söndag, september 28, 2008

 

Ännu hårdare puckar, tack!

Idag säger finansminister Anders Borg till e24 att bankerna inte kommer att få så mycket som ett enda öre ur statskassan. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_739019.e24

Jag skulle här vilja presentera min syn på frågan huruvida staten någonsin bör gripa in för att rädda banker, eller bespara bankernas sparare konsekvenserna av att en bank misskötts.

För det första är det helt uppenbart att ett grundläggande problem i sammanhanget är olika centralbankers lågräntepolitik, som så att säga lurar allmänheten att sätta sig i skuld på ett osunt och orimligt sätt. Bankerna vill givetvis tjäna så mycket pengar som möjligt och därför lånar de av centralbankerna till alltför låga räntor för att i sin tur låna ut pengarna till en allmänhet, som ges möjligheter att åtminstone för en tid leva långt över sina egentliga tillgångar.

En sådan politik kan dock inte bedrivas in i det oändliga, eftersom den oundvikliga konsekvensen blir en prisinflation. Denna måste förr eller senare bromsas in för att den inte skall accelerera och slutligen gå in i sin yttersta konsekvens hyperinflation. Knappast någon vill se en hyperinflation.

När inflationen skall bromsas in uppstår vissa abstinensproblem för dem som drogats av centralbankerna. Dessa abstinensproblem yttrar sig i kreditförluster, vilka i sin tur hotar bankernas solvens och rent av leder till att allmänheten försöker rädda vad som räddas kan genom att begära att bankerna skall betala kontant. För att bromsa allmänhetens benägenhet att ta ut pengar från bankerna finns ett så kallat insättarskydd. Insättarskyddet fungerar så att banktillgodohavanden upp till en viss gräns omfattas av en statlig garanti.

Jag menar att hela arrangemanget är djupt destruktivt, eftersom man vaggar in allmänheten i en säkerhet som medför att banker kan misskötas utan att detta leder till stora uttag och ofoget på det viset stoppas. Jag känner till argumentet att bankpaniker kan vara psykologiskt drivna, men att insättarskyddet tillser att psykologiskt driven panik inte medför att betalningsanspråk riktas mot i grunden välskötta banker som på grund av obefogad panik drivs in i svårigheter som inte hänger samman med något annat än allmänhetens obefogade oro.

Argumentet är emellertid ihåligt, eftersom själva definitionen på en sund finansiell institution är att den är väl rustad att möta en panik. Överlever en finansiell institution inte en "obefogad" panik var paniken inte obefogad. Är svårigheterna temporära och i grunden mindre oroväckande, kommer med all säkerhet långivare att dyka upp och erbjuda den för tillfället attackerade banken kredit om än att banken får betala dyrt för denna "nödhjälp". Dukar banken under var den helt enkelt misskött.

Vad som i värsta fall kan hända i Sverige är att några banker eller kreditinstitutioner går under. Jag anser inte att detta vore någon större tragedi och menar vidare att ett sådant scenario inte medför något behov alls av extraordinära åtgärder från myndigheterna sida. Kollapsar likviditeten i Sverige - vilket framstår som ytterst osannolikt med tanke på att en allmän och mera allvarlig finansiell oro i Sverige med stor säkerhet kommer att driva ned kronkursen och förvandla de större exportföretagen till sedelpressar - kommer ovillkorligen den allmänna prisnivån i Sverige att börja falla och i så fall skall penningpolitiken reagera med lägre styrräntor. Försöker man bromsa upp marknadens och den mera restriktiva penningpolitikens "kreativa förstörelse" av excessivt expansiva banker och kreditinstitut, kommer den deflatoriska effekten på den svenska prisnivån också att bromsas upp med den påföljden att utrymmet för en mera inflatorisk penningpolitik uteblir.

Därför är jag stark motståndare till att riksgäldskontoret lånar upp pengar och köper fordringar av misskötta kreditinstitutioner. Detta är bara en annan och förtäckt form av inflationspolitik. Dessutom minskas därigenom utrymmet för sänkta skatter, vilket vore ett långt mera effektivt sätt att mota krisen. Bo Lundgren är en son av 90-talskrisen och borde ha lärt sig, men har uppenbarligen inte begripit någonting.

Jag är också emot systemet med insättarskydd, eftersom det tillåter misskötta banker att inte mötas av det misstroende de förtjänar.

Jag är också emot att man diskuterar att förbjuda så kallad blankning av aktier. Blir exempelvis Swedbanks aktier nästan värdelösa, skulle detta öppna för att Swedbank togs över av någon annan och mera välskött bank, vilket kan tänkas gynna bankens sparare. Att skydda sparare är olämpligt, men att skydda bankers aktieägare är fullständigt oacceptabelt. Ett syfte med insättarskyddet är ju också att banker skall kunna tillåtas gå omkull på samma sätt som vilka andra misskötta företag som helst, utan att detta får några alltför tragiska konsekvenser för småspararna.

Givetvis är den destruktiva penningpolitiken under Lars Heikenstens ledning av Riksbanken problemets kärna, men några andra åtgärder än att möta en konstaterad prisdeflation med en mera inflatorisk penningpolitik bör staten inte vidta. En annan lämplig åtgärd att vidta i händelse av en mera allvarlig kris vore att sänka momsen eller på något annat sätt ge svenska folket ekonomisk respit.

Däremot måste vi säga slutgiltigt farväl till banksocialism. Banker är inga heliga kor, som skall förskonas från marknadsekonomins understundom hårda lagar. En vacker dag bör dessutom Riksbanken likvideras och dess bruttoskuld betalas i guld och guld ges ställning som lagligt betalningsmedel. Detta är dock i dagsläget endast en vacker tanke, men att staten och Riksbanken bör stå med armarna i kors när misskötta banker går omkull framstår inte som fullt lika utopiskt med tanke på att det i alliansregeringens riksdagsunderlag finns en och annan anhängare av verklig marknadsekonomi.

Att skydda banker från marknadsekonomins lagar är dessutom mycket farligt av det skälet att så kallat vanligt folk knappast begriper varför misskötta industriföretag skall tillåtas gå under, trots att tusentals arbetsplatser försvinner, samtidigt som folk med miljonbonusar skall förskonas från kapitalismens kreativa förstörelse.

Comments:
Flavian,

Hur tolkar du en sådan här uppgörelse? På vilket sätt kan Riksbanken sägas kunna påverka den typen av kreditgivning?

http://www.volvo.com.pl/financialservices/norway/no-no/nyheter/NewsItemPage.htm?ItemId=45831&sl=sv-se

Johan Nilsson
 
I fallet som länken refererar til är väl rimligen svaret inte alls.

Riksbankens förmåga att bedriva "penningpolitik" är väl strängt taget begränsad till svenska kronor, eftersom detta är den enda valuta Riksbanken vid behov alltid springa ned i källaren och hämta nytryckta exemplar av.

Vad gäller andra valutor kan ett visst manöverutrymme finnas, men eftersom Riksbanken inte får "trycka" yen eller andra främmande valutor gäller i de fallen samma begränsningar som för privata aktörer.

Observera dock att mitt svar är aningen osäkert eftersom jag inte djupdykt i frågan.
 
Kan det inte vara så att centralbankerna bara reglerar växlingskurser genom sina räntebeslut? Finansiering av lån görs i de valutor där räntan och valutarisken bedöms som gynnsam. Viss påverkan har den nationella centralbanken då många inte vill låna med valutarisk. Denna risken kan dock outsourcas till folk som sysslar med carry trade och övertar valutarisken mot räntearbitrage.

Hayeks vision om konkurrerande valutor är i hög grad uppfylld med internet. Jag kan ha en dollardepå hos aktiemäklaren. Jag kan ta en position i ett valutapar hos min forexhandlare. Aldrig, kan man väl säga, har möjligheten att undkomma politiker varit så stora.

Johan Nilsson
 
Jag har inte satt mig in i carry trade, men givetvis vill man ha lån i en valuta som tros ge så billiga lån som möjligt. Är räntan i en viss valuta låg och det allmänt tros att den kommer att minska i värde torde hela världen vilja ta upp lån i just den valutan.

Om det inte funnes någon beskattning av kapitalvinster skulle den avskaffade valutaregleringen i stort sett ha medfört en fri marknad där olika valutor konkurrerade med varandra. Hong Kong har ingen kapitalbeskattning alls och man kan föra konto i vilken valuta som helst inklusive köpa fordringar med nominellt värde angivet i guld.

Enda skönhetsfläcken är att det finns ett insättarskydd. Exakt hur detta är utformat vet jag dock inte.

Man skulle alltså kunna tänka sig att Hong Kong på grund av den höga graden av finansiell frihet kommer att välja guldet som den finansiella världens fixstjärna i takt med att USA ruinierar dollarn.

På Island sägs euron delvis ha trängt undan den isländska kronan genom en marknadsprocess.
 
Reglerar verkligen centralbankerna växelkurserna genom räntebeslut? Sedan Riksbanken höjde styrräntorna senast har kronan rasat i värde och jag tror att det beror på att många tror att Riksbankens nästa steg kommer att vara en sänkning av styrräntorna.

Vapnet verkar alltså vara ytterst trubbigt.
 
Kronfallet har jag en annan teori om. Under en kreditkontraktion så stiger de forna skräpvalutorna (de som finansierade lån under kreditexpansionen) medan tidigare hårdvalutor försvagas. Det skulle förklara varför JPY, CHF och USD gör comeback just nu efter att ha försvagats under en lång period.

Stämmer denna teori är det snarare historisk räntepolitik som styr kursutvecklingen just nu snarare än nuvarande eller förväntad kommande räntepolitik. Det är ju inte så lätt att vända på en kontraktion.

Svårt att veta vad som pågår. Det har dock funkat att spela valutamarkanden med teorin.

Johan Nilsson
 
Jag skrev "en annan teori" men i själva verket är det ju samma teori.

Johan
 
Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?