flavianopolis

Det är sant att dollarkursen i förhållande till kronan enligt alla rimliga sätt att se på saken är låg och att detta är ett problem för många svenska företag. Å andra sidan kan man inte föra en sådan ekonomisk politik att man isolerar ett land från alla störningar som beror på en huvudlös ekonomisk politik utanför Sveriges gränser.

Ett skäl att inte gripas av panik är att kronan tycks ha gett sig in i en fallande bana gentemot euron. Den 12 februari var kronan ganska svag och euron noterades till cirka 9,42 kr., men på grund av Riksbankens oväntade rätehöjning stärktes kronan påtagligt den 13 februari och gav sig in i ett högre intervall. Nu tycks dock den trenden ha brutits och kronan återigen tendera att vara svagare. Vi får se hur mycket kronan kommer att försvagas gentemot euron, innan kronan återigen ger sig in i en stigande trend.

Enligt min övertygelse kan Riksbanken utan risk för konjunkturen fortsätta höja styrräntorna till dess det låter sig beläggas att de deflatoriska åtgärderna fått en påvisbar effekt. Jag tänker givetvis på McDonald's priser och enligt min mening bör Riksbanken fortsätta höjningarna till dess en Big Mac kostar färre kronor och ören i Sverige än den gjorde för ett år sedan. Det är också sannolikt, givet att Riksbanken återigen lyckas med vad man lyckades genom styrräntehöjningarna 2006, nämligen att provocera fram en "McCut", kommer i samband med denna "McCut" kronans kurs troligen inte att stiga så mycket att kronans kursstegring väger upp McDonald's prissänkningar. Resultatet blir alltså förmodligen en lägre real kronkurs, vilket är en expansiv impuls.

Exakt vad Riksbanken bör göra den dag en "McCut" låtit sig beläggas kan man ha olika meningar om. En möjlighet är att börja sänka styrräntorna. En annan möjlighet är att gripa in i kronans kursbildning gentemot euron och, i syfte att genom att hålla ned kronkursen, se till att kronans reala kurs hålls ned till dess detta gett en påvisad inflatorisk effekt. En tredje möjlighet är att "sitta still" och vänta på att kunna urskilja nästa tendens och först om också nästa tendens visar sig gå i deflationär riktning, tillgripa inflatoriska åtgärder.

Enligt min mening var det just en sådan penningpolitik Knut Wicksell förordade. Man fastställer en önskvärd prisnivå, bedriver deflationspolitik givet att prisnivån har påvisats vara högre än önskvärt och inflationspolitik givet att prisnivån har påvisats vara lägre än önskvärt. Jag är också fast och fullt övertygad om att tanken på att penningpolitik verkar med flera års fördröjning är helt felaktig. Höjs styrräntorna får detta en omdelbar effekt, om än att inflationsberäkningsmetoderna medför att prisförändringars genomslag i statistiken är kraftigt fördröjd. Använder man sig bara av antalet kronor och ören per Big Mac som inflationsbarometer, slipper man dock denna fördröjning.

En intressant iakttagelse som stärker min tanke på penningpolitikens tämligen omdelbara effekt är det förhållandet att om man granskar KPI:s förändring månad från månad, kan man iaktta att det danska KPI föll varje enskild månad det förekom en stark spekulation riktad mot den danska kronan inom ERM. Detta är särskilt intressant av det skälet att inget fall i KPI i Tyskland och Nederländerna kunde iakttas samma månader, trots att danska kronan var inlindad i ett multipolärt fastkurssystem med dessa valutor. Den danska kronans reala växelkurs föll alltså.

1992 kostade en Big Mac 4,50 DM i Tyskland, 5,35 G. i Nederländerna och 27,25 dkr. i Danmark. 1993 var motsvarande priser 4,60 DM, 5,45 G. och 25,75 dkr. Detta påvisar enligt min mening att spänningarna inom ERM uteslutande berodde på att deltagarvalutorna inte befann sig i köpkraftsparitet och att växelkursspänningarnas inre logik var rörelsen mot köpkraftsparitet.

Om man räknar med att det tyska priset hade höjts 10 pf. per år och det danska sänkts 1,50 dkr. per år, hade detta betytt att danska kronan och D-marken befunnit sig i köpkraftsparitet 1998. Jag är också övertygad om att så hade skett om man inte utvidgat bandbredderna inom ERM. Enligt min mening bevisar det också att det gamla multipolära ERM med obegränsad stödköpsplikt och snäva bandbredder var helt överlägset såväl fritt flytande växelkurser som valutaunion, om än att valutaunion på det hela taget är bättre än ett otal flytande valutor.