flavianopolis

Om man använder sig av Big Mac-index för att förutspå framtida växelkursförändringar, talar detta index för att dollarn för tillfället är mycket köpvärd och att dess värde borde stiga. I Sverige kostar en Big Mac 33,- kr. och i USA kostar den, enligt The Economist, $3,41. Detta implicerar att en dollar "borde" kosta cirka 9,68 kr., men den kostar bara 6,70 kr. Rimligen borde dollarn då stiga i värde åtminstone gentemot den svenska kronan.

Detta är emellertid ett förenklat sätt att se på Big Mac-index. Det är sant att dollarn handlas till en nivå som vida understiger dess köpkraftsparitet gentemot svenska kronan, men detta är ingen garanti för att dollarn kommer att stiga gentemot svenska kronan. Däremot betyder det, utan tvekan, att den amerikanska dollarn har en stor kurspotential uppåt gentemot svenska kronan.

Den korrekta frågan är snarare varför denna kurspotential inte omsätts i en faktisk kursstegring. Detta är en ytterst komplicerad och mångfacetterad fråga och jag skall här försöka ge några ledtrådar jag tror är viktiga när man vill förstå varför somliga valutor är konstant över- eller undervärderade i förhållande till köpkraftspariteten.

En mycket viktig faktor och kanske den viktigaste är den förväntade framtida inflationen. Förväntar sig de flesta att ett land kommer att ha en hög inflation i framtiden yttrar detta sig så att denna valuta kommer att handlas "med rabatt". Det yttrar sig också så att ju osäkrare en viss valuta uppfattas, desto högre kommer obligationsräntan vara i denna valuta. Är en viss valuta övervärderad enligt Big Mac-index och dessutom landets obligationsräntor mycket låga, betyder detta att de flesta är övertygade om att landets centralbank tar mycket allvarligt på inflationsbekämpningen. Det finns dock inget som säger att de flesta inte har fel.

Nyss nämnda regel har emellertid ett intressant förbehåll såtillvida att regeln understundom kan bytas i sin skenbara motsats. Om ett lands centralbank inleder en fas med mera expansiv penningpolitik, kan detta leda till att man börjar misstänka att landets centralbank kan komma att bli föranledd att ägna mera energi åt att bekämpa inflationen. I så fall kan en penningpolitisk lättnad att komma att utlösa en real appreciering och en stramare penningpolitik, motsatsvis, komma att utlösa en real depreciering. Det senare fenomenet förklarar, enligt min mening, varför kronan på sistone försvagats gentemot euron.

En annan mycket viktig faktor är en valutas storlek och likviditet. Två mycket stora och likvida valutor kan aldrig på ett lika grovt sätt avvika från köpkraftspariteten som två små illikvida valutor. Det är bland annat därför den isländska kronan är absurt övervärderad utifrån teorin om köpkraftsparitet.

En annan viktig faktor är storleken i handelsutbytet mellan två valutområden. Handlar två länder mycket intensivt med varandra kommer detta att reducera avvikelserna från köpkraftspariteten. En annan faktor av samma grundbeskaffenhet är graden av protektionism. Ju mer ett land skyddar den inhemska produktionen, desto lättare blir det att lyckas upprätthålla en felaktigt hög växelkurs. Det är bland annat därför den norska kronan är permanent övervärderad.

Ytterligare en viktig faktor är vilken typ av växelkurspolitik man bedriver. Bedriver man en tämligen strikt fastkurspolitik, tycks avvikelsen från köpkraftspariteten stabilisera sig på en viss nivå i förhållande till den valuta gentemot vilken man bedriver en fastkurspolitik. Vad gäller länder med så kallad valutafond tycks regeln vara den att priset på en Big Mac i landet med valutafond i normalfallet är en viss bestämd och lägre procentsats av priset i "modervaluta-landet". Jag menar att den argentinska valutafonden bröt samman därför att den argentinska peson inte var tillräckligt undervärderad gentemot US-dollarn. Hade däremot växelkursåtagandet varit bi- eller multilateralt, som i fallet med gamla ERM, hade det räckt med att prisnivåerna i Argentina och USA konvergerat. De tyska och nederländska prisnivåerna hade konvergerat och lagt sig i närmast perfekt "macqvilibrium" och spänningarna emellan gulden och D-mark upphört.

Ytterligare en faktor är om ett land har stora naturtillgångar. Ju större och värdefullare kommersialiserade naturtillgångar ett land har, desto större avvikelse uppåt från köpkraftspariteten kan ett land "mäkta" med.

Tar man allt detta i beaktande kan man sluta sig till att det inte på något sätt är självklart att US-dollarn kommer att stiga gentemot svenska kronan, trots att exemplet Tyskland och Nederländerna, enligt min mening, bevisar att två valutors egentliga jämviktspunkt gentemot varandra är identisk med den växelkurs som jämställer priset på en Big Mac.

Ovan nämnda bevisar också varför inga större avvikelser i prisnivån förekommer inom ett visst land och det borde också betyda att länderna som deltar fullt ut i EMU, med tiden, kommer att etablera en i det närmaste enhetlig prisnivå. Detta skulle dessutom, en gång för alla, vederlägga villfarelsen att olika länder behöver olika penningpolitik.