fredag, mars 07, 2008
Att försöka sitta på två stolar
Enligt min mening kommer fru Sahlin och det socialdemokratiska partiet förr eller senare att tvingas bestämma sig om man är för traditionell svensk arbetsträtt eller om man är för Sveriges medlemskap i EU. Läs mer på följande länk.http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_951455.svd
Fru Sahlin försöker med det omöjliga, nämligen att å ena sidan var förbehållslöst för Sveriges medlemskap i EU inklusive Lissabon-fördraget och dessutom förorda att den traditionella svenska konflikträtten skall fredas. Det går inte ihop och i någon mening tycks fru Sahlin erkänna detta då hon inte kan tänka sig att som villkor för ett godkännande av Lissabon-fördraget ställa upp villkoret att Sverige skall ges uttryckliga undantag från den europeiska arbetsrätten.
Notera emellertid noggrant att fru Sahlin i detta sammanhang värderar ett konfliktfritt förhållande till EU högre än den arbetsrätt som är en grundförutsättning för svensk socialdemokrati. En anledning till detta kan vara att fru Sahlin vet att en mera aggressiv svensk linje i denna fråga skulle ställa hela det svenska medlemskapet i fråga. En annan mycket trevlig aspekt av frågan är att dansk arbetsrätt i det här avseendet är identisk med svensk och att till och med Danmarks medlemskap i EU kan komma i gungning.
För oss som är emot Sveriges medlemskap i EU finns alla skäl att skapa största möjliga uppmärksamhet kring denna fråga i syfte att eventuellt kunna driva fram ett svenskt EU-utträde.
Comments:
<< Home
Flavian!
Danskarna har tillfälligtvis bromsat sin ratificeringsprocess för att utreda hur det förhåller sig med arbetsrätten efter Vaxholmsdomen. Dock har både fack och arbetsgivare bett att få sköta detta själva.
EU-kommissionen är oroad och erbjuder nu facket en "social klausul" vilken med all sannolikhet kommer att visa sig ha lika lite juridisk betydelse som frekvensen av "tulipanaroser" i vår flora.
För Alliansen kan detta te sig som ett drömläge. En svag socialdemokratisk ledare (ja, jag menar fru Sahlin) som dessutom går i strid med facket. Men det är nog för tidigt att ropa hej. För det första brukar den här typen av konflikter lösas (på ett ganska hårhänt sätt) inom partiet. För det andra är det inte säkert att Sahlins åsikter håller speciellt länge.
Wanja Lundby-Wedin skrev en artikel i LO-tidningen där hon förordade Lissabonfördraget. Men bara några dagar senare stod hon som medförfattare till den här artikeln i FT där hon varnade att facket mycket väl kunde använda fördraget som slagpåse för att försvara strejkrätten.
Europe loses when it legitimises low wages
Den artikeln du citerar från SvD är den första jag sett som tar upp den konflikt som nu pågår inom den socialdemokratiska rörelsen. Det som ingen i MSM har insett eller vågat påpeka är att om fackföreningarna vinner över EU-kramarna inom (s) så står Lissabonfördraget på myket svaga ben.
Alliansen har 7 rösters övervikt i riksdagn och vi känner till åtminstone ett par eu-kritiker på den borgerliga sidan. Om dessutom förslaget måste trummas igenom i direkt motstånd mot facket (och kanske alla arbetsmarknadens parter) så kan man nog räkna med ett större antal "överlöpare" eller åtminstone "taktiska förkylningar".
Inte undra på att Wallström som ju trots allt förstår vad som rör sig i de socialdemokratiska leden är orolig.
Du har helt rätt att detta är en fråga som man bör rikta mesta möjliga uppmärksamhet på.
Danskarna har tillfälligtvis bromsat sin ratificeringsprocess för att utreda hur det förhåller sig med arbetsrätten efter Vaxholmsdomen. Dock har både fack och arbetsgivare bett att få sköta detta själva.
EU-kommissionen är oroad och erbjuder nu facket en "social klausul" vilken med all sannolikhet kommer att visa sig ha lika lite juridisk betydelse som frekvensen av "tulipanaroser" i vår flora.
För Alliansen kan detta te sig som ett drömläge. En svag socialdemokratisk ledare (ja, jag menar fru Sahlin) som dessutom går i strid med facket. Men det är nog för tidigt att ropa hej. För det första brukar den här typen av konflikter lösas (på ett ganska hårhänt sätt) inom partiet. För det andra är det inte säkert att Sahlins åsikter håller speciellt länge.
Wanja Lundby-Wedin skrev en artikel i LO-tidningen där hon förordade Lissabonfördraget. Men bara några dagar senare stod hon som medförfattare till den här artikeln i FT där hon varnade att facket mycket väl kunde använda fördraget som slagpåse för att försvara strejkrätten.
Europe loses when it legitimises low wages
Den artikeln du citerar från SvD är den första jag sett som tar upp den konflikt som nu pågår inom den socialdemokratiska rörelsen. Det som ingen i MSM har insett eller vågat påpeka är att om fackföreningarna vinner över EU-kramarna inom (s) så står Lissabonfördraget på myket svaga ben.
Alliansen har 7 rösters övervikt i riksdagn och vi känner till åtminstone ett par eu-kritiker på den borgerliga sidan. Om dessutom förslaget måste trummas igenom i direkt motstånd mot facket (och kanske alla arbetsmarknadens parter) så kan man nog räkna med ett större antal "överlöpare" eller åtminstone "taktiska förkylningar".
Inte undra på att Wallström som ju trots allt förstår vad som rör sig i de socialdemokratiska leden är orolig.
Du har helt rätt att detta är en fråga som man bör rikta mesta möjliga uppmärksamhet på.
Eu-kramarna har nog insett att det här är allvarligt. Läs Rolf Gustavssons artikel i SvD.
Sverigebilden ekar av gammal patriotism
Gustavsson (även HAX har argumenterat på liknande sätt fast från annan utgångspunkt) menar alltså att svensk arbetsrätt hade kunnat stå sig så länge ingen av parterna hade drivit något fall till sin yttersta spets, dvs då Arbetsdomstolen var tvungen att gå in och fatta ett beslut.
Och de är alltså i ett sådant osäkert rättsläge RG menar att arbetsmarknadens parter borde leva. Man tar sig för pannan.
PS: "hårhänt" i mitt förra inlägg skulle ju naturligtvis vara "hårdhänt".
Sverigebilden ekar av gammal patriotism
Gustavsson (även HAX har argumenterat på liknande sätt fast från annan utgångspunkt) menar alltså att svensk arbetsrätt hade kunnat stå sig så länge ingen av parterna hade drivit något fall till sin yttersta spets, dvs då Arbetsdomstolen var tvungen att gå in och fatta ett beslut.
Och de är alltså i ett sådant osäkert rättsläge RG menar att arbetsmarknadens parter borde leva. Man tar sig för pannan.
PS: "hårhänt" i mitt förra inlägg skulle ju naturligtvis vara "hårdhänt".
Tyvärr tror jag inte att fru Sahlin är beredd att offra Lissabon-fördraget ens om priset är ytterligare en valförlust.
Detta hänger nog samman med att fru Sahlin är stark eurofil och att hon tror sig kunna kamma hem en promenadseger i valet 2010 genom att bara sitta still.
Ett annat problem är att Vaxholmsdomen leder till ett behov av regleringar som hitintills inte funnits och att det nog finns borgerliga ledamöter som är mycket avogt inställda mot ytterligare regleringar liksom att det finns högljudda fackföreningsföreträdare som inte är intresserade av kompromisser.
Allt blir till en explosiv brygd som egentligen ingen velat ha.
Facket driver sina krav.
De borgerliga vill inte reglera arbetsmarknaden.
Resultatet blir ett rättsligt kaos vars enda lösning är svenska undantag eller utträde ur EU.
Givetvis hoppas jag på utträde.
Vad borgerliga EU-motståndare framförallt skall hoppas på är att Riksdagen inte antar någon ny lagstiftning, utan att detta vakuum tillåts äga fortsatt bestånd.
Dessutom lurar nog Sören Wibe någonstans i den socialdemokatska vassen och jag tror att hans makt är större än vad som allmänt uppfattas.
Detta hänger nog samman med att fru Sahlin är stark eurofil och att hon tror sig kunna kamma hem en promenadseger i valet 2010 genom att bara sitta still.
Ett annat problem är att Vaxholmsdomen leder till ett behov av regleringar som hitintills inte funnits och att det nog finns borgerliga ledamöter som är mycket avogt inställda mot ytterligare regleringar liksom att det finns högljudda fackföreningsföreträdare som inte är intresserade av kompromisser.
Allt blir till en explosiv brygd som egentligen ingen velat ha.
Facket driver sina krav.
De borgerliga vill inte reglera arbetsmarknaden.
Resultatet blir ett rättsligt kaos vars enda lösning är svenska undantag eller utträde ur EU.
Givetvis hoppas jag på utträde.
Vad borgerliga EU-motståndare framförallt skall hoppas på är att Riksdagen inte antar någon ny lagstiftning, utan att detta vakuum tillåts äga fortsatt bestånd.
Dessutom lurar nog Sören Wibe någonstans i den socialdemokatska vassen och jag tror att hans makt är större än vad som allmänt uppfattas.
De flesta svenskar - inklusive euroskeptikerna - har varit fruktansvärt blåögda när det gäller EU. Det som kommer att avgöra striden om Lissabonfördraget och ytterst vårt medlemskap i EU är om facket nu inser att de blivit totalt lurade.
För att göra det så enkelt det kan bli. Ingen lag stiftad av Sveriges riksdag kan tillfredsställa fackets krav. Detta därför att EU domstolen alltid kan döma till fackets nackdel och köra över svensk lag. Det finns inget sätt att säkra sig mot detta med mindre att en statut som innebär att domstolen inte längre har domsrätt gällande arbetsmarknadsregler (i Sverige eller hela EU) förs in i ett nytt fördrag (t ex Lissabon, ha, ha). Att en sådan statut någonsin skulle godkännas är helt utopiskt.
Konsekvensen är naturligtvis att Sverige måste lämna EU om inte arbetsmarknadens parter kan tänka sig att leva med den otryggheten det innebär att ECJ i princip när som helst kan gå in och ändra balansen mellan parterna.
Byggnads ordförande TIlly har nog insett detta. Huruvida andra fackföreningsordföranden också drabbats av detta uppvaknande är mer osäkert.
Ett vågar jag dock lova. Om fackföreningsrörelsen inser de fulla konsekvenserna av EU-medlemskapet (och lägg märke till att vi pratar fortfarande om de gällande fördragen, inte Lissabon) så kommer inte Mona Sahlin att kunna stoppa en socialdemokratisk omsvängning. Möjligen hade Persson klarat det (om han varit intresserad); Mona gör det inte. I ett sådant hypotetiskt fall hade hon fått välja mellan sitt partiledarskap och EU.
Den springande punkten är alltså hur facket tolkar situationen. Det mest troliga är att alla eller åtminstone delar av rörelsen accepterar någon form av till intet förpliktigande uttalande av EU kommissionen. Om man kräver mer har vi emellertid inte bara en politisk kris i Sverige utan i hela EU.
Spännande!
För att göra det så enkelt det kan bli. Ingen lag stiftad av Sveriges riksdag kan tillfredsställa fackets krav. Detta därför att EU domstolen alltid kan döma till fackets nackdel och köra över svensk lag. Det finns inget sätt att säkra sig mot detta med mindre att en statut som innebär att domstolen inte längre har domsrätt gällande arbetsmarknadsregler (i Sverige eller hela EU) förs in i ett nytt fördrag (t ex Lissabon, ha, ha). Att en sådan statut någonsin skulle godkännas är helt utopiskt.
Konsekvensen är naturligtvis att Sverige måste lämna EU om inte arbetsmarknadens parter kan tänka sig att leva med den otryggheten det innebär att ECJ i princip när som helst kan gå in och ändra balansen mellan parterna.
Byggnads ordförande TIlly har nog insett detta. Huruvida andra fackföreningsordföranden också drabbats av detta uppvaknande är mer osäkert.
Ett vågar jag dock lova. Om fackföreningsrörelsen inser de fulla konsekvenserna av EU-medlemskapet (och lägg märke till att vi pratar fortfarande om de gällande fördragen, inte Lissabon) så kommer inte Mona Sahlin att kunna stoppa en socialdemokratisk omsvängning. Möjligen hade Persson klarat det (om han varit intresserad); Mona gör det inte. I ett sådant hypotetiskt fall hade hon fått välja mellan sitt partiledarskap och EU.
Den springande punkten är alltså hur facket tolkar situationen. Det mest troliga är att alla eller åtminstone delar av rörelsen accepterar någon form av till intet förpliktigande uttalande av EU kommissionen. Om man kräver mer har vi emellertid inte bara en politisk kris i Sverige utan i hela EU.
Spännande!
Visst är det spännande, men jag gissar att vad som måste hända är att de nya reglerna körs i praktiken och visar sig vara en stor störfaktor.
Jag tror också att Sören Wibe spelar en nyckelroll som ledare för det socialdemokratiska EU-motståndet. Sören Wibe är i normalfallet pragmatisk och partilojal, men om det gäller viktiga principer är han faktiskt kompromisslös.
Dessutom är han ingen mediapajas, varför många underskattar hans betydelse.
Sedan måste man också betänka att Ja-sidan vann 1994 och att marginalen inte var så liten. Var skall EU-motståndarna hitta marginalväljare som röstar för ett svenskt utträde?
Jag menar att borgerliga väljare och ungdomen är nyckelgrupper.
Jag tror också att Sören Wibe spelar en nyckelroll som ledare för det socialdemokratiska EU-motståndet. Sören Wibe är i normalfallet pragmatisk och partilojal, men om det gäller viktiga principer är han faktiskt kompromisslös.
Dessutom är han ingen mediapajas, varför många underskattar hans betydelse.
Sedan måste man också betänka att Ja-sidan vann 1994 och att marginalen inte var så liten. Var skall EU-motståndarna hitta marginalväljare som röstar för ett svenskt utträde?
Jag menar att borgerliga väljare och ungdomen är nyckelgrupper.
En viktig sak är att sossarna utan facket är INGENTING!
Detta gäller i all synnerhet med sådana ideologiskt svaga ledargestalter som Wallström och Sahlin.
Sossarna utan facket är ungefär som folkpartiet.
Skicka en kommentar
Detta gäller i all synnerhet med sådana ideologiskt svaga ledargestalter som Wallström och Sahlin.
Sossarna utan facket är ungefär som folkpartiet.
<< Home
