flavianopolis

Enligt E24 har riksbankschef Stefan Ingves ingenting emot lägre fastighetspriser. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/bostadsmarknaden/did_17400535.asp

Jag menar dessutom att det finns en sällan beaktad aspekt av lägre fastighetspriser. Om exempelvis bostäder betingar höga priser finns det egentligen bara en vinnargrupp och det är gruppen hussäljare.

Tron att stigande fastighetspriser får dem som äger fastigheter att "öka sin efterfrågan" är enligt min mening om inte gripen ur luften så åtminstone kraftigt överdriven. Jag har en del aktier vars värde stiger och faller omvartannat, men jag kan inte se att mina utgifter visar någon tendens att vara högre de månader mina aktier stigit i värde än de månader mina aktier faller i värde.

Vad gäller dem som köper eller snarare nyligen köpt en bostad måste det rimligen vara så att ju mer de betalt för fastigheten, desto mindre kan de lägga på mat och nöjen. Om priserna på bostäder faller betyder detta i så fall att de som köper bostäder sedan priserna fallit kommer att ha mer att röra sig med varje månad än de haft om inflationen på bostadsmarknaden fortsatt.

Dessutom kan man lätt göra den iakttagelsen att inte så få av dem som säljer bostäder är till åren komna människor med välordnad ekonomi, medan de som köper bostäder inte sällan är yngre människor med barn att försörja. Vilken av dessa kategorier bör man av rent sociala skäl ömma mest för? Mitt svar är förstås att det är bättre att föra en politik som gynnar dem som i utgångsläget är mindre gynnade snarare än att gynna dem som redan i utgångsläget är gynnade med eller utan inflationens hjälp.

Dessutom menar somliga ekonomer "på vänsterkanten" att man bör bedriva en politik som ökar deras disponibla inkomster, vilka är mera benägna att spendera ökade inkomster snarare än att bedriva en politik som ökar deras disponibla inkomster, vilka ej är särskilt benägna att spendera ökade inkomster. Fallande bostadspriser gynnar en grupp som inte sällan lever i ständig penningknipa och med stor benägenhet att använda ökade inkomster till ökade utgifter snarare än att låta bankkontot växa. Det missgynnar en grupp av människor som inte sällan har mer pengar än de kan sätta sprätt på.

Alltså borde dessa ekonomer "på vänsterkanten" vara de mest ivriga förespråkarna av en "hökaktig" och restriktiv penningpolitik.