torsdag, september 20, 2007
Dollarn är skräp
Idag kostar en dollar cirka 6,56 kronor. Dollarns köpkraftsparitet gentemot svenska kronan är, enligt Big Mac-index 9,68 kronor. Dollarn är alltså påtagligt undervärderad.
Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen argumenterat för ståndpunkten att den svenska kronan förmodligen skulle depreciera i reala termer om Sveriges Riksbank höjde styrräntorna. Man kan tycka att de senaste dagarnas påtagliga dollarförsvagning och Federal Reserve Banks sänkning av styrräntorna häromdagen motsäger detta resonemang. Är det inte uppenbart att det är just räntesänkningarna som försvagat dollarn?
Mitt svar är att det med största sannolikhet är just räntesänkningarna som försvagat dollarn och att mitt resonemang om hur räntehöjningar under vissa omständigheter kan försvaga en valuta skall ses som undantaget som bekräftar regeln.
Grundprincipen bakom att förstå varför vissa valutor är övervärderade enligt teorin om köpkraftsparitet är principen att hög kvalitet föredras framför låg kvalitet. Inflationsvalutor vill man helst göra sig av med, eftersom de är osäkra. Säkra valutor köper man på sig därför att man vill skydda sig mot inflation. Tänk er att ni vore i Zimbabwe och hade ett belopp motsvarande 100.000 kr. i lokal valuta. Ni visste att inflationstakten i Zimbabwe rörde sig i regionen 6 till 7 tusen procent per år. Vad gör man då rimligen med dessa osäkra pengar? Jo, man köper något som bevarar sitt värde, exempelvis schweizerfranc. Av detta skäl tenderar bra valutor att bli övervärderade utifrån Big Mac-index och dåliga att bli undervärderade.
Undantaget som bekräftar regeln är att i somliga fall räntesänkningar kan göra spekulanterna förvissade om att samma centralbank snart kan bli tvungen att höja styrräntorna, eftersom sänkningen bedöms vara långsiktigt oförenlig med inflationsmålen. Jag tror exempelvis att den svenska räntepolitiken under Lars Heikenstens ledning av Riksbanken bidrog till att kronan apprecierade påtagligt gentemot exempelvis euron.
Utifrån ovanstående kan man göra två tolkningar av hur spekulanterna bedömer den amerikanska räntesänkningen. Den ena tolkningen är att spekulanterna bedömer att inflationshotet är begränsat och att därför den amerikanska centralbanken inom överskådlig framtid inte kommer att tvingas höja sina styrräntor på grund av att inflationen skjuter fart.
Den andra tolkningen är att spekulanterna bedömer att dollarn är en så till den grad osäker placering på grund av ett överhängande inflationshot, att man kräver ytterligare "rabatt" i förhållande till köpkraftspariteten för att vilja ha dollarfordringar i sin ägo. Givetvis är en blandning av de två tolkningarna också möjlig. Det är också fullt möjligt att kollektiv villfarelse råder på valutamarknaderna.
Samtidigt som jag är medveten om att saker och ting i allmänhet utvecklar sig mindre dramatiskt än man tror, är jag böjd att tro att den andra tolkningsmöjligheten säger mer om vad som verkligen kommer att hända. Jag tror alltså att risken för ökad inflation är stor och att varje försök att medelst räntehöjningar bryta denna onda cirkel, riskerar utlösa ny finansiell oro. Inflationism påminner nämligen om alkoholism.
Summan av mitt resonemang är att dollarn är skräp.
Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen argumenterat för ståndpunkten att den svenska kronan förmodligen skulle depreciera i reala termer om Sveriges Riksbank höjde styrräntorna. Man kan tycka att de senaste dagarnas påtagliga dollarförsvagning och Federal Reserve Banks sänkning av styrräntorna häromdagen motsäger detta resonemang. Är det inte uppenbart att det är just räntesänkningarna som försvagat dollarn?
Mitt svar är att det med största sannolikhet är just räntesänkningarna som försvagat dollarn och att mitt resonemang om hur räntehöjningar under vissa omständigheter kan försvaga en valuta skall ses som undantaget som bekräftar regeln.
Grundprincipen bakom att förstå varför vissa valutor är övervärderade enligt teorin om köpkraftsparitet är principen att hög kvalitet föredras framför låg kvalitet. Inflationsvalutor vill man helst göra sig av med, eftersom de är osäkra. Säkra valutor köper man på sig därför att man vill skydda sig mot inflation. Tänk er att ni vore i Zimbabwe och hade ett belopp motsvarande 100.000 kr. i lokal valuta. Ni visste att inflationstakten i Zimbabwe rörde sig i regionen 6 till 7 tusen procent per år. Vad gör man då rimligen med dessa osäkra pengar? Jo, man köper något som bevarar sitt värde, exempelvis schweizerfranc. Av detta skäl tenderar bra valutor att bli övervärderade utifrån Big Mac-index och dåliga att bli undervärderade.
Undantaget som bekräftar regeln är att i somliga fall räntesänkningar kan göra spekulanterna förvissade om att samma centralbank snart kan bli tvungen att höja styrräntorna, eftersom sänkningen bedöms vara långsiktigt oförenlig med inflationsmålen. Jag tror exempelvis att den svenska räntepolitiken under Lars Heikenstens ledning av Riksbanken bidrog till att kronan apprecierade påtagligt gentemot exempelvis euron.
Utifrån ovanstående kan man göra två tolkningar av hur spekulanterna bedömer den amerikanska räntesänkningen. Den ena tolkningen är att spekulanterna bedömer att inflationshotet är begränsat och att därför den amerikanska centralbanken inom överskådlig framtid inte kommer att tvingas höja sina styrräntor på grund av att inflationen skjuter fart.
Den andra tolkningen är att spekulanterna bedömer att dollarn är en så till den grad osäker placering på grund av ett överhängande inflationshot, att man kräver ytterligare "rabatt" i förhållande till köpkraftspariteten för att vilja ha dollarfordringar i sin ägo. Givetvis är en blandning av de två tolkningarna också möjlig. Det är också fullt möjligt att kollektiv villfarelse råder på valutamarknaderna.
Samtidigt som jag är medveten om att saker och ting i allmänhet utvecklar sig mindre dramatiskt än man tror, är jag böjd att tro att den andra tolkningsmöjligheten säger mer om vad som verkligen kommer att hända. Jag tror alltså att risken för ökad inflation är stor och att varje försök att medelst räntehöjningar bryta denna onda cirkel, riskerar utlösa ny finansiell oro. Inflationism påminner nämligen om alkoholism.
Summan av mitt resonemang är att dollarn är skräp.
