onsdag, januari 23, 2008
Fel, fel och åter fel
Så här står det i dagens nätupplaga av E24.
"Vilka faktorer som främst driver valutakurserna varierar från tid till annan. Men det senaste årets dollarförsvagning har främst drivits av två saker. Dels har Fed börjat sänka räntan samtidigt som de europeiska centrabankerna och den japanska höjer vilket driver flödena från dollarn."
Enligt min bestämda övertygelse är ovanstående resonemang helt felaktigt.
För att förstå varför olika valutor rör sig, som de gör, är det främst två faktorer man måste beakta. Det finns fler faktorer av betydelse, men jag tänkte här beröra de enligt min övertygelse avgjort mest betydelsefulla.
Faktor nummer ett är köpkraftspariteten. Med utgångspunkt i priset på en Big Mac, som är en av de ytterst få lokalt producerade och likväl helt homogena produkter som finns, kan man räkna fram att köpkraftspariteten mellan den svenska kronan och den amerikanska dollarn uppgår till 9,68 kr. per dollar.
Faktor nummer två är att man föredrar inflationssäkra valutor framför inflationsvalutor. Sveriges Riksbank tros sannolikt kunna hålla bättre uppsikt över inflationen än Federal Reserve Bank och därför är kronan övervärderad gentemot dollarn och trots dollarns undervärdering är de nominella räntorna på amerikanska statspapper med mycket långa löptider på ungefär samma nivå som motsvarande i Euroland och Storbritannien. Jämför man Sverige med Norge är det inte lika självklart att man kan säga att förtroendet för norsk penningpolitik är större än för svensk därför att norska kronan med samma mätmetod är övervärderad gentemot den svenska. De nominella räntorna på norska statspapper med långa löptider är nämligen högre än motsvarande svenska.
Om olika valutors styrka gentemot varandra berodde på styrräntans höjd, borde Schweiz och Japan ha världens svagaste valutor, eftersom båda länderna har mycket låga styrräntor.
Sedan är det sant att det finns ett otal andra faktorer som spelar in och en intressant och förvirrande faktor är att penningpolitiska skärpningar kan framkalla spekulationer om lättnader med den påföljden att penningpolitiska skärpningar kan få en valuta att falla och vice versa, men man måste förstå att den mest betydelsefulla faktorn efter köpkraftspariteten är flykten till kvalitet och att vad som står i detta styckes början faktiskt låter sig härledas från denna grundprincip, även om resultatet under vissa förutsättningar blir det motsatta.
Jag påstår absolut inte att "valutamarknader" gör korrekta bedömningar, men för tillfället gör "valutamarknaden" den bedömningen att kronan är en betydligt säkrare valuta än US-dollarn. Det är därför dollarn är svag och kronan stark. Det beror alltså inte på styrräntedifferenser annat än i vad mån dessa är i olika hög grad inflationsdrivande.
"Vilka faktorer som främst driver valutakurserna varierar från tid till annan. Men det senaste årets dollarförsvagning har främst drivits av två saker. Dels har Fed börjat sänka räntan samtidigt som de europeiska centrabankerna och den japanska höjer vilket driver flödena från dollarn."
Enligt min bestämda övertygelse är ovanstående resonemang helt felaktigt.
För att förstå varför olika valutor rör sig, som de gör, är det främst två faktorer man måste beakta. Det finns fler faktorer av betydelse, men jag tänkte här beröra de enligt min övertygelse avgjort mest betydelsefulla.
Faktor nummer ett är köpkraftspariteten. Med utgångspunkt i priset på en Big Mac, som är en av de ytterst få lokalt producerade och likväl helt homogena produkter som finns, kan man räkna fram att köpkraftspariteten mellan den svenska kronan och den amerikanska dollarn uppgår till 9,68 kr. per dollar.
Faktor nummer två är att man föredrar inflationssäkra valutor framför inflationsvalutor. Sveriges Riksbank tros sannolikt kunna hålla bättre uppsikt över inflationen än Federal Reserve Bank och därför är kronan övervärderad gentemot dollarn och trots dollarns undervärdering är de nominella räntorna på amerikanska statspapper med mycket långa löptider på ungefär samma nivå som motsvarande i Euroland och Storbritannien. Jämför man Sverige med Norge är det inte lika självklart att man kan säga att förtroendet för norsk penningpolitik är större än för svensk därför att norska kronan med samma mätmetod är övervärderad gentemot den svenska. De nominella räntorna på norska statspapper med långa löptider är nämligen högre än motsvarande svenska.
Om olika valutors styrka gentemot varandra berodde på styrräntans höjd, borde Schweiz och Japan ha världens svagaste valutor, eftersom båda länderna har mycket låga styrräntor.
Sedan är det sant att det finns ett otal andra faktorer som spelar in och en intressant och förvirrande faktor är att penningpolitiska skärpningar kan framkalla spekulationer om lättnader med den påföljden att penningpolitiska skärpningar kan få en valuta att falla och vice versa, men man måste förstå att den mest betydelsefulla faktorn efter köpkraftspariteten är flykten till kvalitet och att vad som står i detta styckes början faktiskt låter sig härledas från denna grundprincip, även om resultatet under vissa förutsättningar blir det motsatta.
Jag påstår absolut inte att "valutamarknader" gör korrekta bedömningar, men för tillfället gör "valutamarknaden" den bedömningen att kronan är en betydligt säkrare valuta än US-dollarn. Det är därför dollarn är svag och kronan stark. Det beror alltså inte på styrräntedifferenser annat än i vad mån dessa är i olika hög grad inflationsdrivande.
