flavianopolis

På Riksbankens väntade beslut att höja styrräntorna med 25 punkter har en flod av kommentarer följt. Nästan alla kommentarer bygger på uppfattningen att Riksbanken inte borde ha höjt styrräntorna, men jag såg en kommentar där kommentatorn menade att det förmodligen var bättre att tillgripa deflationära åtgärder innan inflationen hunnit löpa amok, eftersom det i ett senare skede skulle krävas ännu mer omfattande åtgärder.

Jag menar att resonemanget är i och för sig helt korrekt och inget problem är mera överdramatiserat och missförstått än risken för deflation. Deflation är endast ett problem om deflationen blivit så kraftig att de nominella inkomsterna börjat falla, eftersom fallande nominella inkomster medför att alla skulder börjar växa okontrollerat i förhållande till inkomsterna.

Samtidigt skall man komma ihåg att det under nuvarande penningsystem är världens enklaste sak att häva en deflation. Vad skulle exempelvis hända om Riksbanken påannonserade att allmänheten kunde komma till Riksbankens entré och där avgiftsfritt växla mynt med valören en euro till nytryckta svenska 1000-kronorssedlar? Frågan är givetvis retorisk.

Samtidigt menar jag att man bör ställa sig frågan om det inte snarare är så att Riksbankens desperata lågräntepolitik under senare år redan har manat fram en inflation och att det bästa vore om Riksbanken kraftigt och snabbt höjde styrräntorna så att de tydligt komme att överstiga marknadsräntorna. I så fall kunde man nämligen med någon fog hävda att inflationen bragts under kontroll och att därför inga ytterligare styrräntehöjningar vore erforderliga. Väntar man med räntehöjningar uppstår istället risken att Riksbanken i små krypande steg måste följa marknadsräntorna uppåt. Givetvis kommer marknadsräntorna kommer fortsätta stiga så länge inflationen inte trovärdigt bragts under kontroll. Hur höga är marknadsräntorna i Zimbabwe?

Ingenting talar för att inflationen ens slutat att stiga. Alltså borde Riksbanken slå till hårdare och i ett enda slag höja styrräntorna kraftigt.