtar kaffet själva istället för att låta det hämtas.
I kontinetaleuropa finns uttryck för hierarki; chefer svarar inte i telefon, hämtar inte kaffe och tilltals med herr + titel. Det är också helt klart att det är de som bestämmer.
I Sverige försöker cheferna rutscha ned på samma nivå som sina anställda, men när de anställda har en annan mening än cheferna klarnar snart att detta bara är en fånig kuliss. Då får man nämligen veta vem som bestämmer.
Eftersom cheferna bara delegerar beslut och är "allmänt progressiva" så länge de underordnade inte kommer till andra slutsatser än sina överordnade, anser jag att cheferna borde ge uttryck för att de är just chefer.
En chef har att bestämma och i gengäld att ta det fulla ansvaret när något går snett.
Jag har alltid tyckt att det är svårt att veta hur man skall bete sig och vad folk försöker säga utan att uttryckligen säga det.
Av det skälet föredrar jag en mera kodifierad och strikt etikett. Då kan man lära sig utantill hur man genom olika ordval och liknande indikerar olika grader av respekt/förtrolighet och klarar sig bättre utan fingertoppskänsla.
Jag tycker att moderna bruket att tilltala överordnade förtroligt är löjligt. Eftersträvar direktörer att bli jämställda med dem som sprättar upp kuvert kan de indikera detta genom att godta lika låg lön som de.
Hade Bror Rexed genomfört en reform som gått upp på att alla inom Socialstyrelsen anställda skall tjäna exakt lika många kronor och ören, hade det varit rimligt om han blivit "du Bror" istället för "herr generaldirektör".
Dessutom finns inom Socialstyrelsen en noggrant och rättsligt reglerad hierarki med mycket klara regler om vem som har befogenhet att göra vad. Där gäller ofta att underordnade inte får göra det ena eller det andra, utan måste hänskjuta frågan till överordnade/be överordnade om instruktioner. Och hur skulle annars en myndighet kunna fungera.
Tilltalsformerna ger uttryck för gällande beslutsordning.
I Sverige är det så att det i normalfallet inte finns några uttryck för hierarkien inom en organisation, exempelvis att chefer hämtar kaffet själva istället för att låta det hämtas.
I kontinetaleuropa finns uttryck för hierarki; chefer svarar inte i telefon, hämtar inte kaffe och tilltals med herr + titel. Det är också helt klart att det är de som bestämmer.
I Sverige försöker cheferna rutscha ned på samma nivå som sina anställda, men när de anställda har en annan mening än cheferna klarnar snart att detta bara är en fånig kuliss. Då får man nämligen veta vem som bestämmer.
Eftersom cheferna bara delegerar beslut och är "allmänt progressiva" så länge de underordnade inte kommer till andra slutsatser än sina överordnade, anser jag att cheferna borde ge uttryck för att de är just chefer.
En chef har att bestämma och i gengäld att ta det fulla ansvaret när något går snett.
Jag tilltalar alltid människor med titlar. Om jag pratar med en läkare säger jag "doktorn", med en professor "professorn", med en spårvagnsförare "konduktörn", med en polis "konstapeln", med värdinnan på en bjudning "husmor", och med en lantbrukare "bondläppen".
# posted by : 26/9/07 08:55
: 26/9/07 08:55
Bättre alternativ vid tilltal av lantbrukare är "hemmansägaren", "arrendatorn" eller "godsägaren". Givetvis skall man välja det som passar bäst. Är man osäker, och fråga inte är om en kvinna, torde "herrn" passa bra.
Måhända är hemmansägaren ett bättre tilltal än bondläpp. Om det däremot rör sig om en torpare tror jag inte att tilltalet hemmansägare är särskilt lämpligt, då jag anser att detta riskerar att ifrågasätta rådande samhällshierarkier. En backstugesittare bör kunna "duas" utan komplikationer enär han inte innehar någon jordlott.
För mig är det dessutom otänkbart att ett fruntimmer på egen hand kan bruka jorden. Därför är en kvinnlig form av såväl hemmansägare som torpare fullständigt överflödig.
För mig är det dessutom otänkbart att ett fruntimmer på egen hand kan bruka jorden. Därför är en kvinnlig form av såväl hemmansägare som torpare fullständigt överflödig.
# posted by : 26/9/07 17:05
: 26/9/07 17:05
Till herr Pettersson:
I fallet med torparen föreslår jag att man brukar titeln herrn.
Givetvis är också i min värld fruntimmers naturliga plats hemmet, köket och i någon mån ladugården.
En kvinnlig hemmansägare framstår också i mina ögon som något som inte ens feminister önskar sig. Deras uppfattning tycks ju vara att kvinnan skall jämställas med mannen endast i de fall detta innebär fördelar.
Däremot har jag inte hört dem klaga över den sneda könsfördelningen i kroppsligt krävande arbeten. Dit räknar jag arbete i gruvor och jordbruksarbete. De klagar också sällan på att endast män kan tvingas göra värnplikt och att män har kortare genomsnittlig livslängd än kvinnor.
I fallet med torparen föreslår jag att man brukar titeln herrn.
Givetvis är också i min värld fruntimmers naturliga plats hemmet, köket och i någon mån ladugården.
En kvinnlig hemmansägare framstår också i mina ögon som något som inte ens feminister önskar sig. Deras uppfattning tycks ju vara att kvinnan skall jämställas med mannen endast i de fall detta innebär fördelar.
Däremot har jag inte hört dem klaga över den sneda könsfördelningen i kroppsligt krävande arbeten. Dit räknar jag arbete i gruvor och jordbruksarbete. De klagar också sällan på att endast män kan tvingas göra värnplikt och att män har kortare genomsnittlig livslängd än kvinnor.
Undertecknad har aldrig haft några problem med att inte bli tilltalad med titel i mitt yrke. Detta beror naturligtvis på det faktum att jag är överste.
I det civila finner jag dock att det råder brist på lämpliga tilltalsformer för att markera ställning. Exempelvis kan det vara så att jag träffar en advokat för första gången. Då anser jag att det hör till hyfs att tilltala honom med titel, speciellt om jag vore hjälpsökande.
Individer med lägre bildning borde alltid tilltala mer välutbildat och kompetent folk med titel, t.ex. Advokat Larsson, Rådman Nilsson, Direktör Olsson, Verkschef Johansson etc.
Jag är visserligen också friherre men har insett att det inte är i tidens anda att propsa på att tilltalas med denna ärvda och personligen oförtjänta titel.
Skicka en kommentar
I det civila finner jag dock att det råder brist på lämpliga tilltalsformer för att markera ställning. Exempelvis kan det vara så att jag träffar en advokat för första gången. Då anser jag att det hör till hyfs att tilltala honom med titel, speciellt om jag vore hjälpsökande.
Individer med lägre bildning borde alltid tilltala mer välutbildat och kompetent folk med titel, t.ex. Advokat Larsson, Rådman Nilsson, Direktör Olsson, Verkschef Johansson etc.
Jag är visserligen också friherre men har insett att det inte är i tidens anda att propsa på att tilltalas med denna ärvda och personligen oförtjänta titel.
# posted by : 28/9/07 01:11
: 28/9/07 01:11 << Home
