flavianopolis

Jag läste ganska nyligen att somliga socialdemokrater menar att den EU-kritiske socialdemokraten Sören Wibe genom sina aktiviteter skadar det socialdemokratiska partiet. Jag vill påstå att det förhåller sig precis tvärsom och skulle här vilja förklara varför jag tror att det är så.

Det är en illa dold hemlighet att den socialdemokratiska ledningen, med Mona Sahlin i spetsen, är mycket EU-vänlig. Detta är dock ett opinionsmässigt problem för socialdemokraterna av det skälet att de flesta av deras väljare är skeptiska till EU.

Idag har Morgan Johansson och Bo Bernhardsson publicerat en debattartikel där man driver linjen att socialdemokratin bör säga nej till det så kallade Lissabon-fördraget, om det inte visar sig möjligt att förhandla fram ett undantag enligt vilket svensk arbetsrätt fredas från ingrepp från EG-domstolens sida.

Jag vet att somliga tror att detta handlar om en simpel taktisk manöver som syftar till att få såväl EU-anhängare som EU-motståndare att känna sig hemma i det socialdemokratiska partiet, men jag tror att sanningen kan vara något mera komplicerad än så. Det socialdemokratiska partiet kan nämligen, utan risk för att fördraget inte skall godkännas av Riksdagen, unisont rösta emot fördraget, eftersom de borgerliga har övervikt i Riksdagen. På det viset hotas inget intresse bland de socialdemokratiska EU-förespråkarna samtidigt som man kan göra enorma taktiska vinster på de borgerliga partiernas bekostnad.

Jag håller det från långt ifrån uteslutet att Sören Wibe och dennes EU-kritiska vänner uttalat interna hot om att genom en namninsamling driva fram en mycket uppslitande medlemsomröstning angående Lissabon-fördraget och att av det skälet den socialdemokratiska eliten är tvungen att göra något för att undvika en sådan "katastrof".

Man kan inte utesluta att av det skälet det socialdemokratiska partiet kommer att säga nej till Lissabon-fördraget i syfte att undvika ett mycket uppslitande internt bråk med förödande följder för det socialdemokratiska partiet. Att säga nej till Lissabon-fördraget är ju "riskfritt" så länge de borgerliga mangrant stöder fördraget. Samtidigt kan man lätt tänka sig att det politiska pris borgerligheten skulle tvingas betala för att "baxa" hela eländet genom Riksdagen mot socialdemokratins uttalade vilja vore förödande högt. Fredrik Reinfeldt borde, om han vore det minsta taktisk, desarmera hela frågan genom att föreslå en rådgivande folkomröstning.

Samtidigt är det definitivt så att om Sören Wibe genom sina interna kanaler driver socialdemokaterna i EU-kritisk riktning, finns det få, om någon, som gör mera för att socialdemokraterna skall kunna återvinna regeringsmakten 2010. Den socialdemokratiska elitens EU-vurm är nämligen till mycket stor skada för socialdemokratin. Om inte socialdemokratin byter fot i denna fråga ser jag och många med mig knappast någon skillnad mellan en socialdemokrat och en folkpartist.