onsdag, september 24, 2008
Konjunkturen i Riksbankens hand
Enligt min övertygelse är larmen om en lågkonjunktur kraftigt överdrivna. Det är visserligen tänkbart och rent av sannolikt att Sverige kommer att drabbas av en konjunkturnedgång, men det är på intet sätt nödvändigt eller oundvikligt.
Att det redan nu finns tecken på en konjunkturnedgång är ingenting jag förnekar, men vad det gäller dess orsak menar jag att det finns en starkt förbisedd aspekt som tycks vara i avtagande och vars avtagande kan förstärkas av en klok och inte så litet dristig politik från Riksbankens sida.
Konjunkturnedgången beror i allt väsentligt, enligt min övertygelse, på att de inhemska priserna stigit snabbare än i flertalet länder med vilka vi bedriver handel. Eftersom prisstegringarna i Sverige inte i tillräcklig grad kompenserats genom en försvagning av kronans yttre värde har Sverige faktiskt genomfört en ganska påtaglig revalvering i det tysta. Denna revalvering är utan tvekan orsaken till de vikande konjunkturerna i Sverige.
Samtidigt tycks den allra senaste tidens utveckling vara att kronan försvagas. Jag är övertygad om att kronans försvagning väsentligen beror på att Riksbanken nu höjt styrräntorna så kraftigt att man nu allmänt förväntar sig sänkningar snarare än höjningar av styrräntorna. Ingenting skys mer av valutamarknadens aktörer än förväntningar om styrräntesänkningar. Befarar man sänkta styrräntor från en viss centralbanks sida, skys det landets valuta likt en spetälsk.
Egenartat nog är det alltså det förhållandet att Riksbanken äntligen höjt styrräntorna vilket framkallat den nu pågående försvagningen av kronan. En försvagning av kronans reala, prisjusterade växelkurs är också det enda som kan rädda oss från en lågkonjunktur. Jag menar därför att Riksbanken, trots den pågående turbulensen, bör agera helt i strid med den påstådda sanningen att finanskrisen skall mötas med en flod av billiga pengar från centralbankernas sida.
Istället bör Riksbanken fortsätta att höja styrräntorna till dess deflationära tendenser låtit sig påvisas i Sverige.
För tillfället kostar en Big Mac cirka 10% mer än den gjorde för ett år sedan. Riksbanken bör, enligt min mening, fortsätta att höja styrräntorna till dess en Big Mac kostar mindre än den gjorde för ett år sedan. I så fall är det nämligen bevisat att de deflationära åtgärderna fått en påtaglig effekt och Riksbanken kan den dagen luta sig tillbaka och låta styrräntan ligga kvar på denna högre nivå. Uppvisar Big Mac ytterligare tendenser att falla i pris, bör styrräntesänkningar kunna komma ifråga, men Riksbanken bör enligt min mening alltid vara varse att man leker med elden när man försöker förstärka kreditexpansionen. Ett resultat av osund kreditexpansion kan ju vara att den prisjusterade växelkursen stiger och att konjunkturerna försämras. Dessutom medför stigande priser att de i och för sig expansiva effekterna av kreditexpansionen skulle förtas till och med i en miljö där hela världen använde en och samma valuta.
I september 2006 kostade en Big Mac mindre än den gjorde i september 2005 och i januari 2005 kostade den också mindre än den gjorde i januari 2004. Ingen kan därför med hedern i behåll hävda att jag förordar en kraftigt deflationistisk penningpolitik.
Att det redan nu finns tecken på en konjunkturnedgång är ingenting jag förnekar, men vad det gäller dess orsak menar jag att det finns en starkt förbisedd aspekt som tycks vara i avtagande och vars avtagande kan förstärkas av en klok och inte så litet dristig politik från Riksbankens sida.
Konjunkturnedgången beror i allt väsentligt, enligt min övertygelse, på att de inhemska priserna stigit snabbare än i flertalet länder med vilka vi bedriver handel. Eftersom prisstegringarna i Sverige inte i tillräcklig grad kompenserats genom en försvagning av kronans yttre värde har Sverige faktiskt genomfört en ganska påtaglig revalvering i det tysta. Denna revalvering är utan tvekan orsaken till de vikande konjunkturerna i Sverige.
Samtidigt tycks den allra senaste tidens utveckling vara att kronan försvagas. Jag är övertygad om att kronans försvagning väsentligen beror på att Riksbanken nu höjt styrräntorna så kraftigt att man nu allmänt förväntar sig sänkningar snarare än höjningar av styrräntorna. Ingenting skys mer av valutamarknadens aktörer än förväntningar om styrräntesänkningar. Befarar man sänkta styrräntor från en viss centralbanks sida, skys det landets valuta likt en spetälsk.
Egenartat nog är det alltså det förhållandet att Riksbanken äntligen höjt styrräntorna vilket framkallat den nu pågående försvagningen av kronan. En försvagning av kronans reala, prisjusterade växelkurs är också det enda som kan rädda oss från en lågkonjunktur. Jag menar därför att Riksbanken, trots den pågående turbulensen, bör agera helt i strid med den påstådda sanningen att finanskrisen skall mötas med en flod av billiga pengar från centralbankernas sida.
Istället bör Riksbanken fortsätta att höja styrräntorna till dess deflationära tendenser låtit sig påvisas i Sverige.
För tillfället kostar en Big Mac cirka 10% mer än den gjorde för ett år sedan. Riksbanken bör, enligt min mening, fortsätta att höja styrräntorna till dess en Big Mac kostar mindre än den gjorde för ett år sedan. I så fall är det nämligen bevisat att de deflationära åtgärderna fått en påtaglig effekt och Riksbanken kan den dagen luta sig tillbaka och låta styrräntan ligga kvar på denna högre nivå. Uppvisar Big Mac ytterligare tendenser att falla i pris, bör styrräntesänkningar kunna komma ifråga, men Riksbanken bör enligt min mening alltid vara varse att man leker med elden när man försöker förstärka kreditexpansionen. Ett resultat av osund kreditexpansion kan ju vara att den prisjusterade växelkursen stiger och att konjunkturerna försämras. Dessutom medför stigande priser att de i och för sig expansiva effekterna av kreditexpansionen skulle förtas till och med i en miljö där hela världen använde en och samma valuta.
I september 2006 kostade en Big Mac mindre än den gjorde i september 2005 och i januari 2005 kostade den också mindre än den gjorde i januari 2004. Ingen kan därför med hedern i behåll hävda att jag förordar en kraftigt deflationistisk penningpolitik.
