flavianopolis

Om man läser affärspress och liknande får man ofta intrycket att olika realekonomiska faktorer spelar roll för prisutvecklingen. Kinas inträde på världsmarknaden tillskrivs än enormt deflatorisk verkan, än enormt inflatorisk verkan. Visserligen styr, åtminstone delvis, realekonomiska faktorer relativprisernas utveckling och visst kan inflatoriska processer framkalla störningar i realekonomin liksom att realekonomiska faktorer kan påverka kreditefterfrågan, men på det hela taget kan man säga att 99% av allt som skrivs i ämnet är rent nonsens.

Under de senaste nio åren har dollarkursen fallit från cirka 7,72 kr. till idag cirka 6,41 kr. Hade kronans värde definierats i termer av guld, det vill säga, hade endast guldmynt varit lagligt betalningsmedel och sedlar i lagens mening setts som skuldebrev, hade dollarkursen istället fallit med 67,9% under de senaste nio åren. Hade alltså utgångsläget varit 7,72 kr. den 25 januari 1999 hade en dollar idag kostat 2,48 kr. Guldpriset har sedan den 25 januari 1999 till idag stigit från $286 till idag $892.

Givetvis hade en så enorm appreciering av kronan inte varit helt oproblematisk för Sveriges del. Apprecieringen hade ju varit större än vad som motiveras av KPI:s stegring i USA. Å andra sidan hade dollarkursen nu varit obetydligt lägre än den hade varit januari 1980, trots att det amerikanska KPI stigit våldsamt sedan januari 1980. Jag är helt säker på att denna våldsamma bergodalbana med avseende på den nominella växelkursen hade medfört att Sverige haft en oerhört låg real växelkurs, givet att guldmyntfoten aldrig avskaffats. Det vore nämligen oerhört riskabelt att skuldsätta sig i en situation där den egna valutan när som helst kunde börja stiga våldsamt i värde gentemot de stora världshandelsvalutorna. Detta skulle givetvis betyda att kreditexpansionen skulle fortlöpa i snigeltakt.

Det riktigt intressanta med tankeexperimentet är att knappast någon enda importvara skulle kosta fler kronor idag än den gjorde 25 januari 1999. Alltså kan man fastställa att kineserna möjligen bidragit till att kasta om vissa relativpriser, men de har faktiskt inte åstadkommit någon inflation alls. Räknat i guld har exempelvis oljepriset, sedan 1999, legat i stort sett stilla, trots kinesernas enorma "efterfrågan".

Guldet visar alltså att hög tillväxt inte driver upp priser, utan att all skuld till stigande priser finns hos världens centralbanker. Det är ju faktiskt så att ekonomisk tillväxt egentligen inte är någonting annat än fallande priser.