flavianopolis

Jämför man med euron, som är den internationella valutavärldens näst efter dollarn mest omsatta valuta, och tar sin utgångspunkt i att priset på en Big Mac borde vara detsamma i USA och Tyskland kommer man till den slutsatsen att en euro borde kosta $1,12, medan den i verkligheten kostar $1,28. Den amerikanska dollarn är alltså endast måttligt undervärderad gentemot euron. I vanliga fall är dollarn betydligt mera undervärderad gentemot euron.

Varför är det så? Borde inte den vettlösa amerikanska inflationspolitiken, som på goda grunder kan betecknas som aggressiv, utlösa en massiv flykt från dollarn? Jo, det kan man tycka. Samma sak gäller guldpriset räknat i dollar. Tidigare i år, närmre bestämt den 14 mars, noterades ett uns guld till drygt $1.000,-. Därefter har dock guldpriset fallit och befinner sig nu på cirka $768,-.

Enligt min övertygelse är det ett flertal faktorer som styr prissättningen på olika valutor. Den avgjort mest betydelsefulla är emellertid den växlingskurs som jämställer priset på en Big Mac i två valutaområden. Sedan kan man generellt sett säga att dåliga valutor tenderar att handlas lägre än sin köpkraftsparitet, medan bra handlas över sin köpkraftsparitet. Från denna regel finns dock ett skenbart undantag. Låt mig beskriva detta skenbara undantag.

Om centralbanken i land A bedriver en mera inflatorisk penningpolitik än den förväntas göra under de närmsta åren, kommer kursen på denna valuta att drivas upp i jämförelse med dess långsiktiga bana. Vice versa kommer kursen på en viss valuta att drivas ned om en det landets centralbank bedriver en mera restriktiv penningpolitik än den förväntas göra under de kommande åren. Samtidigt driver inflatorisk penningpolitik ned växlingskursen på rent reala grunder.

Av det skälet alltså att Federal Reserve Bank bedriver en synnerligen inflatorisk penningpolitik köper man dollar, eftersom man räknar med att den amerikanska penningpolitiken måste skärpas så snart inflationen tagit fart. Samtidigt driver den på dåliga grunder ganska starka växlingskursen skenbart ned inflationstakten med den påföljden att den inflatoriska penningpolitiken kan fortgå utan att detta får något starkt genomslag på prisbilden. Det är ungefär detta som förklarar varför euron och guldet är billiga i termer av amerikanska dollar, om än att euron är aningen övervärderad gentemot dollarn.

Om några år kommer dock de amerikanska styrräntorna med stor sannolikhet att ha höjts till en nivå som bedöms komma göra sänkningar motiverade och den dagen tror jag att man kan räkna med en guldhausse, liksom att euron återigen kommer att handlas långt över Big Mac-jämvikt. I vanliga fall är euron starkt övervärderad gentemot dollarn och med tanke på att ECB:s penningpolitik är något mera stabilitetsinriktad än den amerikanska är detta inte helt ogrundat. Det kan vara på sin plats att i sammanhanget säga något om guldpriset.

Många menar att priset på guld rimligen bör falla ned till sin produktionskostnad räknat i US-dollar. Denna bedöms vara betydligt lägre än det nu rådande marknadspriset på guld. Jag är dock säker på att detta är en total missbedömning. Det nu rådande priset på guld skall snarare ses som en prognos på den framtida brytningskostnaden räknat i dollar samtidigt som den för tillfället starkt inflatoriska amerikanska penningpolitiken medfört att guldet för tillfället befinner sig i underkant av dess långsiktiga bana, vilket fenomen beskrevs i föregående stycke.

Sedan kan man fråga sig varför ett så högt guldpris inte medför en enorm stegring av guldbrytningen. Då bör man emellertid komma i håg att det förlöper en lång tid från det att man beslutar att ta sämre gruvor i drift till dess att detta omsatts i guldtackor. Därutöver är guldets marknadsnotering att ses snarast som en kvalificerad gissning angående det framtida amerikanska penningvärdet och slutligen är de guldbrytande företagens skuldsättning ofta denominerad i guld. Det vill säga; det förhållandet att guld enligt somliga noteras till ett högt pris är inte något som nödvändigtvis medför någon större entusiasm bland de guldbruytande företagen då ju deras räkneenhet delvis är guld. Detta förhållande medför också att en ökad kreditefterfrågan från de guldbrytande företagens sida utlöser en ökad tillgång på så kallat paper gold, vilket i sin tur driver ned priset på verkligt guld. Den guldbrytande sektorn är alltså i någon mån isolerad från vad Bernanke och hans kollegor inom sedelförfalskningsbranschen ställer till med.

Guldpriset säger alltså främst något om hur man bedömer den framtida brytningskostnaden räknat i dollar och således säger guldpriset mer om den amerikanska penningpolitiken än om guldbrytningen. Därutöver påverkas guldpriset på samma sätt som vilka valutor som helst av den amerikanska penningpolitiken.