flavianopolis

Enligt mitt och många andras sätt se på saken innebar Barry M. Goldwaters kandidatur till posten som Förenta Staternas president 1964 början på en intressant epok som kanske bäst sammanfattas som frihetens renässans. Dessvärre var inte Goldwater helt konsekvent i sina ställningstaganden, men det bästa med Goldwater var att han bar med sig mycket av den klassiska amerikanska 1800-talsliberalismen. Däremot förordade Goldwater en aggressiv utrikespolitik.

Driver man de mindre sympatiska dragen i Goldwaterismen till renodling heter man George W. Bush och fördriver dagarna med att föra krig i tredje världen.

Driver man det bästa av Goldwaterismen till renodling heter man Ron Paul och blir förhoppningvsis George W. Bushs efterträdare. Tanken på den ytterst begränsade federala statsmakten får givetvis inte göra halt vid Förenta Staternas gränser och där förbytas i aggressiv etatism och militarism.

Låt mig slutligen citera Barry Goldwaters numera bortgångne talskrivare Karl Hess.

"The immediate cause was Vietnam," he says. "Conservatives like me had spent our lives arguing against Federal power — with one exception. We trusted Washington with enormous powers to fight global Communism. We were wrong — as Taft foresaw when he opposed NATO. We forgot our old axiom that power always corrupts the possessor. Now we have killed a million and a half helpless peasants in Vietnam, just as Stalin exterminated the kulaks, for reasons of state interest, erroneous reasons so expendable that the Government never mentioned them now and won't defend them. Vietnam should remind all conservatives that whenever you put your faith in big government for any reason, sooner or later you wind up as an apologist for mass murder."

Med det förbehållet att jag finner slutklämmen väl tillspetsad ber jag att få instämma.