flavianopolis

Jag skulle här vilja presentera en hypotes eller tanke jag menar förbises i den allmänna debatten. Jag hävdar att under vissa omständigheter en högre styrränta kan ge fler jobb och bättre konjunktur och att det därför finns såväl stabiliseringspolitiska som sysselsättningspolitiska skäl för Riksbanken att höja styrräntorna.

För det första måste man komma ihåg att höjda styrräntor inte är samma sak som höjda marknadsräntor. Om Riksbanken höjer styrräntorna kan detta medföra att rädslan för inflation minskar med den påföljden att penningutlånare låter sig nöja med en lägre räntesats. Dessutom visar en jämförelse mellan Storbritannien och Tyskland under den enorma inflationen i Storbritannien under 1970-talet att Storbritannien inte bara hade hög inflation och höga nominella räntor utan till och med att de brittiska realräntorna var högre än de tyska. Givetvis berodde detta på att penningutlånare ville ha kompensation för den risk och osäkerhet det innebar att äga fordringar denominerade i något så osäkert som pund.

Sedan menar jag att det finns ytterligare en intressant effekt. Låt mig beskriva denna effekt. Om Riksbanken höjer sina styrräntor uppstår med tiden en misstanke att styrräntorna kommit att bli så höga att inflationen kommer att utfalla lägre än vad som är Riksbankens målsättning. I en sådan situation kommer man att förvänta sig sänkta styrräntor med den påföljden att det uppstår ett säljtryck riktat mot kronan. Storbritannien har de högsta styrräntorna i Europa och trots detta är det brittiska pundet, i jämförelse med euron, undervärderat enligt teorien om köpkraftsparitet. Den låga värderingen av pundet fungerar som en turboladdning av den brittiska ekonomin och landet har under senare år tagit emot stora mängder polska arbetskraftsinvandrare. Jag menar att det finns flera komponenter bakom pundets undervärdering, men en är att de höga styrräntorna och den därav följande risken för sänkningar skapat en ovilja att äga pundfordringar.

Dessutom skall man komma ihåg att höga styrräntor har en dämpande inverkan på kreditexpansionen och att en dämpad och tyglad kreditexpansion minskar risken för att den nuvarande högkonjunkturen skall urarta i inflationära excesser med den påföljden att höjda styrräntor balanserar upp högkonjunkturen och gör den mera uthållig.

Det enda molnet på den svenska konjunkturhimlen är den svaga dollarkursen, men här är det nog dessvärre så att vi får acceptera denna som ett naturgivet faktum. Det vore dock tragiskt om den svaga dollarn skulle förleda Riksbanken till att bedriva en mera inflationär penningpolitik. I så fall har vi snart sålt grisen och tappat pengarna.

På signaturen Björns begäran skall jag skriva något om religion senare idag.