flavianopolis

Enligt min mening innebär den kommande månaden ett eldprov för riksbankschef Stefan Ingves. Alla inhemska data talar nämligen för att Riksbanken borde höja styrräntorna. Inflationstakten mätt som KPI:s förändring under den senaste tolvmånadersperioden ligger närmre 3% och som uppmärksamma läsare av denna blogg vet har McDonald's genomfört prishöjningar undet gångna året, men inte någon sänkning sedan september/oktober 2006.

Å andra sidan har ECB vid sitt senaste sammanträde lämnat styrräntorna oförändrade och Bank of England tyvärr sänkt sina styrräntor. Som väl alla vet har amerikanska Federal Reserve Bank ganska nyligen sänkt sina styrräntor.

Nu ställs riksbankschefen inför valet att antingen bedriva en politik som är baserad på att upprätthålla konstanta styrräntedifferenser gentemot vissa centralbanker i utlandet, eller bedriva en politik som syftar till att upprätthålla kronans inre köpkraft.

Jag menar att det vore förödande om Riksbanken valde att bedriva en politik som grundar sig på tanken att upprätthålla konstanta styrräntedifferenser. Riksbankens främsta uppgift är nämligen att upprätthålla kronans inre köpkraft och precis som Gustav Cassel skrev för ganska länge sedan är en valutas yttre styrka långsiktigt beroende av att dess inre köpkraft bevaras. Klarar man inte av att säkra en valutas inre köpkraft blir det i längden ohållbart att upprätthålla en stabil växelkurs.

Samtidigt kan man fråga sig om det finns en risk för att en höjning av styrräntorna kommer att bidra till en icke önskvärd förstärkning av kronans yttre värde med förödande följder för svensk exportindustris vinstläge. Jag anser att frågan bäst beskrivs som underordnad men att det vore att gå alltför långt att inte tillskriva frågan något intresse alls.

För det första måste man ha helt klart för sig att det inte ger några konkurrensfördelar att ha en svag växelkurs om den svaga växelkursen kompenseras av prishöjningar inom landet. Ur svenska exportföretags perspektiv är det ur lönsamhetssynvinkel intressant att svenska löner är låga räknat i den valuta som används i det land till vilket exporten riktas, men mindre viktigt hur många kronor man betalar ut.

För det andra har den svenska kronan faktiskt försvagats ganska påtagligt sedan sommaren 2005, trots att Riksbanken sedan dess höjt styrräntorna betydligt snabbare än ECB. Den 8 juli 2005 kostade en euro 9,43 kronor och idag kostar en euro 9,39 kronor. Detta är en skenbar förstärkning, men eftersom faktiskt priset på en Big Mac vid de restauranger som bedrivs i McDonald's egen regi Sverige inte har höjts alls sedan sommaren 2005, medan det tyska priset höjts från då €2,75 till idag €3,10, betyder detta att kronan i verkligheten försvagats. Samtidigt har styrräntedifferensen mellan Sverige och Euroland krympt från 0,75 procentenheter till idag 0,0 procentenheter. Sverige hade under tiden från sänkningen sommaren 2005 fram till alldeles nyligen lägre styrräntor än euroland.

Det finns inget som säger att kronans reala försvagning gentemot euron inte kan fortsätta, även om Sverige från och med nästa penningpolitiska möte skulle ha högre styrräntor än euroland. Kronan handlas ju fortfarande till en nivå långt över köpkraftsparitet om man använder sig av den tyska prisnivån som referens. Det brittiska pundet är dessutom undervärderat gentemot euron om man använder sig av samma metod och detta trots att Bank of Englands styrräntor fortfarande är 1½ procentenhet högre än ECB:s.

Tvärsom menar jag att högre styrräntor kan bidra till att skapa en undran om det inte kan bli nödvändigt för Riksbanken att sänka styrräntorna med den påföljden att kronan kommer att skys av den internationella marknaden. Vill Riksbanken därför bidra till bättre konjunkturer här hemma och dessutom prestera ett verkligt bidrag till att säkra kronans inre köpkraft är det bara att höja styrräntorna. Är kronans inre köpkraft säkrad, finns heller inga skäl att långsiktigt oroa sig över växelkursen.

En Riksbankschef i ett land med stabilt inre värde på sin valuta sover alltså gott om nätterna.