flavianopolis

Någon läsare av denna blogg kanske undrar varför jag fäster så stort värde vid fast penningvärde. Kan det inte rent av vara så att det är bra med åtminstone litet inflation? Vem som helst begriper att det vore svårt för att inte säga omöjligt att leva i en situation där priserna fördubblades en gång per sekund, men visar inte erfarenheten att man kan leva med en inflation på 10, 20 eller rent av 30% per år?

Är det inte också så att det är omöjligt att uppnå full sysselsättning om inte accepterar åtminstone en viss inflation?

Vad gäller argumentet att man är tvungen att acceptera måttfull inflation för att uppnå full sysselsättning blir mitt svar följande.

Det är sant att det är till fördel för sysselsättningen i ett visst land att det landets valuta handlas till en kurs under köpkraftspariteten gentemot andra länders valutor. Vice versa är det till nackdel för sysselsättningen i ett annat land om det landets valuta handlas till en kurs över köpkraftspariteten gentemot andra länders valutor. Jag menar att detta ofta leder till ett allvarligt missförstånd. I normalfallet tenderar det nämligen att vara så att länder med hög inflationstakt har en lägre värdering av sina valutor än länder med en låg inflationstakt. Detta leder i sin tur till att de länder som har hög inflationstakt i allmänhet har lättare att uppnå full sysselsättning.

Om en recession bryts betyder detta också att efterfrågan på arbetskraft stiger. Om efterfrågan på arbetskraft stiger medför detta att priset på arbetskraft tenderar att stiga och att detta kan ge genomslag i ett högre konsumentprisindex.

Vad emellertid praktiskt taget alla debattörer förbiser är att detta är en temporär effekt och att den vägs upp av minskande vinster. Man kan faktiskt också tänka sig att ökande arbetslöshet ger högre priser därigenom att om att exempelvis 90% av alla dem som nu arbetar skulle få för sig att sluta arbeta skulle detta medföra att utbudet av varor och tjänster minskade med den påföljden att konsumentprisindex skulle stiga som en följd av minskande arbete.

Historiskt sett har det också varit så att det understundom har rått skriande brist på arbetskraft i kombination med fallande konsumentpriser. 1956 hade Västtyskland en deflationstakt på c:a 2% per år och samtidigt en arbetslöshet kring 1%, eller full sysselsättning. Egentligen är detta inte så konstigt, eftersom ju fler som arbetar desto större blir utbudet av varor och tjänster. Att det råder brist på arbetskraft betyder heller inte att lönerna kan stiga obegränsat, eftersom ju arbetsgivarnas betalningsförmåga inte är obegränsad. Är arbetslösheten emellertid mycket låg, leder detta till att lönerna tenderar att stiga på vinsternas bekostnad, men när lönerna stigit upp till en viss nivå, blir det omöjligt eller i alla fall ofördelaktigt för arbetsgivarna att försöka bjuda över varandra för att locka till sig arbetskraft.

Ett annat argument för att tolerera en viss inflation kan vara att erfarenheten lärt oss att måttfull inflation i vilket fall som helst är ett mindre ont än deflation.

Mitt svar blir att världshandeln expanderade i mycket hög takt under åren 1873 till 1896 och att under denna period priserna föll år från år. Snarare var det så att den expanderande produktionen drev fram de fallande priserna och när priserna väl föll hindrade detta på intet sätt en fortsatt expansion av handel och produktion. Tvärsom smörjer prisdeflationen de ekonomiska hjulen.

Samtidigt är det sant att den stora depressionen 1929-1932 beledsagades av en ganska stark deflation och att, som ordet depression antyder, handel och produktion minskade under denna period.

Hur skiljer sig då den goda deflationen från den onda? Under en godartad deflation spenderas det år från lika många eller fler penningenheter medan under en elakartad deflation antalet penningenheter som spenderas under en viss tidsperiod tenderar att över tiden minska. 1930 spenderades det alltså troligen färre kronor och ören i Sverige än 1929, medan denna summa stadigt ökade eller förblev stabil under den godartade deflationen under slutet av 1800-talet. Det är givetvis också sant att måttfull inflation gör det praktiskt taget uteslutet att den årliga summan av utgifter skulle minska.

Depressionen 1929 till 1932 hade emellertid sin uppenbara orsak i att remonetiseringen av guldet under 1920-talet genomfördes på sådant sätt att pappersvalutorna fick ett alldeles för högt värde i förhållande till guldet. Samtidigt är det mycket viktigt att påpeka att depressionen allt annat lika utfallit värre utan prisdeflation. Prisdeflationen bidrog ju till att den minskande utgiftsvolymen motverkades av att penningenhetens köpkraft ökade. Dessutom är alltid en deflation under en guldmyntfot av begränsad varaktighet, eftersom deflationen driver fram en ökande guldbrytning.

Ett enligt min uppfattning avgörande argument för fast penningvärde är att fast penningvärde är en grundförutsättning för varaktigt låga och stabila låneräntor och att varaktigt låga och stabila låneräntor är en grundförutsättning för en hög investeringsnivå.

Ett annat avgörande argumentet är att ett fast penningvärde stabiliserar konjunktursvängningar istället för att skapa eller åtminstone förstärka dem. Om priserna ligger över tiden ungefärligen stilla betyder detta nämligen att efterfrågan automatiskt stabiliseras när priserna fallit under en viss nivå och vice versa minskar efterfrågan och faller priserna när priserna stigit över en viss nivå. Denna ständiga rörelse skulle i sin tur stabilisera konjunkturerna.