flavianopolis

Sedan jag publicerade november månads mac-roekonomi har SCB presenterat ny inflationsstatistik, som pekar mot att inflationstakten för tillfället är högre än vad som väntades för inte så länge sedan. Låt oss se vad som hänt.

• Pundet har fallit från 13,33 kr. till 13,01 kr.
• Euron har fallit från 9,27 kr. till 9,24 kr.
• Dollarn har fallit från 6,38 kr. till 6,29 kr.
• Danska kronan är oförändrad
• Norska kronan har fallit från 1,18 kr. till 1,17 kr.

Enligt min fasta övertygelse beror kronans styrka på den stigande inflationstakten. Man förväntar sig nu en stramare penningpolitik, därför att inflationen nu ser ut att utfalla högre än vad som allmänt troddes. Alltså stiger kronan.

Det är visserligen positivt att marknadens aktörer är övertygade om att Riksbanken inte kommer att strunta i problemen, men dessvärre är en starkare krona gift för sysselsättningen. Riksbanken bör därför, enligt min mening, höja styrräntorna mer och snabbare i syfte att strypa inflationens verkliga källa. Så snart detta omsatts i verkligt låga inflationstal, kommer nämligen den motsatta rörelsen att uppstå. Man kommer att förvänta sig lägre styrräntor och kronan att falla.

Jag menar att detta är ett svårt problem, eftersom kursrörelser har snabbt genomslag på konsumentprisindex. När inflationen tycks vara på väg uppåt, stiger kronan och inflationen tycks falla, trots att kreditexpansionen fortsätter. Vice versa kan det motsatta fenomenet få inflationen att utfalla skenbart högre än vad som verkligen är fallet.

Det är av detta skäl jag anser att Riksbanken monomant bör se till priset på en Big Mac och ignorera svårtydd inflationsstatistik och nebulösa växelkursrörelser.