flavianopolis

Om man jämför euron, schweizerfrancen, de skandinaviska valutorna och sterlingpundet på grundval av Big Mac-index, ser man snart att den valuta som handlas avgjort lägst i förhållande till sin köpkraftsparitet är det brittiska pundet. För att jämställa priset på en svensk Big Mac med en brittisk skulle ett pund faktiskt behöva kosta 16,58 kr. och då har jag räknat på det lägre svenska priset. Räknar man på det högsta svenska priset, blir motsvarande tal hela 17,59 kr. Idag uppgår marknadskursen till 12,75 kr. per pund.

Att en valuta handlas till en låg kurs i förhållande till sin köpkraftsparitet kan ha olika förklaringar. Ibland beror det på att det land vars valuta värderas lågt har en illa styrd centralbank och att därför valutan handlas med en rabatt.

I fallet med det brittiska pundet, menar jag dock att förklaringen är ganska enkel och att förklaringen helt enkelt är den att eftersom Storbritannien har en mycket hög styrränta, tecken på störningar i banksystemet och dessutom ett ganska klart och framförallt symmetriskt inflationsmål och risken för att det symmetriska inflationsmålets nedre gräns skall underskridas framstår som större än motsatsen, flyr man pundet. De flesta är helt enkelt rädda för att Bank of England skall sänka styrräntorna, medan man vad gäller ECB och Sveriges Riksbank tror att styrräntorna skall komma att lämnas oförändrade eller rent av höjas.

Vad kan då Riksbanken lära av Bank of England? Jo, om man tar till ganska kraftigt så snart inflationära tendenser går att iaktta, men samtidigt klargör att styrräntorna tämligen ovillkorligen kommer att sänkas givet att inflationen kommer att understiga en viss och tämligen väl definierad nivå, kommer höjda styrräntor att framkalla en stark spekulation om sänkta styrräntor så snart inflationshotet synes avta. För tillfället har Storbritannien en betydligt lägre inflationstakt än exempelvis Tyskland och Sverige och detta trots att pundet fallit ganska tydligt gentemot euron och kronan. Jämför man de inhemska komponenterna i inflationsstatistiken, ser man dessutom att differensen är ännu större. Det svaga pundet medför nämligen att den officiellt uppmätta inflationsstatistiken, framstår som högre än den verkliga.

I Storbritannien kostade i januari 2007 en Big Mac £1,99 och det gör den fortfarande, medan en svensk då kostade 32,- och idag 33,-, eller rent av 35,- om man ser till den franchisetagare jag följer. I Tyskland har priset stigit från €2,99 i januari 2007 till idag €3,10. För tillfället är det alltså så att Bank of Englands tydliga skärpningar av penningpolitiken under andra halvåret 2006 och första halvåret 2007 har gett den frukten att inflationen redan nu bragts under så god kontroll att det allmänt tros att det finns en risk för att inflationen skall komma att understiga den nedre gränsen, vilket i sin tur framkallat spekulationer om sänkta styrräntor.

I Sveriges fall är det tvärsom så att inflationstakten ligger tydligt över alla mål, varför just ingen tror att styrräntorna kommer att sänkas inom nära framtid. Detta medför i sin tur att kronans reala kurs kvarstår på en ganska hög nivå, vilket i sin tur dämpar konjunkturerna. Genom att höja styrräntorna kan Riksbanken alltså inte bara bidra till att inflationstrycket på längre sikt avtar, utan också på kort sikt bidra till bättre konjunkturer i Sverige.