torsdag, september 13, 2007
En förklaringsmodell
På följande länk står att läsa att Spaniens ekonomiska tillväxt vänt nedåt.
http://sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1594359
Givetvis kan det finnas en rad olika skäl till Spaniens ekonomiska problem. Jag skulle emellertid här vilja peka på en lärdom man kan dra genom att studera Big Mac-index.
Tyvärr publicerar inte The Economist några uppgifter angående priset på en Big Mac i de olika stater som tillhör den europeiska valutaunionen. Enligt min mening är detta en stor brist. Det är nämligen så att €uroland visserligen är ett enhetligt valutaområde, men till skillnad från de flesta andra valutaområden har €uroland tämligen stora regionala skillnader i den allmänna prisnivån. Enligt min övertygelse är detta fenomen dock övergående och ju stramare penningpolitik ECB bedriver, desto snabbare kommer en enhetlig prisnivå att etableras i €uroland. Därefter kommer också en av de invändningar som riktas mot skapandet av en gemensam internationell valuta att falla platt till marken. Om nämligen hela €uroland har en enhetlig prisnivå och således en gemensam real växelkurs, kommer ECB:s penningpolitik att "slå lika" i hela €uroland.
Lyckligtvis har jag hittat en tysk länk där priset på en Big Mac i varje enskild nationell region av €uroland anges. Är ni intresserade, ta en titt på följande länk.
http://www.auslandsjahr.eu/2007/04/01/big-mac-index-fur-europa-was-ist-ihr-geld-in-der-eu-wert/http://www.auslandsjahr.eu/2007/04/01/big-mac-index-fur-europa-was-ist-ihr-geld-in-der-eu-wert/
Som kanske den uppmärksamme läsaren noterar anger länken ett annat och lägre pris för Tyskland än jag angett på sistone, men uppgiften stämmer med vad jag angav för Tyskland under början av detta år.
Vad är det då man kan lära om Spanien och den ekonomiska krisen där? Jo, om man studerar Big Mac-priserna i €urolands olika regioner kan man snart se att endast Finland, Irland, Luxemburg och Belgien har en högre prisnivå än Spanien.
Med undantag av Finland, Irland, Luxemburg, Belgien och Frankrike har alla €urolands regioner en lägre allmän prisnivå än Spanien. Då hör det till saken att Frankrike inte har en högre prisnivå än Spanien.
Summerar man emellertid befolkningsantalet i de regioner i €uroland, där den allmänna prisnivån är lägre än i Spanien, finner man att dessa länder har 188 miljoner invånare. I de regioner där den allmänna prisnivån är högre än i Spanien bor dock endast 19 miljoner människor och i Frankrike, som har en med Spanien identisk prisnivå, bor 64 miljoner människor.
Det faktum att Spanien har en hög allmän prisnivå är ungefär samma sak som att pesetan vore "övervärderad" under flytande växelkurs. Däremot kan "pesetan" , eftersom Spanien tillhör valutunionen, inte längre depreciera mot övriga valutor. Vad som måste hända är att den allmänna prisnivån i Spanien faller i förhållande till de länder som har en lägre allmän prisnivå än Spanien. Dessa länder är Grekland, Italien, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Tyskland och Österrike. Som tidigare sades har dessa länder tillsammans cirka 188 miljoner invånare.
Jag menar att detta också bevisar varför det gamla, hederliga multilaterala ERM med obegränsad interventionsplikt var bättre än valutaunionen. Visserligen hade Spaniens centralbank kunnat bedriva inflationspolitik så länge pesetan varit undervärderad, men om pesetan till följd av inflationspolitiken blivit övervärderad hade den rört sig nedåt mot den lägre gränsen gentemot någon annan valuta, med den påföljden att Spaniens centralbank antingen antingen hade fått följa "spelets regler" och höja styrräntorna, eller begära devalvering. Hade Spaniens centralbank valt att följa spelets regler, hade ERM framtvingat högre nominella räntor i Spanien, med den påföljden att anpassningen av den allmänna prisnivån gått snabbare än i valutaunionen.
Visserligen har en internationell valutaunion ett starkare tryck mot köpkraftsparitet inom unionen än vad som är fallet vid flytande växelkurser, men det starkaste trycket mot köpkraftsparitet har man om det finns ett otal valutaemittenter förenade genom ett multipolärt fastkurssystem.
Jag menar därför att tyskarnas känsla av att något är sjukt med euron är helt korrekt. Det var i och för sig inte det faktum att D-marken var tysk som gjorde den bättre än euron. Att D-marken uppfattades som stenhård berodde på att den var inlindad i ett multipolärt fastkurssystem. Det var också en förändring till det sämre att utvidga bandbredderna, eftersom detta medförde att systemet kom att alltför starkt likna floating.
Optimum hade varit att gamla hederliga ERM fått fortsätta. Så länge Tyskland hade den lägsta reala växelkursen i systemet och Bundesbank försökte hålla tillbaka den inflationära effekt som följde av valutainflödet, som i sin tur berodde på den undervärderade D-marken, bedrev Bundesbank - medvetet eller omedvetet - en utomordentligt effektiv deflationspolitik i de länder vars valutor dels var låsta till D-marken och dels hade en enligt teorin om köpkraftsparitet övervärderad kurs. Ett intressant exempel på detta är hur litet priset på en Big Mac steg i Danmark under en lång följd av år.
Hade ett annat land inom ERM förmått att över en längre tidsperiod hålla inflationen under den tyska nivån, hade detta lett till att det landets centralbank med tiden angett agendan för övriga centralbanker. Danmark hade under ett flertal år den lägsta inflationstakten i ERM och med tiden hade alltså Danmarks Nationalbank övertagit Bundesbanks roll som systemets gravitationscentrum.
Ytterligare en intressant aspekt av ERM är att om man, för enkelhets skull, tänker sig ett ERM där samtliga delatagarvalutors centralkurs gentemot varandra är 1:1 och bandbredderna är +/- 2%, blir resultatet av detta att det endast skapas 0,98 enheter stark valuta då 1,00 enheter svag valuta avlägsnas.
En annan dag tänkte jag eventuellt beröra varför Storbritanniens deltagande i ERM slutade som det gjorde. Också här sitter Big Mac-index inne med sanningen.
http://sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1594359
Givetvis kan det finnas en rad olika skäl till Spaniens ekonomiska problem. Jag skulle emellertid här vilja peka på en lärdom man kan dra genom att studera Big Mac-index.
Tyvärr publicerar inte The Economist några uppgifter angående priset på en Big Mac i de olika stater som tillhör den europeiska valutaunionen. Enligt min mening är detta en stor brist. Det är nämligen så att €uroland visserligen är ett enhetligt valutaområde, men till skillnad från de flesta andra valutaområden har €uroland tämligen stora regionala skillnader i den allmänna prisnivån. Enligt min övertygelse är detta fenomen dock övergående och ju stramare penningpolitik ECB bedriver, desto snabbare kommer en enhetlig prisnivå att etableras i €uroland. Därefter kommer också en av de invändningar som riktas mot skapandet av en gemensam internationell valuta att falla platt till marken. Om nämligen hela €uroland har en enhetlig prisnivå och således en gemensam real växelkurs, kommer ECB:s penningpolitik att "slå lika" i hela €uroland.
Lyckligtvis har jag hittat en tysk länk där priset på en Big Mac i varje enskild nationell region av €uroland anges. Är ni intresserade, ta en titt på följande länk.
http://www.auslandsjahr.eu/2007/04/01/big-mac-index-fur-europa-was-ist-ihr-geld-in-der-eu-wert/http://www.auslandsjahr.eu/2007/04/01/big-mac-index-fur-europa-was-ist-ihr-geld-in-der-eu-wert/
Som kanske den uppmärksamme läsaren noterar anger länken ett annat och lägre pris för Tyskland än jag angett på sistone, men uppgiften stämmer med vad jag angav för Tyskland under början av detta år.
Vad är det då man kan lära om Spanien och den ekonomiska krisen där? Jo, om man studerar Big Mac-priserna i €urolands olika regioner kan man snart se att endast Finland, Irland, Luxemburg och Belgien har en högre prisnivå än Spanien.
Med undantag av Finland, Irland, Luxemburg, Belgien och Frankrike har alla €urolands regioner en lägre allmän prisnivå än Spanien. Då hör det till saken att Frankrike inte har en högre prisnivå än Spanien.
Summerar man emellertid befolkningsantalet i de regioner i €uroland, där den allmänna prisnivån är lägre än i Spanien, finner man att dessa länder har 188 miljoner invånare. I de regioner där den allmänna prisnivån är högre än i Spanien bor dock endast 19 miljoner människor och i Frankrike, som har en med Spanien identisk prisnivå, bor 64 miljoner människor.
Det faktum att Spanien har en hög allmän prisnivå är ungefär samma sak som att pesetan vore "övervärderad" under flytande växelkurs. Däremot kan "pesetan" , eftersom Spanien tillhör valutunionen, inte längre depreciera mot övriga valutor. Vad som måste hända är att den allmänna prisnivån i Spanien faller i förhållande till de länder som har en lägre allmän prisnivå än Spanien. Dessa länder är Grekland, Italien, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Tyskland och Österrike. Som tidigare sades har dessa länder tillsammans cirka 188 miljoner invånare.
Jag menar att detta också bevisar varför det gamla, hederliga multilaterala ERM med obegränsad interventionsplikt var bättre än valutaunionen. Visserligen hade Spaniens centralbank kunnat bedriva inflationspolitik så länge pesetan varit undervärderad, men om pesetan till följd av inflationspolitiken blivit övervärderad hade den rört sig nedåt mot den lägre gränsen gentemot någon annan valuta, med den påföljden att Spaniens centralbank antingen antingen hade fått följa "spelets regler" och höja styrräntorna, eller begära devalvering. Hade Spaniens centralbank valt att följa spelets regler, hade ERM framtvingat högre nominella räntor i Spanien, med den påföljden att anpassningen av den allmänna prisnivån gått snabbare än i valutaunionen.
Visserligen har en internationell valutaunion ett starkare tryck mot köpkraftsparitet inom unionen än vad som är fallet vid flytande växelkurser, men det starkaste trycket mot köpkraftsparitet har man om det finns ett otal valutaemittenter förenade genom ett multipolärt fastkurssystem.
Jag menar därför att tyskarnas känsla av att något är sjukt med euron är helt korrekt. Det var i och för sig inte det faktum att D-marken var tysk som gjorde den bättre än euron. Att D-marken uppfattades som stenhård berodde på att den var inlindad i ett multipolärt fastkurssystem. Det var också en förändring till det sämre att utvidga bandbredderna, eftersom detta medförde att systemet kom att alltför starkt likna floating.
Optimum hade varit att gamla hederliga ERM fått fortsätta. Så länge Tyskland hade den lägsta reala växelkursen i systemet och Bundesbank försökte hålla tillbaka den inflationära effekt som följde av valutainflödet, som i sin tur berodde på den undervärderade D-marken, bedrev Bundesbank - medvetet eller omedvetet - en utomordentligt effektiv deflationspolitik i de länder vars valutor dels var låsta till D-marken och dels hade en enligt teorin om köpkraftsparitet övervärderad kurs. Ett intressant exempel på detta är hur litet priset på en Big Mac steg i Danmark under en lång följd av år.
Hade ett annat land inom ERM förmått att över en längre tidsperiod hålla inflationen under den tyska nivån, hade detta lett till att det landets centralbank med tiden angett agendan för övriga centralbanker. Danmark hade under ett flertal år den lägsta inflationstakten i ERM och med tiden hade alltså Danmarks Nationalbank övertagit Bundesbanks roll som systemets gravitationscentrum.
Ytterligare en intressant aspekt av ERM är att om man, för enkelhets skull, tänker sig ett ERM där samtliga delatagarvalutors centralkurs gentemot varandra är 1:1 och bandbredderna är +/- 2%, blir resultatet av detta att det endast skapas 0,98 enheter stark valuta då 1,00 enheter svag valuta avlägsnas.
En annan dag tänkte jag eventuellt beröra varför Storbritanniens deltagande i ERM slutade som det gjorde. Också här sitter Big Mac-index inne med sanningen.
