flavianopolis

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £2,09
Tyskland: €3,19
USA: $3,57
Irland: €3,80
Finland: €3,95
Danmark: 29,50 dkr.
Sverige: 38,- kr./39,- kr.
Norge: 40,- nkr.
Island: 610,- isländska kr.

Växlingskurser:

£1= 12,37 kr.
€1= 10,36 kr.
$1= 8,18 kr.
1 dkr.= 1,39 kr.
1 nkr.= 1,16 kr.
100 isländska kr. = 5,67 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 25,85 kr.
Tyskland: 33,05 kr.
USA: 29,20 kr.
Irland: 39,37 kr.
Finland: 40,92 kr.
Danmark: 41,- kr.
Norge: 46,40 kr.
Island: 34,59 kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 67,1 %
Tyskland: 85,8 %
USA: 75,8 %
Irland: 102,3 %
Finland: 106,3 %
Danmark: 106,5 %
Norge: 120,5 %
Island: 89,8%

Priset på ett uns guld: 6532,83 kr.

Med tanke på att det just nu förs en diskussion angående den isländska kronans framtida öde har jag gjort en liten specialundersökning vad gäller Island. Just idag har dessutom priset på en Big Mac höjts från 560,- isländska kronor till 610,- isländska kronor, varför uppgifterna alltså är extra aktuella.

En annan intressant iakttagelse är att det danska priset har sänkts sedan föregående månad. Detta bevisar enligt min mening att nominella växlingskursrörelser i de flesta fall är obehövliga. Den danska kronan var under november månad övervärderad, men istället för att falla i värde på den internationella valutamarknaden har de danska priserna fallit och på det viset korrigerat den alltför höga växlingskursen. Så är den danska kronan nu nästan i "macqvilibrium" med den "finska" euron.

En internationell guldmyntfot skulle fungera på precis samma sätt. Problemet under den tid som kallas den stora depressionen var att samtliga världens valutor var övervärderade i jämförelse med modervalutan guld och att därför deflation i samtliga länder samtidigt var påkallad för att ett normalt flöde av baspengar skulle komma igång. Hade däremot deflationskrisen varit begränsad till ett land hade inte efterfrågan på den internationella marknaden brutit samman och istället deflationen endast korrigerat en excessiv kreditgivning i ett land.

Det senare fenomenet är just vad som alldeles nyss har inträffat i Danmark. Det är dessutom så att kreditkontraktion under en guldmyntfot så att säga automatiskt sätter i gång en motrörelse. Faller priser och löner blir ju guldbrytning mera lönande och eftersom det råder i det närmaste oändlig efterfrågan på lagligt betalningsmedel är guldbrytningen inverterat konjunkturkänslig.

Hela anledningen till att den mekansimen inte förmådde bryta den stora depressionen var att prisnivån befann sig oerhört långt över den som var påkallad för att denna kraft skulle ta överhanden. Så var år 1931 den genomsnittliga arbetarlönen i Sverige 1,16 kronor per timma, vilket skall jämföras med 0,42 kronor per timma år 1914. Det hade alltså förmodligen krävts en oerhört skarp deflation för att få fart på guldbrytningen eller snarare den guldbrytande sektorns kreditefterfrågan.

Då hör det dessutom till saken att världens centralbanker försökte bromsa upp deflationen istället för att påskynda den, trots att det senare hade kunnat återställa balansen.