flavianopolis

Ett sådant certifikat ger dess ägare rätten att ett visst datum varje år lösa in certifikatet mot just det antal kronor och ören som motsvarar en hundradel av ett uns rent guld. Alla årets övriga bankdagar garanterar emittenten att man skall kunna handla med "pappret". Som jag sade är det fråga om ett dematerialiserat värdepapper och handeln sköts via värdepapperscentralen.

En stor nackdel med denna möjlighet är att till skillnad från spekulation med guldmynt och utländska kontanter anonym handel inte är möjlig. Spekulerar man exempelvis i att euron skall stiga i värde gentemot svenska kronan, går man till närmsta växlingskontor, växlar till sig euro för att senare eventuellt växla åter till svenska kronor och rent av göra en vinst. I princip är sådana vinster skattskyldiga, men i praktiken betalas ingen skatt på vinster vid handel med utländska kontanter. Samma sak gäller guldtackor och guldmynt.

En mycket intressant aspekt av ovan nämnda guldcertifikat är att de till sin rättsverkan är mycket snarlika forna tiders guldkonvertibla privatemitterade sedlar. Köper man ett certifikat med ett nominellt värde av ett hundradels uns rent guld, har man en fordran på ett krontal motsvarande värdet av ett hundradels uns rent guld den dag under året då banken återköper certifikaten. Emittentrisk är givetvis oundviklig, men är enligt min mening ett rimligt pris för att slippa hantera den fysiska varan och de kostnader som är förenade med detta.

Om man tänker sig att samma bank skulle utfärda fysiska innehavarskuldebrev med ungefär samma rättsverkningar som nyss nämnda immateriella certifikat, tror jag att sådana värdepapper skulle möta en ganska stor efterfrågan. De skulle exempelvis kunna säljas till ett företag som Forex, vilket företag i sin tur köpte och sålde dessa värdepapper på samma sätt som man redan handlar med utländska sedlar. En rimlig valör vore ett gram rent guld, eller knappt 200,- kr. till dagens kurs. Designen kunde påminna om helt vanliga sedlar.

Det enda juridiska problem jag ser i sammanhanget är att man skulle hamna i den något udda situationen att gäldenären, det vill säga emittenten, skulle ha ett intresse av att åstadkomma preskriptionsavbrott för att undvika att pappren presenterades för inlösen. Det finns, såvtt jag kan förstå, inga möjligheter för gäldenären att åstadkomma preskriptionsavbrott, men genom att alltid erbjuda kostnadsfritt utbyte av äldre sedlar mot nyare skulle detta problem vara löst.