tisdag, september 18, 2007
Överdrifter
I dagens upplaga av E24 finns en artikel med rubriken "Kreditkrisen är här". Läs texten på följande länk.
http://www.e24.se/dynamiskt/finans/did_17103312.asp
Det hävdas bland annat att ersättningen en bank kräver av en annan för att låna ut pengar har fyrfaldigats. Härmed förstås att räntan vid utlåning från en bank till en annan numera är 74 räntepunkter högre än räntan på statspapper. För inte så länge sedan var denna ränta endast 20 punkter högre än räntan på statspapper och således kan man säga, givet att man anser att räntan på statspapper är noll, att räntan banker emellan numera är 3,7 gånger högre än den var för inte så länge sedan.
Detta är emellertid ett mycket egendomligt sätt resonera. Hur skall man exempelvis resonera i en situation där det inte finns någon statsskuld och således ingen referensränta finns tillgänglig?
Jag menar tvärsom att det är en god sak om räntan banker emellan stiger. En bank med en expansiv kreditgivning kan liknas vid ett land med underskott i betalningsbalansen i en valutaunion. Underskottet måste givetvis täckas med lån någon annanstans ifrån och om straffräntan, som drabbar expansiv kreditgivning, är alltför låg kan detta ofog växa till ett ohanterligt problem. Räntan banker emellan skall ses som en straffränta, som drabbar överdrivet expansiva banker, och att denna stigit är bara bra.
Studerar man prisnivån kan man med lätthet fastställa att priserna snarare stiger än faller och först om åtstramningen av kreditförhållandena ger ett fastställbart genomslag på prisnivån, finns skäl för Riksbanken att "öppna penningkranarna". Öppnar man emellertid redan nu penningkranarna uppstår ett otal risker. En risk är att den hitintills goda tillgången på kredit får ett större genomslag på den allmänna prisnivån, med förödande följder för konjunkturen. Om priserna stiger förtas nämligen de expansiva effekterna av kreditexpansionen. En annan risk är att de finansiella marknaderna börjar misstänka att en skärpning av penningpolitiken kan komma att bli påkallad inom överskådlig framtid. Detta skulle med största säkerhet stegra den reala kronkursen, vilket också skulle skada konjunkturerna.
Summan av kardemumman är att Riksbanken bör ställa sig kall till alla krav på en mera inflatorisk penningpolitik så länge det inte låter sig fastställas att de något stramare villkoren på penningmarknaden fått något genomslag på de inhemska priserna. Låter sig emellertid ett sådant genomslag fastställas bör Riksbanken reagera snabbt och resolut med sänkningar av styrräntorna.
Jag menar till och med att Riksbanksdirektionen vid sitt nästa sammanträde bör visa "var skåpet skall stå" genom att höja med mer än 25 räntepunkter. Den senaste höjningen har inte medfört högre obligationsräntor och detta trots att Riksgäldskontoret sålt stora mängder statspapper mot andra typer av skuldförbindelser. Svensk konjunktur skulle må bra av en lägre real kronkurs och lägre obligationsräntor. Vägen dit heter höjda styrräntor.
http://www.e24.se/dynamiskt/finans/did_17103312.asp
Det hävdas bland annat att ersättningen en bank kräver av en annan för att låna ut pengar har fyrfaldigats. Härmed förstås att räntan vid utlåning från en bank till en annan numera är 74 räntepunkter högre än räntan på statspapper. För inte så länge sedan var denna ränta endast 20 punkter högre än räntan på statspapper och således kan man säga, givet att man anser att räntan på statspapper är noll, att räntan banker emellan numera är 3,7 gånger högre än den var för inte så länge sedan.
Detta är emellertid ett mycket egendomligt sätt resonera. Hur skall man exempelvis resonera i en situation där det inte finns någon statsskuld och således ingen referensränta finns tillgänglig?
Jag menar tvärsom att det är en god sak om räntan banker emellan stiger. En bank med en expansiv kreditgivning kan liknas vid ett land med underskott i betalningsbalansen i en valutaunion. Underskottet måste givetvis täckas med lån någon annanstans ifrån och om straffräntan, som drabbar expansiv kreditgivning, är alltför låg kan detta ofog växa till ett ohanterligt problem. Räntan banker emellan skall ses som en straffränta, som drabbar överdrivet expansiva banker, och att denna stigit är bara bra.
Studerar man prisnivån kan man med lätthet fastställa att priserna snarare stiger än faller och först om åtstramningen av kreditförhållandena ger ett fastställbart genomslag på prisnivån, finns skäl för Riksbanken att "öppna penningkranarna". Öppnar man emellertid redan nu penningkranarna uppstår ett otal risker. En risk är att den hitintills goda tillgången på kredit får ett större genomslag på den allmänna prisnivån, med förödande följder för konjunkturen. Om priserna stiger förtas nämligen de expansiva effekterna av kreditexpansionen. En annan risk är att de finansiella marknaderna börjar misstänka att en skärpning av penningpolitiken kan komma att bli påkallad inom överskådlig framtid. Detta skulle med största säkerhet stegra den reala kronkursen, vilket också skulle skada konjunkturerna.
Summan av kardemumman är att Riksbanken bör ställa sig kall till alla krav på en mera inflatorisk penningpolitik så länge det inte låter sig fastställas att de något stramare villkoren på penningmarknaden fått något genomslag på de inhemska priserna. Låter sig emellertid ett sådant genomslag fastställas bör Riksbanken reagera snabbt och resolut med sänkningar av styrräntorna.
Jag menar till och med att Riksbanksdirektionen vid sitt nästa sammanträde bör visa "var skåpet skall stå" genom att höja med mer än 25 räntepunkter. Den senaste höjningen har inte medfört högre obligationsräntor och detta trots att Riksgäldskontoret sålt stora mängder statspapper mot andra typer av skuldförbindelser. Svensk konjunktur skulle må bra av en lägre real kronkurs och lägre obligationsräntor. Vägen dit heter höjda styrräntor.
