söndag, januari 20, 2008
Nödvärnsrätt?
Om nödvärnsrätt återfinns i dagens nätupplaga av Dagens Nyheter en text. Texten diskuterar frågan om nödvärnsrätt utifrån händelserna i Rödeby. Läs den på följande länk.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=573&a=734632
Enligt min mening är texten i behov av analys och jag tänkte här presentera min analys. Av detta skäl har jag "klippt ut" delar av texten, vilka följs av mina kommentarer. De kursiverade partierna härstammar från Dagens Nyheter; övrigt har jag skrivit själv.
"I det samhällskontrakt som upprättats mellan medborgare och stat har medborgarna överlåtit ansvaret för skydd för liv och ägodelar till statsmakten."
Jag anser visserligen att frågan främst är av filosofiskt intresse, men jag anser att den enda nödvändiga grundläggande distinktionen mellan våld och våld är distinktionen mellan legitimt våld och illegitimt våld. Legitimt våld kan utövas av enskilda och statstjänstemän och illegitmt våld kan utövas av statstjänstemän och enskilda.
"I grunden för dödsskjutningen finns ett samhälleligt svek mot familjen. Hade polis, socialtjänst, föräldrar eller civilsamhället tagit sin del av ansvaret och skyddat familjen hade det sannolikt inte blivit någon skottlossning."
Syftet med denna text är inte att diskutera det optimala antalet poliser, men det är faktiskt orealistiskt att tänka sig att polisen alltid skall kunna vara på plats så snart den behövs. Så många poliser kan vi inte försörja och bland annat därför finns det något som kallas nödvärnsrätt.
"Samtidigt: Hade läkarkåren tagit sin del av ansvaret hade händelseutvecklingen också varit en annan. Vapenlagen tvingar behandlande läkare att omedelbart anmäla till polismyndigheten om någon utifrån medicinska skäl är olämplig som innehavare av vapen. Här krävs inte ens psykiatriska diagnoser utan även den som av medicinska skäl inte bör ha vapen hemma ska anmälas. Det här är en uppgift som läkarkåren sköter riktigt dåligt."
Jag anser att frågan huruvida 50-åringen borde ha tillåtits att ha vapen faktiskt inte är besvarad med nej förrän det är styrkt att situationen, objektivt sett, inte berättigade honom till aktuella åtgärder och det är klarlagt att en psykiskt frisk person i det pressade läget förstått att ingen situation som berättigade till aktuella åtgärder förelåg.
"Samtidigt, för att ytterligare komplicera, bör man fråga sig vad som hänt om det inte funnits något gevär. Hur långt hade den skottskadade 17-åringen gått?"
Det vi inte med säkerhet, men det fanns befogad anledning att befara att 17-åringen eller någon annan gängmedelem faktiskt hade för avsikt att döda. Måhända avvärjde bössan en tragedi där till den uppkomna situationen helt oskyldiga kommit att dö.
"Man behöver inte - som den åtalade mannen - vara stresskänslig eller psykiskt skör för att uppleva ett hot i den situationen."
Nej, man måste nog med tanke på angriparnas antal och det faktum att de var beväpnade med käppar och en med ett vedträ vara synnerligen avvikande för att inte uppfatta ett allvarligt hot i den situationen.
"Vi kommer aldrig att få veta hur rätten skulle ha dömt om pappan inte laddat om geväret, om han sansat sig efter första skottet, det som faktiskt fick ungdomarna att backa."
Enligt min uppfattning är det en alltför rigid utläggning av reglerna om nödvärn att mena att man inte kan ha rätt att tillgripa nödvärnsåtgärder mot ett angrepp som befinner sig i reträtt. Att angriparna för tillfället befinner sig i reträtt är ju ingen garanti för att angreppet inte kommer att återupptas tämligen omedelbart. I så fall menar jag att hotet fortfarande är överhängande, om än att angriparna tvingats till en tillfällig reträtt. Ett skott som skadat en av angriparna kan ju göra övriga angripare desto mera aggressiva och dessutom farliga. Detta gäller särskilt om de exempelvis tror att den angripne lider brist på ammunition.
"En av de saker som ytterligare komplicerar bedömningen är i vilken mån man kan kräva att en man med Tourettes syndrom och adhd ska reagera rationellt. Det som nu kallas en ren avrättning, när mannen laddar om och går fram och på kort avstånd skjuter den ene av pojkarna rätt i bröstet, är kanske hos en extremt stressad och traumatiserad man inte samma sak som för andra. Värt att minnas är att i grunden för nödvärnsrätten ligger upplevelsen av hot, inte bara faktiskt hot. "
Jag ber att få instämma och även om mannen till följd av psykisk störning upplevde sig hotad till livet, utan att verkligen vara det, föreligger inte i första hand grund för straffrihet utan grund för ansvarsfrihet. Det finns olika meningar om den saken, men somliga menar dessutom att man omöjligen kan ha grund för ansvarsfrihet med hänvisning till nödvärn om man inte själv uppfattade angreppet.
"Att sedan leda i bevis vad man upplevt är en annan sak."
Det är väl snarare åklagaren som skall föra i bevis att mannen inte upplevde sig hotad till livet och att därför ingen grund för ansvarsfrihet förelegat.
"En utveckling där nödvärnsrätten närmar sig den amerikanska är inget eftersträvansvärt."
Jag kan för litet om amerikansk nödvärnsrätt för att vilja yttra mig, men svensk nödvärnsrätt är enligt lagens bokstav faktiskt mycket generös mot den som handlat i nödvärn. Om det finns ett problem består detta problem i en orimligt bokstavlig utläggning av vad som är ett överhängande angrepp och vad som inte är det.
"Det är däremot en diskussion om var vi i Sverige vill dra gränserna."
Jag anser att det finns anledning att diskutera frågan huruvida svensk rättspraxis tolkar lagens bokstav orimligt snävt. Däremot är reglerna bra, eftersom de å ena sidan är generösa mot den som handlat i nödvärn, men likväl ger möjligheter att straffa den som, i behärskat sinnelag, överskridit gränser som inte får överskridas ens i en nödvärnssituation. Observera här att det endast som huvudregel är "uppenbarligen oförsvarligt" att tillgripa dödande våld i en nödvärnssituation.
"Vidare behövs en diskussion om hur medborgare bättre kan utkräva ansvar när socialtjänst och polis låter bli att agera. Och varför det är så mycket lättare att ställa poliser till ansvar i domstolar för vad de gjort än för vad de inte gjort."
Det är väl alltid så att det är svårare att utkräva ansvar i de fall någon gjort något än i de fall någon inte gjort något som han borde ha gjort. Det är en naturlag. Vi behöver också en diskussion om våra alltför restriktiva vapenlagar. Det är orimligt att man skall kunna dömas för vapenbrott, trots att man har haft objektiv grund för ansvarsfrihet vid användning av ett vapen. Det går liksom inte ihop.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=573&a=734632
Enligt min mening är texten i behov av analys och jag tänkte här presentera min analys. Av detta skäl har jag "klippt ut" delar av texten, vilka följs av mina kommentarer. De kursiverade partierna härstammar från Dagens Nyheter; övrigt har jag skrivit själv.
"I det samhällskontrakt som upprättats mellan medborgare och stat har medborgarna överlåtit ansvaret för skydd för liv och ägodelar till statsmakten."
Jag anser visserligen att frågan främst är av filosofiskt intresse, men jag anser att den enda nödvändiga grundläggande distinktionen mellan våld och våld är distinktionen mellan legitimt våld och illegitimt våld. Legitimt våld kan utövas av enskilda och statstjänstemän och illegitmt våld kan utövas av statstjänstemän och enskilda.
"I grunden för dödsskjutningen finns ett samhälleligt svek mot familjen. Hade polis, socialtjänst, föräldrar eller civilsamhället tagit sin del av ansvaret och skyddat familjen hade det sannolikt inte blivit någon skottlossning."
Syftet med denna text är inte att diskutera det optimala antalet poliser, men det är faktiskt orealistiskt att tänka sig att polisen alltid skall kunna vara på plats så snart den behövs. Så många poliser kan vi inte försörja och bland annat därför finns det något som kallas nödvärnsrätt.
"Samtidigt: Hade läkarkåren tagit sin del av ansvaret hade händelseutvecklingen också varit en annan. Vapenlagen tvingar behandlande läkare att omedelbart anmäla till polismyndigheten om någon utifrån medicinska skäl är olämplig som innehavare av vapen. Här krävs inte ens psykiatriska diagnoser utan även den som av medicinska skäl inte bör ha vapen hemma ska anmälas. Det här är en uppgift som läkarkåren sköter riktigt dåligt."
Jag anser att frågan huruvida 50-åringen borde ha tillåtits att ha vapen faktiskt inte är besvarad med nej förrän det är styrkt att situationen, objektivt sett, inte berättigade honom till aktuella åtgärder och det är klarlagt att en psykiskt frisk person i det pressade läget förstått att ingen situation som berättigade till aktuella åtgärder förelåg.
"Samtidigt, för att ytterligare komplicera, bör man fråga sig vad som hänt om det inte funnits något gevär. Hur långt hade den skottskadade 17-åringen gått?"
Det vi inte med säkerhet, men det fanns befogad anledning att befara att 17-åringen eller någon annan gängmedelem faktiskt hade för avsikt att döda. Måhända avvärjde bössan en tragedi där till den uppkomna situationen helt oskyldiga kommit att dö.
"Man behöver inte - som den åtalade mannen - vara stresskänslig eller psykiskt skör för att uppleva ett hot i den situationen."
Nej, man måste nog med tanke på angriparnas antal och det faktum att de var beväpnade med käppar och en med ett vedträ vara synnerligen avvikande för att inte uppfatta ett allvarligt hot i den situationen.
"Vi kommer aldrig att få veta hur rätten skulle ha dömt om pappan inte laddat om geväret, om han sansat sig efter första skottet, det som faktiskt fick ungdomarna att backa."
Enligt min uppfattning är det en alltför rigid utläggning av reglerna om nödvärn att mena att man inte kan ha rätt att tillgripa nödvärnsåtgärder mot ett angrepp som befinner sig i reträtt. Att angriparna för tillfället befinner sig i reträtt är ju ingen garanti för att angreppet inte kommer att återupptas tämligen omedelbart. I så fall menar jag att hotet fortfarande är överhängande, om än att angriparna tvingats till en tillfällig reträtt. Ett skott som skadat en av angriparna kan ju göra övriga angripare desto mera aggressiva och dessutom farliga. Detta gäller särskilt om de exempelvis tror att den angripne lider brist på ammunition.
"En av de saker som ytterligare komplicerar bedömningen är i vilken mån man kan kräva att en man med Tourettes syndrom och adhd ska reagera rationellt. Det som nu kallas en ren avrättning, när mannen laddar om och går fram och på kort avstånd skjuter den ene av pojkarna rätt i bröstet, är kanske hos en extremt stressad och traumatiserad man inte samma sak som för andra. Värt att minnas är att i grunden för nödvärnsrätten ligger upplevelsen av hot, inte bara faktiskt hot. "
Jag ber att få instämma och även om mannen till följd av psykisk störning upplevde sig hotad till livet, utan att verkligen vara det, föreligger inte i första hand grund för straffrihet utan grund för ansvarsfrihet. Det finns olika meningar om den saken, men somliga menar dessutom att man omöjligen kan ha grund för ansvarsfrihet med hänvisning till nödvärn om man inte själv uppfattade angreppet.
"Att sedan leda i bevis vad man upplevt är en annan sak."
Det är väl snarare åklagaren som skall föra i bevis att mannen inte upplevde sig hotad till livet och att därför ingen grund för ansvarsfrihet förelegat.
"En utveckling där nödvärnsrätten närmar sig den amerikanska är inget eftersträvansvärt."
Jag kan för litet om amerikansk nödvärnsrätt för att vilja yttra mig, men svensk nödvärnsrätt är enligt lagens bokstav faktiskt mycket generös mot den som handlat i nödvärn. Om det finns ett problem består detta problem i en orimligt bokstavlig utläggning av vad som är ett överhängande angrepp och vad som inte är det.
"Det är däremot en diskussion om var vi i Sverige vill dra gränserna."
Jag anser att det finns anledning att diskutera frågan huruvida svensk rättspraxis tolkar lagens bokstav orimligt snävt. Däremot är reglerna bra, eftersom de å ena sidan är generösa mot den som handlat i nödvärn, men likväl ger möjligheter att straffa den som, i behärskat sinnelag, överskridit gränser som inte får överskridas ens i en nödvärnssituation. Observera här att det endast som huvudregel är "uppenbarligen oförsvarligt" att tillgripa dödande våld i en nödvärnssituation.
"Vidare behövs en diskussion om hur medborgare bättre kan utkräva ansvar när socialtjänst och polis låter bli att agera. Och varför det är så mycket lättare att ställa poliser till ansvar i domstolar för vad de gjort än för vad de inte gjort."
Det är väl alltid så att det är svårare att utkräva ansvar i de fall någon gjort något än i de fall någon inte gjort något som han borde ha gjort. Det är en naturlag. Vi behöver också en diskussion om våra alltför restriktiva vapenlagar. Det är orimligt att man skall kunna dömas för vapenbrott, trots att man har haft objektiv grund för ansvarsfrihet vid användning av ett vapen. Det går liksom inte ihop.