fredag, augusti 15, 2008
Synpunkter på sedlar och mynt i Sverige
I går droppade det in en kommentar till en text som jag skrev den 18 december 2006. Texten var en argumentation för att Riksbanken borde slopa sedlar med större valörer. Jag citerar här kommentaren.
"Ett stort problem vid ett avskaffande av kontanter är hur betalningar privatpersoner emellan ska lösas på ett praktiskt sätt, samt på loppmarknader, marknader och liknande. Dessutom är vi alla kanske inte anhängare av ett system där banken och i förlängningen kanske också staten, kan se var en person varit och handlat, vad han har handlat och för hur mycket. Varför ska sådant registreras? På tal om femtioöringen: Vid det scenario som du förespråkar blir det inga frågetecken kring vad beloppet "och femtio" ska avrundas till, det blir uppåt till närmaste hela krona. Redan idag löser man problematiken kring hur belopp som slutar på "och tjugofem" samt "och sjuttiofem" ska avrundas. Enligt matematikens regler avrundas sådana summor uppåt."
Enligt min bestämda uppfattning är inte den i och för sig legitima önskan att få ha vissa saker för sig själv inget bra argument för att staten skall fortsätta trycka sedlar med ställning som lagligt betalningsmedel. Inte heller är behovet av sedlar och mynt på loppmarknader, marknader och torghandel något starkt argument för att staten skall tillhandahålla sedlar och mynt.
Tillåt mig gå igenom frågan.
För det första är det närmast ovedersägligt att det finns behov av någon typ av lagligt betalningsmedel i fysisk form. Hela fordringsrätten bygger nämligen som grundpremiss på betalning med lagligt betalningsmedel och som jag ser det är det närmast oundvikligt att lagligt betalningsmedel måste vara fysiskt. Det är teoretiskt möjligt att tänka sig en situation där exempelvis Riksbanken tillhandahölle någon typ av gireringssystem genom vilket en privatperson kunde lösa sig från en skuld genom att från sitt konto anvisa betalning till något annat liknande konto och att betalningen skulle anses ha samma rättsverkan som idag överräckandet av lagligt betalningsmedel, men detta är ett så till den grad avlägset scenario att jag väljer att tills vidare bortse från denna möjlighet.
Det är också sant att sedlar och mynt har den fördelen att man kan skydda sitt privatliv genom att använda sedlar och mynt istället för betalkort. Betalkort gör det ju möjligt för banken att se var man handlat och visst kan detta uppfattas som integritetskränkande.
Det är också sant att det åtminstone idag är orealistiskt att tänka sig loppmarknader och liknande där betalning erläggs med betalkort. Alltså finns det ett behov av sedlar i dagens situation.
Det finns dock ingenting som säger att vi inte skulle kunna klara oss bra utan sedlar med större valörer. Om Riksbanken drog in alla sedlar med större valör än 100 kronor från cirkulationen, vore det fortfarande möjligt att tämligen obehindrat bedriva torghandel. Skulle det visa sig mycket svårt att bedriva torghandel i en situation där etthundrakronorssedeln vore den största valören vill jag dessutom peka på ytterligare en möjlighet att lösa detta problem.
Man kan nämligen utan vidare utfärda innehavarskuldebrev som löper till 0% ränta och som förfallit till betalning i samma ögonblick som de sätts i omlopp och använda sådana innehavarskuldebrev på samma sätt som vi idag använder sedlar. Förr var faktiskt till och med Riksbankens sedlar i viss mening skuldebrev för vilka Riksbanken hade att erlägga kontant betalning i guldmynt. Numera är emellertid Riksbankens sedlar lagligt betalningsmedel utan varje inskränkning. Det finns ingenting som säger att exempelvis en enskild bank inte skulle kunna emittera innehavarskuldebrev betalbara i av Riksbanken emitterat lagligt betalningsmedel. I Skottland förekommer privatemitterade sedlar, vilka strängt taget är ett slags skuldebrev för vilka emittenterna har att erlägga betalning i lagligt betalningsmedel.
Alltså skulle vi utan vidare kunna slopa alla sedlar med större valör än 100 kronor och i takt med att frågan avdramatiseras fortsätta och slopa valörerna 20, 50 och 100 kronor. I så fall måste dock Riksbankslagen ändras, eftersom Riksbanken enligt denna lag är skyldig att tillhandahålla sedlar.
Finns det ett verkligt behov av sedlar står det banker, eller i princip vem som helst, fritt att emittera sedlar med det enda förbehållet att de inte får utges vara något annat än innehavarskuldebrev.
Vad gäller avrundning av sådana belopp som motsvarar exakt hälften av den multipel man vill avrunda till är faktiskt den klassiska metoden att avrunda antingen nedåt eller till närmsta jämna antal multiplar, men aldrig till ojämnt antal multiplar. Visserligen spelar det strikt matematiskt ingen roll om man avrundar uppåt eller nedåt, men i syfte att minimera risken för att avrundningen i långa loppet skall tendera att slå fel, är det lämpligt att avrunda enligt "varannanprincipen".
Dessutom anger förarbetena till lagen om avrundning av vissa öresbelopp att avrundningsreglerna bör vara sådana att avrundning nedåt statistiskt sett blir lika sannolik som avrundning uppåt. Jag har med detta i åtanke roat mig med att skriva ett förslag till ändrad lydelse av lagen om avrundning av vissa öresbelopp. Här kommer mitt förslag. Observera särskilt det fetstilta.
"§ 1. Denna lag äger sin tillämpning på all slags betalning i svenskt mynt, om ej annat är uttryckligen överenskommet.
§ 2. Ingår i belopp som skall betalas öretal, som ej är delbart med ett hundra, skall detta avrundas till obrutet krontal. Därvid skall slutsiffrorna ett till och med fyrtionio avrundas nedåt samt femtioen till och med nittionio avrundas uppåt. Slutsiffran femtio skall avrundas till närmsta obrutna krontal, som inte är udda."
Observera först att jag strukit orden "eller eljest får anses avtalat". Jag anser att denna vaga skrivning ger betalaren ett alltför svagt skydd.
Observera också att eftersom noll inte är udda skall alltså beloppet 0,50 kronor avrundas nedåt till ingenting, medan beloppet 1,50 kronor och skall avrundas uppåt till 2,- kronor. Det obrutna krontalet två är ju inte udda och samma sak gäller det obrutna krontalet noll, som dock till skillnad från det obrutna krontalet två inte heller är jämnt.
"Ett stort problem vid ett avskaffande av kontanter är hur betalningar privatpersoner emellan ska lösas på ett praktiskt sätt, samt på loppmarknader, marknader och liknande. Dessutom är vi alla kanske inte anhängare av ett system där banken och i förlängningen kanske också staten, kan se var en person varit och handlat, vad han har handlat och för hur mycket. Varför ska sådant registreras? På tal om femtioöringen: Vid det scenario som du förespråkar blir det inga frågetecken kring vad beloppet "och femtio" ska avrundas till, det blir uppåt till närmaste hela krona. Redan idag löser man problematiken kring hur belopp som slutar på "och tjugofem" samt "och sjuttiofem" ska avrundas. Enligt matematikens regler avrundas sådana summor uppåt."
Enligt min bestämda uppfattning är inte den i och för sig legitima önskan att få ha vissa saker för sig själv inget bra argument för att staten skall fortsätta trycka sedlar med ställning som lagligt betalningsmedel. Inte heller är behovet av sedlar och mynt på loppmarknader, marknader och torghandel något starkt argument för att staten skall tillhandahålla sedlar och mynt.
Tillåt mig gå igenom frågan.
För det första är det närmast ovedersägligt att det finns behov av någon typ av lagligt betalningsmedel i fysisk form. Hela fordringsrätten bygger nämligen som grundpremiss på betalning med lagligt betalningsmedel och som jag ser det är det närmast oundvikligt att lagligt betalningsmedel måste vara fysiskt. Det är teoretiskt möjligt att tänka sig en situation där exempelvis Riksbanken tillhandahölle någon typ av gireringssystem genom vilket en privatperson kunde lösa sig från en skuld genom att från sitt konto anvisa betalning till något annat liknande konto och att betalningen skulle anses ha samma rättsverkan som idag överräckandet av lagligt betalningsmedel, men detta är ett så till den grad avlägset scenario att jag väljer att tills vidare bortse från denna möjlighet.
Det är också sant att sedlar och mynt har den fördelen att man kan skydda sitt privatliv genom att använda sedlar och mynt istället för betalkort. Betalkort gör det ju möjligt för banken att se var man handlat och visst kan detta uppfattas som integritetskränkande.
Det är också sant att det åtminstone idag är orealistiskt att tänka sig loppmarknader och liknande där betalning erläggs med betalkort. Alltså finns det ett behov av sedlar i dagens situation.
Det finns dock ingenting som säger att vi inte skulle kunna klara oss bra utan sedlar med större valörer. Om Riksbanken drog in alla sedlar med större valör än 100 kronor från cirkulationen, vore det fortfarande möjligt att tämligen obehindrat bedriva torghandel. Skulle det visa sig mycket svårt att bedriva torghandel i en situation där etthundrakronorssedeln vore den största valören vill jag dessutom peka på ytterligare en möjlighet att lösa detta problem.
Man kan nämligen utan vidare utfärda innehavarskuldebrev som löper till 0% ränta och som förfallit till betalning i samma ögonblick som de sätts i omlopp och använda sådana innehavarskuldebrev på samma sätt som vi idag använder sedlar. Förr var faktiskt till och med Riksbankens sedlar i viss mening skuldebrev för vilka Riksbanken hade att erlägga kontant betalning i guldmynt. Numera är emellertid Riksbankens sedlar lagligt betalningsmedel utan varje inskränkning. Det finns ingenting som säger att exempelvis en enskild bank inte skulle kunna emittera innehavarskuldebrev betalbara i av Riksbanken emitterat lagligt betalningsmedel. I Skottland förekommer privatemitterade sedlar, vilka strängt taget är ett slags skuldebrev för vilka emittenterna har att erlägga betalning i lagligt betalningsmedel.
Alltså skulle vi utan vidare kunna slopa alla sedlar med större valör än 100 kronor och i takt med att frågan avdramatiseras fortsätta och slopa valörerna 20, 50 och 100 kronor. I så fall måste dock Riksbankslagen ändras, eftersom Riksbanken enligt denna lag är skyldig att tillhandahålla sedlar.
Finns det ett verkligt behov av sedlar står det banker, eller i princip vem som helst, fritt att emittera sedlar med det enda förbehållet att de inte får utges vara något annat än innehavarskuldebrev.
Vad gäller avrundning av sådana belopp som motsvarar exakt hälften av den multipel man vill avrunda till är faktiskt den klassiska metoden att avrunda antingen nedåt eller till närmsta jämna antal multiplar, men aldrig till ojämnt antal multiplar. Visserligen spelar det strikt matematiskt ingen roll om man avrundar uppåt eller nedåt, men i syfte att minimera risken för att avrundningen i långa loppet skall tendera att slå fel, är det lämpligt att avrunda enligt "varannanprincipen".
Dessutom anger förarbetena till lagen om avrundning av vissa öresbelopp att avrundningsreglerna bör vara sådana att avrundning nedåt statistiskt sett blir lika sannolik som avrundning uppåt. Jag har med detta i åtanke roat mig med att skriva ett förslag till ändrad lydelse av lagen om avrundning av vissa öresbelopp. Här kommer mitt förslag. Observera särskilt det fetstilta.
"§ 1. Denna lag äger sin tillämpning på all slags betalning i svenskt mynt, om ej annat är uttryckligen överenskommet.
§ 2. Ingår i belopp som skall betalas öretal, som ej är delbart med ett hundra, skall detta avrundas till obrutet krontal. Därvid skall slutsiffrorna ett till och med fyrtionio avrundas nedåt samt femtioen till och med nittionio avrundas uppåt. Slutsiffran femtio skall avrundas till närmsta obrutna krontal, som inte är udda."
Observera först att jag strukit orden "eller eljest får anses avtalat". Jag anser att denna vaga skrivning ger betalaren ett alltför svagt skydd.
Observera också att eftersom noll inte är udda skall alltså beloppet 0,50 kronor avrundas nedåt till ingenting, medan beloppet 1,50 kronor och skall avrundas uppåt till 2,- kronor. Det obrutna krontalet två är ju inte udda och samma sak gäller det obrutna krontalet noll, som dock till skillnad från det obrutna krontalet två inte heller är jämnt.
