onsdag, september 26, 2007
Bör styrräntorna höjas eller sänkas?
För tillfället befinner jag mig i Stockholm och har därför inte tillgång till min egen dator. Att skriva bloggtexter från en annan ort än den på vilken jag i vanliga fall befinner mig känns något främmande. Mina läsare får därför, troligen, nöja sig med något färre texter de närmsta veckorna. Den 10 oktober är det dock tänkt att jag åter skall vara på plats i mitt högt älskade Vårgårda.
Jag har med stor potentiell framtida förskräckning noterat att ett stort antal bedömare nu inte tror att Riksbanken kommer att höja styrräntorna vid direktionssammanträdet i oktober. Anledningen är att man tror att den finansiella oron medfört att Riksbanken nu gör bedömningen att alltför riklig likviditet inte är problemet, utan att problemet antingen är eller riskerar bli det omvända.
Jag menar att den uppkomna situationen erbjuder en utmärkt möjlighet för Riksbanken att på ett verkligt effektivt sätt bedriva penningpolitik. Det är nämligen uppenbart att ett väntat steg från Riksbankens sida får betydligt mindre följder för den verkliga utvecklingen på penningmarknaden än ett oväntat.
Sedan menar jag att det alltid är så att Riksbanken bör göra en så objektiv och nykter bedömning av det faktiska ekonomiska läget som möjligt. Detta är inte alltid så lätt, helt enkelt av det enkla skälet att Riksbankens ledning består av helt vanliga, dödliga människor utan perfekt kunskap. Riksbanken bör dock, av just detta skäl, också betrakta så kallade marknadsrörelser med viss skepsis. Penningmarknadens aktörer är nämligen också de alldeles vanliga människor med fel och brister och dessutom kännetecknas penningmarknaden av flockbeteende.
Riksbanken bör helt enkelt kontrollera och utreda huruvida det finns några indikationer på antingen alltför riklig likviditet, eller om det finns några indikationer på en alltför knapp likviditet. Jag menar att det bästa sättet att avgöra huruvida likviditeten är överriklig eller alltför knapp är att se hur prisnivån förändrats under senare tid. Och då menar jag att priserna på inhemskt producerade varor och tjänster avsedda för avsättning på den inhemska marknaden ger den bästa och mest uppdaterade informationen.
Det är nämligen ytterst angeläget att Riksbanken på ett mycket tidigt stadium identifierar såväl tecken på en krympande likviditet som tecken på en överriklig likviditet. Överriklig likviditet driver nämligen upp realräntorna och bidrar till prishöjningar som deflaterar den reala prisjusterade penningmängden. Den reala prisjusterade penningmängden definierar jag som antalet spenderade kronor - kontanta och fiduciära - som spenderats under en viss tidsperiod. Denna volym deflaterar jag sedan genom att dividera samma summa med priset på en Big Mac.
Krympande likviditet kan framkalla finansiellt kaos och en våg av betalningsinställelser bland sunda och välskötta bolag.
Ser man till prisernas utveckling kan man snart konstatera att det hitintills inte låtit sig konstateras några tecken alls på en alltför klent tilltagen likviditet. Tvärsom finns fastställbara bevis för en alltför riklig likviditet. I syfte att stabilisera och förlänga den nuvarande högkonjunkturen bör därför Riksbanken fortsätta höjningarna av styrräntorna.
Skulle det däremot låta sig fastställas att prisnivån visar tecken på risk för farlig finansiell kontraktion bör Riksbanken dock öppna kranarna och badda hela banksektorn i billiga krediter.
Tyvärr tror jag inte att Riksbanken i något läge har några större möjligheter att motverka de för Sverige negativa följderna av en svagare dollar. Dollarkollapsen kommer att påverka oss delvis till det sämre, men om Riksbanken nu skulle få för sig att bedriva "konjunkturpolitik" är det långtifrån osannolikt att vi hamnar i en långt värre situation än vad som blir den oundvikliga följden av en svagare dollarkurs. Sköts detta snyggt kan dollarkollapsens negativa följder begränsas till att somliga svenska exportbolag, i väntan på en starkare dollar, tvingas sälja varor utan vinst i syfte att behålla marknadsandelar.
Sund penningpolitik kan inte göra oss immuna mot störningar utifrån, men troligen något mera motståndskraftiga. Dessutom är en svagare dollar förenad med vissa fördelar. Tyvärr har EU:s tullmur gjort oss immuna mot många av dem.
Jag har med stor potentiell framtida förskräckning noterat att ett stort antal bedömare nu inte tror att Riksbanken kommer att höja styrräntorna vid direktionssammanträdet i oktober. Anledningen är att man tror att den finansiella oron medfört att Riksbanken nu gör bedömningen att alltför riklig likviditet inte är problemet, utan att problemet antingen är eller riskerar bli det omvända.
Jag menar att den uppkomna situationen erbjuder en utmärkt möjlighet för Riksbanken att på ett verkligt effektivt sätt bedriva penningpolitik. Det är nämligen uppenbart att ett väntat steg från Riksbankens sida får betydligt mindre följder för den verkliga utvecklingen på penningmarknaden än ett oväntat.
Sedan menar jag att det alltid är så att Riksbanken bör göra en så objektiv och nykter bedömning av det faktiska ekonomiska läget som möjligt. Detta är inte alltid så lätt, helt enkelt av det enkla skälet att Riksbankens ledning består av helt vanliga, dödliga människor utan perfekt kunskap. Riksbanken bör dock, av just detta skäl, också betrakta så kallade marknadsrörelser med viss skepsis. Penningmarknadens aktörer är nämligen också de alldeles vanliga människor med fel och brister och dessutom kännetecknas penningmarknaden av flockbeteende.
Riksbanken bör helt enkelt kontrollera och utreda huruvida det finns några indikationer på antingen alltför riklig likviditet, eller om det finns några indikationer på en alltför knapp likviditet. Jag menar att det bästa sättet att avgöra huruvida likviditeten är överriklig eller alltför knapp är att se hur prisnivån förändrats under senare tid. Och då menar jag att priserna på inhemskt producerade varor och tjänster avsedda för avsättning på den inhemska marknaden ger den bästa och mest uppdaterade informationen.
Det är nämligen ytterst angeläget att Riksbanken på ett mycket tidigt stadium identifierar såväl tecken på en krympande likviditet som tecken på en överriklig likviditet. Överriklig likviditet driver nämligen upp realräntorna och bidrar till prishöjningar som deflaterar den reala prisjusterade penningmängden. Den reala prisjusterade penningmängden definierar jag som antalet spenderade kronor - kontanta och fiduciära - som spenderats under en viss tidsperiod. Denna volym deflaterar jag sedan genom att dividera samma summa med priset på en Big Mac.
Krympande likviditet kan framkalla finansiellt kaos och en våg av betalningsinställelser bland sunda och välskötta bolag.
Ser man till prisernas utveckling kan man snart konstatera att det hitintills inte låtit sig konstateras några tecken alls på en alltför klent tilltagen likviditet. Tvärsom finns fastställbara bevis för en alltför riklig likviditet. I syfte att stabilisera och förlänga den nuvarande högkonjunkturen bör därför Riksbanken fortsätta höjningarna av styrräntorna.
Skulle det däremot låta sig fastställas att prisnivån visar tecken på risk för farlig finansiell kontraktion bör Riksbanken dock öppna kranarna och badda hela banksektorn i billiga krediter.
Tyvärr tror jag inte att Riksbanken i något läge har några större möjligheter att motverka de för Sverige negativa följderna av en svagare dollar. Dollarkollapsen kommer att påverka oss delvis till det sämre, men om Riksbanken nu skulle få för sig att bedriva "konjunkturpolitik" är det långtifrån osannolikt att vi hamnar i en långt värre situation än vad som blir den oundvikliga följden av en svagare dollarkurs. Sköts detta snyggt kan dollarkollapsens negativa följder begränsas till att somliga svenska exportbolag, i väntan på en starkare dollar, tvingas sälja varor utan vinst i syfte att behålla marknadsandelar.
Sund penningpolitik kan inte göra oss immuna mot störningar utifrån, men troligen något mera motståndskraftiga. Dessutom är en svagare dollar förenad med vissa fördelar. Tyvärr har EU:s tullmur gjort oss immuna mot många av dem.
