flavianopolis

I Svenska Dagbladet står idag att läsa att den numera riksbekante man som avlossade dödande skott mot en ung man tillhörande ett ligistgäng, som trakasserat mannen och hans familj nu av socialstyrelsens rättsliga råd bedöms som allvarligt psykiskt störd. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1143845.svd

Jag har inte diskuterat frågan med en betydligt mer juridiskt kunnig och icke namngiven person, som jag brukar fråga innan jag publicerar något i ämnet straffrätt, men jag måste säga att jag intuitivt får känslan att detta handlar om en oriktig och otillbörlig bedömning från socialstyrelsens sida.

Jag tror att det hela handlar om att svenska myndigheter och domstolar är ytterst ovilliga att medge att nödvärnsrättens yttersta konsekvens är att privatpersoner, givet att ett antal rekvisit är uppfyllda, faktiskt får döda och inte i första hand gå fria från straff utan att nödvärnsrätt handlar om ansvarsfrihet.

För människor med ett i grunden socialistiskt sätt att tänka är det troligen djupt motbjudande att tänka tanken att någon annan än en myndighetsperson kan få döda och samtidigt ha grund för ansvarsfrihet och detta förklarar rimligen också varför domstolar i allmänhet lägger ut nödvärnsrätten rimligt när en polisman åberopar nödvärnssituation, men lägger ut den ytterst snävt och orimligt bokstavligt när en privatperson åberopar nödvärnssituation. Om det skall vara någon skillnad alls mellan när en polisman och privatperson åberopar nödvärnsssituation, vilket det strängt taget inte skall, skall i så fall tendensen vara att nödvärnsrätten bör utläggas en nyans mera generöst när en privatperson åberopar nödvärnssituation och anledningen till detta är att nödvärnsrätten i första hand tar sikte på brottsliga angrepp i polisens frånvaro och att man har väl så god anledning att förvänta sig sinneslugn från en polisman i jämförelse med en privatperson.

Problemet jag tror man försöker undvika är det förhållandet att man, på goda grunder, tror att allmänheten skulle bli mycket upprörd om man dömde mannen från Rödeby till fängelsestraff. Genom att på ett, enligt mitt intryck, mycket tveksamt sätt göra allvarlig psykisk störning gällande tror jag att socialstyrelsens rättsliga råd försöker ge domstolen en möjlighet att slippa döma mannen till fängelse, utan att domstolen skall behöva frångå den i grunden felaktiga bedömningen att han saknade grund för ansvarsfrihet.

Juridik borde handla om regler och deras nyktra tillämpning, men så är nog dessvärre inte alltid fallet.