flavianopolis

Jag tror att det finns en mycket intressant och kanske glömd aspekt på det danska valet. Anders Fogh Rasmussen har vunnit det tredje valet i följd och enligt min mening pekar detta på att Danmark är ett mycket stabilt och välmående land. Stabila och välmående länder kännetecknas ofta av långa "politiska modellcykler".

Varför är Danmark så välmående?

Givetvis är detta en lång historia, men jag skulle vilja lyfta fram den aspekten att Danmark är ett land med betydligt lägre inhemsk inflation än de flesta andra länder. Sedan 1988 har priset på en Big Mac stigit från 22,75 dkr. till idag 27,75 dkr. eller 22%. Motsvarande siffror för Sveriges är från 18,50 kr. till 33,- kr., eller 78,4%. Faktum är att endast Japan uppvisar en lägre inflationstakt än Danmark under denna tidsrymd.

Jag tycker att detta pekar mot att ett säkert penningvärde är en grundbult i en sund ekonomi och utan sund ekonomi ingen politisk stabilitet. Göran Persson försökte enligt förre riksbankschefen Urban Bäckström påverka Riksbanken att föra en mera inflationär politik och enligt min mening var utnämningen av den totalt inkompetente Lars Heikensten till riksbankschef ett led i detta destruktiva arbete. Andra komponenter i detta var att man valde in Kristina Persson i riksbanksdirektionen och ålade två sinnesförvirrade inflationister att "utreda" riksbankens arbete. Resultatet låter sig avläsas i prisförändringen på en Big Mac.

1990 kostade en Big Mac 24,- kronor och enligt The Economist var priset år 2001 fortfarande endast 24,- kr. Sedan emellertid inflations-Lasse och inflations-Kristina under ledning av inflations-Göran fått genomföra sin expansiva agenda steg priset brant. Sommaren 2005 höjdes priset till 33,- och strax därefter sänkte Riksbanken sina styrräntor till rekordlåga 1,5%.

2006 förlorade Göran Persson valet. Detta är egentligen ganska rimligt med tanke på att ett avgörande argument mot inflationism är att inflation inte är något annat än en minskning av den reala penningmängden. Deflaterar man den svenska bruttonationalprodukten med priset på en Big Mac, kommer man förmodligen att kunna fastslå att den svenska bruttonationalprodukten minskade under den tid man bedrev denna extremt destruktiva politik.

En slutsats Fredrik Reinfeldt bör dra av detta, är att det ligger i hans eget kortsiktiga politiska intresse att se till att vakanser i Riksbanksdirektionen fylls av pålitiligt hårdföra penningpolitiska hökar. Hökaktig penningpolitik medför nämligen att stigande priser inte tillåts deflatera den reala penningmängden med den påföljden att valmanskåren inte väljer annan politisk ledning.

Göran Persson bevisar faktiskt att det var han själv, som genom att försöka och lyckas med att påverka Riksbanken att bedriva en mera expansiv penningpolitik, var den som såg till att han förorade valet 2006.

Jag är samtidigt medveten om att dansk penningpolitik av idag uppvisar den allvarliga bristen att man skuggar den svaga inflationseuron istället för den ärkestabila D-marken. Med tanke på att det inte längre finns någon verkligt pålitlig pappersvaluta gentemot vilken man kan luta en bra fastkurspolitik, menar jag att Danmark borde ersätta kopplingen mot euron med någonting annat. Detta är dock en annan fråga och syftet med denna text var att visa på att politikers intresse av att bli återvalda sammanfaller med kravet på ett fast penningvärde.

Observera att samtliga prisuppgifter utom den som avser den svenska prishöjningen sommaren 2005 grundar sig på uppgifter publicerade av den brittiska tidningen The Economist. Därför anges 27,75 dkr. som 2007 års pris, medan min tidigare denna månad publicerade uppgift 29,75 dkr. grundar sig på egen efterforskning från en franchiserestaurang.