flavianopolis

Som väl näppeligen torde ha undgått någon mera flitig läsare av denna blogg är jag stark anhängare av guldmyntfot. I dagens nätupplaga av Dagens Industri står att läsa om Riksbankens så kallade guldsmäll. Det handlar om att Riksbanken sålt delar av guldreserven och att det har visat sig att Riksbanken kunnat få betydligt bättre betalt om man väntat aningen med att sälja ut guldet.

Avsikten med denna text är inte att framföra kritiska synpunkter mot att Riksbanken sålt delar av guldreserven till ett alltför lågt pris. Ingen vet ju något säkert om framtiden och av det skälet blir det ofta fel när man försöker köpa och sälja vid gynnsammast tänkbara tillfälle. Dessutom förutsätter ju den ena partens goda affärer den andra partens dåliga affärer.

Min tanke är istället att visa att alla anhängare av guldmyntfoten borde applådera Riksbankens och andra centralbankers utförsäljningar av guld och dessutom stödja tanken att världens centralbanker borde sälja allt guld de äger och har. Det är nämligen så att det förhållandet att det finns enorma mängder guld hos världens centralbanker är en stor osäkerhetsfaktor vid prisbildningen på guld. Samtidigt har under senare år förbättrade möjligheter skapats för så kallade småsparare att spekulera i ett stigande guldpris, utan att behöva befatta sig med fysiskt guld. Om ovanpå detta kapitalbeskattningen helt slopades, betyder detta faktiskt att guldmyntfoten återupplivats som parallellt banksystem och att alla som misstror centralbankers så kallade inflationsbekämpning kan skydda sina besparingar genom att köpa värdepapper med ett nominellt värde i guld. Hong Kongs invånare har faktiskt möjligheten att köpa gulddenominerade värdepapper mot lokal valuta och växla tillbaka till lokal valuta, utan att behöva betala så mycket som en enda cent i skatt ens om transaktionerna genererat ett överskott.

Detta är naturligtvis mycket bra och innebär att guldet fått ställning som parallell valuta.

Vad gäller ett eventuellt framtida och högst osannolikt knytande av kronan till guldet, menar jag dessutom att det enda Riksbanken skulle behöva göra vore att etablera en fast köpkurs på guld och höja styrräntorna till en så hög nivå att detta skulle betyda att Riksbanken slutat bedriva konventionell penningpolitik. Då vore det visserligen teoretiskt möjligt att vända sig till Riksbanken för att sälja guld i utbyte mot lagligt betalningsmedel, men i praktiken skulle ingen vända sig till Riksbanken, eftersom bankerna med största sannolikhet skulle erbjuda samma betalning för tackguld som Riksbanken och dessutom erbjuda försäljning av guld till ett fast pris. Resonemanget förutsätter att alla restriktioner mot att denominera konton i guld slopas.

Summan av kardemumman är att Riksbanken inte behöver ett enda gram guld och att detta till och med skulle gälla om guldet remonetiserades, om än att en klassisk guldmyntfot kräver att Riksbanken såväl anger en köp- som säljkurs för guld och att detta i sin tur förutsätter en viss guldreserv.