tisdag, januari 08, 2008
Dumheter
Jag har alldeles nyss skummat igenom protokollet från Riksbankens senaste penningpolitiska möte. Jag anser att hela diskussionen i direktionen bygger på ett mycket allvarligt intellektuellt misstag.
Detta intellektuella misstag består i tron att Riksbanken genom att justera styrräntorna kan påverka konjunkturförloppet på ett sådant sätt att högre styrränta leder till sämre konjunkturer och vice versa. Jag menar att resonemanget möjligen vore tillämpligt i en situation där Sverige inte hade någon utrikeshandel eller några främmande valutor att ta hänsyn till. Samtidigt bör man alltid tänka på att högre inflation, allt annat lika, ger högre obligationsräntor och att en högre obligationsränta förtar den expansiva effekten av en mera expansiv penningpolitik.
Ovanstående är dock inte kärnan i min kritik, eftersom vi lever i en situation med utrikeshandel och främmande valutor, som ständigt rör sig uppåt och nedåt. Då är det mera angeläget att diskutera vad som är av betydelse för Sverige i rådande situation. Jag menar att det finns en avgörande faktor att ta hänsyn till när man försöker bedöma frågan vilka följder penningpolitiken ger på kort sikt i konjunkturellt avseende.
Denna fråga är det förhållandet att den allmänt utbredda uppfattningen om vad som tros bli Riksbankens nästa steg är den avgjort mest kursdrivande faktorn på så sätt att tron att nästa steg blir en höjning tenderar driva kronkursen uppåt och vice versa. Det förhållandet att Riksbanken nu tycks tona ned inflationshotet, trots att detta är högst påtagligt, leder till en förväntan om högre styrräntor med den påföljden att kronkursen i reala termer tenderar att stiga med katastrofala följder för konjunkturen. Sedan kan detta komma att medföra att Riksbanken ser en ytterligare försämring av konjunkturen, vilket alltså kommer att föranleda Riksbanken att ordinera större doser av just den medicin som är sjukdomens orsak.
Vad Sverige framför allt behöver är en lägre värderad krona och en uppbromsning av kreditexpansionen. För att uppnå detta krävs en högre styrränta. En högre styrränta bromsar upp kreditexpansionen och ger dem som handlar med valuta uppfattningen att sänkningar kan vara i antågande med den påföljden att kronans yttre värde faller.
Det enda Riksbanken kan påverka genom styrräntorna är kreditexpansionens takt och därigenom prisnivån i Sverige räknat i kronor. Det är sant att det finns ett intresse av att takten i kreditexpansionen inte blir alltför låg, men i rådande situation är detta problem så avlägset att skäl saknas att närmre gå in på frågan.
Detta intellektuella misstag består i tron att Riksbanken genom att justera styrräntorna kan påverka konjunkturförloppet på ett sådant sätt att högre styrränta leder till sämre konjunkturer och vice versa. Jag menar att resonemanget möjligen vore tillämpligt i en situation där Sverige inte hade någon utrikeshandel eller några främmande valutor att ta hänsyn till. Samtidigt bör man alltid tänka på att högre inflation, allt annat lika, ger högre obligationsräntor och att en högre obligationsränta förtar den expansiva effekten av en mera expansiv penningpolitik.
Ovanstående är dock inte kärnan i min kritik, eftersom vi lever i en situation med utrikeshandel och främmande valutor, som ständigt rör sig uppåt och nedåt. Då är det mera angeläget att diskutera vad som är av betydelse för Sverige i rådande situation. Jag menar att det finns en avgörande faktor att ta hänsyn till när man försöker bedöma frågan vilka följder penningpolitiken ger på kort sikt i konjunkturellt avseende.
Denna fråga är det förhållandet att den allmänt utbredda uppfattningen om vad som tros bli Riksbankens nästa steg är den avgjort mest kursdrivande faktorn på så sätt att tron att nästa steg blir en höjning tenderar driva kronkursen uppåt och vice versa. Det förhållandet att Riksbanken nu tycks tona ned inflationshotet, trots att detta är högst påtagligt, leder till en förväntan om högre styrräntor med den påföljden att kronkursen i reala termer tenderar att stiga med katastrofala följder för konjunkturen. Sedan kan detta komma att medföra att Riksbanken ser en ytterligare försämring av konjunkturen, vilket alltså kommer att föranleda Riksbanken att ordinera större doser av just den medicin som är sjukdomens orsak.
Vad Sverige framför allt behöver är en lägre värderad krona och en uppbromsning av kreditexpansionen. För att uppnå detta krävs en högre styrränta. En högre styrränta bromsar upp kreditexpansionen och ger dem som handlar med valuta uppfattningen att sänkningar kan vara i antågande med den påföljden att kronans yttre värde faller.
Det enda Riksbanken kan påverka genom styrräntorna är kreditexpansionens takt och därigenom prisnivån i Sverige räknat i kronor. Det är sant att det finns ett intresse av att takten i kreditexpansionen inte blir alltför låg, men i rådande situation är detta problem så avlägset att skäl saknas att närmre gå in på frågan.
