flavianopolis

Inte sällan möts man av uppfattningen att det är bättre med en svag inflation än en negativ eller ingen inflation alls. Jag tror att det finns framför allt två historiska skäl för denna i grunden något förvirrade ståndpunkt.

Det första skälet är förmodligen att det under perioden 1896 till 1914 rådde en viss inflation och samtidigt en enorm högkonjunktur, som på goda grunder bör betecknas som kraftigare än den mera dämpade högkonjunktur som rådde under deflationen 1873 till 1896.

Det andra skälet är förmodligen att det rådde en fruktansvärd lågkonjunktur under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet och att denna lågkonjunktur ackompanjerades av ganska stark deflation.

Därför tror somliga följande. Eftersom den kraftigaste högkonjunkturen ackompanjerades av svag inflation och den kraftigaste lågkonjunkturen av kraftig deflation är svag inflation det bästa. Jag håller med så långt att jag menar att det finns en poäng i att samhällets aggregerade nominella utgiftsvolym inte bör minska över tiden och att det var en olycklig tilldragelse att den aggregerade nominella utgiftsvolymen minskade under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Samtidigt skall man komma ihåg att fallet i den reala aggregerade utgiftsvolymen mildrades av de fallande priserna och att depressionen, utan prisdeflation, hade utfallit värre.

Depressionen under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet berodde helt enkelt på att guldet under 1920-talet remonetiserades till en alldeles för låg kurs. Under första världskriget var guldet demonetiserat och i många länder rådde en fruktansvärd inflation. När man sedan, till samma kurs som före denna inflation, återupptog guldinlösningen på 1920-talet fick detta till följd att det i ett slag blev kommersiellt ointressant att bryta några andra guldgruvor än de allra bästa. Detta skapade en brist på guld som på sikt endast kunde övervinnas genom en stegring av det relativa priset på guld. Givetvis befann sig guldets köpkraft, före första världskriget, också periodvis under sin jämviktspunkt men aldrig så dramatiskt under sin jämviktspunkt som efter återupptagandet av guldinlösningen efter första världskriget.

Deflationen 1873-1896 brukar emellertid betecknas som godartad, eftersom under denna deflation den aggregerade nominella utgiftsvoymen var stabil eller rent av stigande. De nominella utgiftsökningarna var emellertid så små att de mer än väl vägdes upp av en stigande produktion, med den påföljden att priserna sakta kröp nedåt och världshandeln blomstrade.

Visserligen förstärktes högkonjunkturen efter att man runt 1896 hittade lättbrutet guld i Klondyke, men jag tror att man inte skall se detta som något bevis för inflationens påstått goda verkningar. Vad som skedde under perioden 1896-1914 var snarare att det lättbrutna guldet framkallade en viss inflation, men att inflationen uppfattades som en tillfällig avvikelse från det normala med den påföljden att de nominella räntorna inte steg så mycket som motiverades av inflationen. Följden blev att realräntorna föll och det var snarare de låga realräntorna som framkallade högkonjunkturen.

Sammanfattningsvis låter sig alltså sägas att det är bra med låga realräntor och att situationer där den aggregerade nominella utgiftsvolymen faller är elakartade. Däremot finns det inget som säger att 2% inflation är bättre än ingen alls eller rent av fallande priser. Perioden 1873-1896 visar att en deflation som inte beror på en fallande aggregerad utgiftsvolym inte är något problem.