lördag, oktober 13, 2007

 

Något om guldmyntfotens funktion

Idag står i E24 att läsa att det råder en guldhausse över hela jordklotet. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/ravaror/did_17281485.asp

Texten är ganska intressant därför att vissa av de uppgifter som förekommer i texten inte sällan används av guldmyntfotens belackare för att bevisa varför guldmyntfoten är hopplöst föråldrad. Jag tänkte här visa att dessa argument är helt ohållbara.

För det första säger somliga att guldmyntfoten kan liknas vid en massiv prisreglering på guld, eftersom förhållandet exempelvis mellan en viss monetär enhet och guldet i normalfallet inte förändras under en guldmyntfot. Det är sant att en krona specie under en guldmyntfot inte skulle vara något annat än en viss mängd fysiskt guld, men detta innebär ingen prisreglering på guld och det innebär inte heller att guldets relativpris inte kan förändras.

Efter att stora mängder lättbrutet guld upptäcktes 1896 i Klondyke föll priset på guld, trots att guldmyntfot rådde. Ett fallande guldpris under en guldmyntfot yttrar sig som ett stigande konsumentprisindex. Efter att man började bryta guld i Klondyke 1896 uppkom ett överutbud på guld, vilket inte kunde avsättas till det rådande alltför höga priset på guld, med den påföljden att guldpriset började falla genom en måttfull inflation.

Det är heller inte sant att priset på guld inte kan stiga under en guldmyntfot. Efter första världskriget återinfördes guldmyntfoten till en i jämförelse med tiden före första världskriget oförändrad nominell paritet, trots att den allmänna prisnivån stigit dramatiskt under första världskrigets inflation. Detta medförde att man genom politiska beslut skrev ned priset på guld våldsamt, med den påföljden att efterfrågan på guld blåstes upp till en nivå som inte tillfredsställdes av dåtidens guldbrytning. Trots att världens centralbanker gjorde allt som stod i deras makt för att hindra eller dämpa de deflationära impulser som blev följden av detta, utbröt med en viss fördröjning deflation. Deflation är under en guldmyntfot ingenting annat än ett stigande guldpris.

Dessutom anförs understundom argumentet att guld inte är tillräckligt efterfrågeelastiskt för att kunna tjänstgöra som betalningsmedel. Man menar att en stigande efterfrågan på guld endast efter en fördröjning på flera år kommer att motsvaras av en stigande guldbrytning, med den påföljden att en guldmyntfot framkallar våldsamma kast i konjunkturerna.

Det första motargumentet är faktiskt att guldets låga efterfrågeelasticitet är ett av de främsta argumenten för guldmyntfot. Stigande efterfrågan kan inte med lätthet tillfredsställas och just av det skälet är guld ytterst värdestabilt.

För det andra är det så att om efterfrågan på guld stiger under en fraktionell guldmyntfot kommer detta att medföra en kontraktion i den finansiella ekonomin. Den allmänna prisnivån kommer alltså att falla kraftigare än vad som motiveras av den stigande efterfrågan på guld. Detta har den funktionen att de företag som bryter guld ökar sin efterfågan på kredit, vilket i sin tur leder till att den inflationära impuls, som "borde" följa på en ökande guldbrytning, kommer att uppträda långt tidigare. Det första tecknet på en annalkande högkonjunktur, under en guldmyntfot, är att företag, som bryter guld, ökar sin kreditefterfrågan. Deras ökade lånevolym och ökande utgifter för inköp av borrutrustningar, nyanställningar och annat är faktiskt den impuls som sätter igång hela det konjunkturella förloppet och vice versa.

Guldbrytningen kanske inte börjar öka förrän flera år efter att en deflation börjat, men de guldbrytande företagens kreditefterfrågan och utgiftsvolymer ökar redan på ett mycket tidigt stadium. På samma sätt minskar de guldbrytande företagens kreditefterfrågan och utgiftsvolymer ganska tidigt under en högkonjunktur, vilket i sin tur är det första tecknet på en annalkande lågkonjunktur.

Problemet under den stora depressionen under slutet av 20-talet och början av 30-talet var faktiskt att världens centralbanker inte bedrev stenhård deflationspolitik. Hade man bara lyckats få till stånd en kraftig och snabb deflation hade nämligen de guldbrytande företagen ökat sin efterfrågan på kredit och sedan också sin utgiftsvolym med den påföljden att konjunkturerna stabiliserats och detta långt innan den faktiska guldbrytningen börjat öka.

Sedan är det sant att man aldrig behövt framkalla någon deflation, med alla dess olyckliga följder, om man valt en rimlig guldparitet i samband med att guldmyntfoten återinfördes.

En annan intressant iakttagelse är faktiskt att en guldmyntfot, som tillåts verka i enlighet med sin natur, är den mest renodlade form av "inflation-targeting" man överhuvudtaget kan tänka sig. Inflationstakten styrs nämligen - helt och hållet - endast och allenast - av målet att bringa jämvikt mellan efterfrågan och utbud av guld till ett visst fixerat nominellt pris definierat i termer av fiduciära enheter av myntslaget. Några andra hänsyn tar inte en guldmyntfot.

Å andra sidan kan man mena att ett currency board, endast och allenast styrs av hänsynen att bringa jämvikt mellan efterfrågan och utbud på den den så kallade modervalutan till ett visst fixerat nominellt pris definierat i termer av fiduciära enheter lokal valuta. Inflationstakten, i ett bredare perspektiv, får helt enkelt bli vad den blir för att möta detta mål. Dessutom, och här har guldmyntfoten en fullständigt unik kvalitet, är det så att man kan belägga att de nominella räntorna, på längre löptider, var praktiskt taget helt stabila över tiden under guldmyntfotens glansdagar.

Om Sveriges Riksbank skulle anamma min föreslagna modell med strikt "mac-targeting" är jag ganska säker på att resultatet skulle bli att inflationstakten skulle variera ganska mycket, men att de långa räntorna med tiden skulle bete sig lika långtråkigt och förutsägbart som en kyrkklocka. Detta är också det makroekonomiska idealet.

Comments:
Vad anser akademiska ekonomer om guldmyntfotet? Finns det några mer kända ekonomer som förespråkar gulmyntfotet? Jag tänker till exempel på genier som Milton Friedman etc...
 
Den ende delvis erkände 1900-talsekonom som förespråkade guldmyntfot var Ludwig von Mises. Dessutom är faktiskt Robert Mundell - Nobelpristagare 1999 - inte direkt motståndare till guldmyntfoten.

Milton Friedman var svuren motståndare till guldmyntfoten, men om du frågar mig begrep karln just ingenting om ekonomi. Jag är anhängare av Mises, även om jag anser att hans kritik av Ricardo är delvis obefogad.

Friedmans missförstånd rörande guldmyntfoten är monumentala och genant dumma.

Visst är det så att guldmyntfoten haft få anhängare i modern tid som uppnått hög vetenskaplig status, men både Smith, Ricardo och Say var anhängare av den klassiska guldmyntfoten liksom Ludwig von Mises.

Mises fick inget erkännande under sin livstid, men har fått postumt erkännande för att han lyckades förutsäga att och varför planekonomi a la Sovjet inte skulle fungera i längden.

Mises är enligt min mening underskattad och Friedman kraftigt överskattad. Samtidigt kunde Friedman väcka intresse för ämnet ekonomi genom sitt lättsamma sätt att gå in på ämnet ekonomi. I den meningen förtjänar Friedman ett erkännande.

Om jag skriver ett vetenskapligt arbete kommer detta att gå ut på att bevisa varför Friedmans så kallade standardverk om den amerikanska depressionen inte är något annat än rent humbug.
 
Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?