flavianopolis

Jag såg alldeles nyss hos Stefan Karlssons blogg att schweizerfrancen numera är mer värd än en dollar. Dessutom spekuleras det i att Ben Bernanke et consortes nu förbereder ytterligare en sänkning av de amerikanska styrräntorna. Då bör man ha i minnet att dollarn, utifrån teorin om köpkraftsparitet, fortfarande är övervärderad gentemot den japanska valutan. Dollarn kan alltså falla betydligt mer.

Jag tror visserligen att en amerikansk hyperinflation fortfarande är mycket avlägsen, men för varje dag som Ben Bernanke tillåts härja fritt, rycker den faktiskt allt närmre.

Grundproblemet är enligt min uppfattning att Ben Bernanke et consortes är helt övertygade om att tillräckligt stora doser inflation kurerar vilken ekonomisk tillbakagång som helst och att man har svårt att acceptera att stagflation faktiskt kan förekomma och dessutom har förekommit. Zimbabve är förmodligen det värsta nutida exemplet. Stigande priser "äter" ju upp de expansiva effekterna av den ökning i den aggregerade nominella utgiftsnivån som, jämte en fallande real växelkurs, är de enda positiva effekter inflationär penningpolitik kan åstadkomma.

Detta kan leda till att den amerikanska inflationstakten fortsätter att stiga och att just därför recessionen fortsätter och att Bernanke et consortes på grund av recessionen inte vidtar de deflationära åtgärder som är nödvändiga för att reducera inflationen och återföra den amerikanska ekonomien på en sund expansionskurs.

Detta kan i sin tur leda till att inflationen vid en viss punkt börjar accelerera och utveckla sin egen dynamik och rent av övergår i hyperinflation. Detta förutsätter emellertid att den uppfattningen blir allmänt utbredd att de amerikanska myndigheterna inte tänker göra något åt eländet, vilket framstår som osannolikt.

Att guldet hinner upp till $2000 per uns innan man börjar göra något allvarligt menat åt problemen framstår dock som fullt tänkbart och rent av sannolikt.