torsdag, oktober 16, 2008
Knappast förvånande, men ändå litet pinsamt
Jag tillhör inte dem som till varje pris vill försöka urskulda egna felbedömningar. När Riksbanken för några veckor sedan sänkte styrräntorna befarade jag att detta skulle leda till en förstärkning av kronkursen därför att jag trodde att sänkningen skulle bedömas som ohållbar och att man därför skulle börja spekulera i framtida höjningar med den påföljden att kronan skulle appreciera.
Lyckligtvis finns det starka indicier på att jag hade fel. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_1893329.svd
Av texten framgår det att kronan för tillfället är svag. Till min ursäkt vill jag ändå framföra några synpunkter.
För det första vet vi inte hur hög kronans kurs hade varit om Riksbanken låtit bli att sänka styrräntorna eller ännu hellre höjt dem. Jag tror att en sådan och i så fall mycket dristig politik hade medfört att den så kallade marknaden anteciperat oundvikliga sänkningar av styrräntorna med den påföljden att kronan i dagsläget varit ännu svagare. Samtidigt hade en sådan politik sakligt sett varit mera deflationär, vilket å sin sida haft en apprecierande effekt. En intressant sak i sammanhanget är att den svenska kronan faktiskt stärkts aningen mot den norska kronan.
För det andra är den svaga kronan knappast förvånande för dem som i likhet med mig anser att två valutors naturliga jämviktspunkt är den punkt där köpkraftsparitet inträder. Då hör det visserligen till saken att olika länder inom eurosamarbetet har ganska olika prisnivåer, men om man använder det "tyngsta" eurolandet Tyskland och Big Mac-index som måttstock blir resultatet att euro skulle behöva kosta 11,91 kronor för att etablera en identisk prisnivå mellan Sverige och Tyskland.
Att kronan aldrig varit svagare är också en sanning med modifikation eftersom faktiskt kronan och euron med samma mätmetod befann sig i köpkraftsparitet i januari 1999. Det finns ingenting som säger att euron inte åter kan stiga till en nivå där det råder köpkraftsparitet mellan Sverige och Tyskland. I så fall kommer alltså euron att noteras till 11,91 kronor, men enligt min mening vore detta ingenting att gråta över.
Inflationen är nämligen ett huvudsakligen inhemskt fenomen som härrör från en excessiv kreditexpansion och att den excessiva kreditexpansionen tillåts slå igenom i en svagare växlingskurs är under rådande omständigheter bättre än att genom drakoniska åtgärder försöka upprätthålla en orealistisk växlingskurs.
En annan av mina teorier som möjligen kan ha fått visst stöd av verkliga händelser är den så kallade dominoeffekten där grannländers valutor påverkar varandra mer än de påverkar andra valutor. Den isländska kronan har kollapsat, vilket satt den norska kronan under press, vilket i sin tur satt den svenska under press gentemot euron och så vidare. Hursomhelst är det bra att den svenska kronan försvagas gentemot euron, eftersom detta kommer att lindra konjunkturnedgången. Rent av kan den svaga kronan sätta igång en ny högkonjunktur.
Lyckligtvis finns det starka indicier på att jag hade fel. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_1893329.svd
Av texten framgår det att kronan för tillfället är svag. Till min ursäkt vill jag ändå framföra några synpunkter.
För det första vet vi inte hur hög kronans kurs hade varit om Riksbanken låtit bli att sänka styrräntorna eller ännu hellre höjt dem. Jag tror att en sådan och i så fall mycket dristig politik hade medfört att den så kallade marknaden anteciperat oundvikliga sänkningar av styrräntorna med den påföljden att kronan i dagsläget varit ännu svagare. Samtidigt hade en sådan politik sakligt sett varit mera deflationär, vilket å sin sida haft en apprecierande effekt. En intressant sak i sammanhanget är att den svenska kronan faktiskt stärkts aningen mot den norska kronan.
För det andra är den svaga kronan knappast förvånande för dem som i likhet med mig anser att två valutors naturliga jämviktspunkt är den punkt där köpkraftsparitet inträder. Då hör det visserligen till saken att olika länder inom eurosamarbetet har ganska olika prisnivåer, men om man använder det "tyngsta" eurolandet Tyskland och Big Mac-index som måttstock blir resultatet att euro skulle behöva kosta 11,91 kronor för att etablera en identisk prisnivå mellan Sverige och Tyskland.
Att kronan aldrig varit svagare är också en sanning med modifikation eftersom faktiskt kronan och euron med samma mätmetod befann sig i köpkraftsparitet i januari 1999. Det finns ingenting som säger att euron inte åter kan stiga till en nivå där det råder köpkraftsparitet mellan Sverige och Tyskland. I så fall kommer alltså euron att noteras till 11,91 kronor, men enligt min mening vore detta ingenting att gråta över.
Inflationen är nämligen ett huvudsakligen inhemskt fenomen som härrör från en excessiv kreditexpansion och att den excessiva kreditexpansionen tillåts slå igenom i en svagare växlingskurs är under rådande omständigheter bättre än att genom drakoniska åtgärder försöka upprätthålla en orealistisk växlingskurs.
En annan av mina teorier som möjligen kan ha fått visst stöd av verkliga händelser är den så kallade dominoeffekten där grannländers valutor påverkar varandra mer än de påverkar andra valutor. Den isländska kronan har kollapsat, vilket satt den norska kronan under press, vilket i sin tur satt den svenska under press gentemot euron och så vidare. Hursomhelst är det bra att den svenska kronan försvagas gentemot euron, eftersom detta kommer att lindra konjunkturnedgången. Rent av kan den svaga kronan sätta igång en ny högkonjunktur.