lördag, februari 21, 2009
Aurokeynesianism
Nedanstående text har jag skrivit som ett debattinlägg på en blogg kallad Sloped Curve. Jag publicerar här samma text därför att jag är nöjd med den om än att jag har justerat den aningen. Vad man kan säga om min allmänna makroekonomiska teori är att jag erkänner att en tillfällig likviditetsfälla kan uppträda under en guldmyntfot och att en mera långdragen likviditetsfälla är teoretiskt möjlig under en ren pappersvaluta. Det senare är dock inte ämnet för texten nedan.
Sammanfattningsvis bygger min ekonomiska teori på ungefär följande grundpelare. Jag erkänner den ricardianska grundteorien, erkänner Says lag med viss modifikation, förordar samma ekonomiska politik som Ludwig von Mises, det vill säga laissez-faire, och anser att Keynes teorier är behövliga för att förklara varför Says lag under en begränsad tidsrymd under en guldmyntfot kan vara satt ur funktion. Undantaget från Says lag kan även kallas likviditetsfälla.
En viktig sak är att jag också anser att Milton Friedmans bidrag till ekonomiämnet är nästan helt obefintligt. Det han skrev förtjänar att uppmärksammas endast därför att en väl genomförd vederläggning av allt detta strunt blir till en ganska bra genomgång av ämnet.
Jag kallar detta för aurokeynesianism. Nedan följer texten.
Under en guldmyntfot måste de räntor man kan erhålla jämföras med vad det kostar att förvara fysiskt guld. Antag att den kostnaden är 1% av kapitalet per år. E-gold tar ut en avgift på 1% per år samt en minimiavgift vars storlek jag glömt. E-gold förvarar alltid aningen mer fysiskt guld än kunderna är berättigade till. E-gold kan alltså inte gå omkull på grund av en bank run.
En bank som erbjuder -0,5% ränta på ett konto som är denominerat i guld kan således vara ett konkurrenskraftigt alternativ till den typ av idiotsäkra "banker" som beskrevs i föregående stycke.
Faktum är att det finns en japanskt företag som erbjuder konton denominerade i guld, men inte äger så mycket som ett enda gram guld. Alla företagets tillgångar består av fordringar denominerade i guld och begär man utbetalning erhåller man den mängd japanska yen som motsvaras av kontobehållningens storlek omräknat med hjälp av guldets dagsnotering per gram räknat i yen.
Har man en kontobehållning motsvarande ett gram guld och guldet dagsnoteras till 2956 yen per gram är alltså banken fordringsrättsligt förpliktigad att vid anfordran tillhandahålla 2956 yen. Däremot kostar en guldtacka med en vikt om ett gram guld mer än så.
Det hela kan jämföras med en fiatvaluta med en peg till guldet.
Vad som är intressant är att denna bank för tillfället, så att säga, betalar en ränta på minus 0,5%, vilket skall jämföras med e-gold som tar ut en förvaringsavgift på 1% samt en minimiavgift.
Alltså är det inte riktigt sant att den nominella marknadsräntan inte kan understiga noll, men det är nästan sant. Det är också mera sant under en ren pappersvaluta.
Sedan har min motdebattör givetvis rätt såtillvida att under förutsättning att jämviktsräntan vore minus 10% per år så kan inte den nominella räntan falla så lågt med den påföljden att detta leder till en våldsam lågkonjunktur. Det var ungefär det som hände 1929-1932. Jämviktsräntan under den tiden låg helt uppenbart en bra bit under noll, men marknadsräntorna en bit över noll.
Jag menar dock att ett sådant tillstånd under en guldmyntfot alltid måste vara tämligen tidsbegränsat av det skälet att det som hände under denna period var att en enorm mängd kreditmynt med nominellt värde i guld "gick upp i rök" på grund av kreditkontraktion.
Kreditkontraktionen berodde på att guldets köpkraft hade fallit så lågt att guldbrytningen inte höll takt med den icke-monetära efterfrågan. Detta ledde till att banksystemet undan för undan tömdes på guld och slutligen uppstod panik samt därutöver monetär efterfrågan på guld. Bankerna tvangs då ge sig ut på en desperat jakt efter guld som bokstavligt talat inte gick att uppbringa.
Trots denna enorma bankkris kom dessvärre endast en ganska måttlig prisdeflation till stånd. Detta hade enligt min mening på två orsaker. Den ena är att priser och löner är mera trögrörliga nedåt än uppåt. Om en arbetsgivare frågar sina anställda om de vill ha höjd eller sänkt lön är ju svaret givet. Man kan tvingas godta lägre lön, men tackar rimligen omedelbart ja till en löneförhöjning.
Den andra orsaken var att man var allmänt övertygad om att guldmyntfoten skulle komma att upphävas och att världen skulle gå tillbaka till ungefär vad som rådde under första världskriget, det vill säga flytande kurser och inflatorisk penningpolitik. Trots att priserna föll var alltså inflationsförväntningarna i någon mening höga.
Hade däremot en våldsam prisdeflation kommit till stånd hade detta fått till följd att fysiskt guld hade fått en stegrad köpkraft, vilket i sin tur föranlett de guldbrytande företagen att ta upp lån och framför allt att spendera de lånade medlen. I så fall hade en inflatorisk impuls kommit till stånd och sannolikt hade denna först kommit till stånd sedan prisnivån hade fallit till en bit under förkrigsnivån.
1931 var den genomsnittliga arbetarlönen i Sverige 1,16 kr. per timma medan den 1914 endast uppgick till 0,42 kr. per timma. Hade timlönerna fallit ned till kanske 0,30 kr. per timma hade Sverige drabbats av inflation och marknadsräntorna hade sannolikt under en tid befunnit sig under jämviktsräntan.
Att en snabb deflation är möjlig visar de första åren efter första världskriget då den allmänna prisnivån föll mycket snabbare än under den stora depressionen. 1919 lär priserna ha fallit så snabbt att priset på en kalv hösten 1919 understeg språngavgiften våren 1919.
Med en så snabb prisdeflation under tiden 1929-1932 hade snart guldbrytningens profitkvot varit så hög att den guldbrytande sektorns kreditefterfrågan hade exploderat och den guldbrytande sektorn satt så mycket kreditmynt i omlopp att detta hade verkat som ett jättelikt konjunkturprogram. Då hade troligen marknadsräntan kommit att understiga jämviktsräntan. Alltså kommer marknadsräntan under en guldmyntfot, sett över en längre tidsperiod, att i genomsnitt hamna på ungefär samma nivå som jämviktsräntan med det förbehållet att guldets värde också skiftar aningen.
Sedan är jag medveten om att en kraftig lönedeflation i ett samhälle där praktiskt taget alla är skuldsatta över öronen inte är samma sak som en lönedeflation i ett samhälle där enskilda i allmänhet är skuldfria.
Vad som skulle ha hänt givet att man hade deflaterat stenhårt under den stora depressionen, vilket man faktiskt inte alls gjorde, hade varit att guldets köpkraft slutligen hade blivit så hög att något i stil med följande hade inträffat.
"If the Treasury were to fill old bottles with bank-notes, bury them at suitable depths in disused coal-mines which are then filled up to the surface with town rubbish, and leave it to private enterprise on well-tried principles of laissez-faire to dig the notes up again (the right to do so being obtained, of course, by tendering for leases of the note-bearing territory), there need be no more unemployment and, with the help of repercussions, the real income of the community, and its capital wealth, would probably become a good deal greater than it actually is."
Saken är ju faktiskt den att det under en guldmyntfot finns en hel massa lagligt betalningsmedel i berggrunden och att allt som krävs för att få fart på produktionen av lagligt betalningsmedel är en ordentlig kreditkontraktion och ett fall i den allmänna lönenivån.
Slutligen vill jag gärna säga att jag anser att det var ett stort misstag att återuppta guldinlösningen på 1920-talet på det sätt som gjordes. Man borde istället ha reducerat de olika valutornas guldinnehåll ordentligt så att man hade sluppit deflation i betydelsen kontraktion. Jag tror också att Keynes underskattade hur mycket guldinnhållet hade behövts reduceras för att undvika en depression.
Bloggen Sloped Curve har följande webadress.
http://www.slopedcurve.com/roller/makro/category/Makroblog
Sammanfattningsvis bygger min ekonomiska teori på ungefär följande grundpelare. Jag erkänner den ricardianska grundteorien, erkänner Says lag med viss modifikation, förordar samma ekonomiska politik som Ludwig von Mises, det vill säga laissez-faire, och anser att Keynes teorier är behövliga för att förklara varför Says lag under en begränsad tidsrymd under en guldmyntfot kan vara satt ur funktion. Undantaget från Says lag kan även kallas likviditetsfälla.
En viktig sak är att jag också anser att Milton Friedmans bidrag till ekonomiämnet är nästan helt obefintligt. Det han skrev förtjänar att uppmärksammas endast därför att en väl genomförd vederläggning av allt detta strunt blir till en ganska bra genomgång av ämnet.
Jag kallar detta för aurokeynesianism. Nedan följer texten.
Under en guldmyntfot måste de räntor man kan erhålla jämföras med vad det kostar att förvara fysiskt guld. Antag att den kostnaden är 1% av kapitalet per år. E-gold tar ut en avgift på 1% per år samt en minimiavgift vars storlek jag glömt. E-gold förvarar alltid aningen mer fysiskt guld än kunderna är berättigade till. E-gold kan alltså inte gå omkull på grund av en bank run.
En bank som erbjuder -0,5% ränta på ett konto som är denominerat i guld kan således vara ett konkurrenskraftigt alternativ till den typ av idiotsäkra "banker" som beskrevs i föregående stycke.
Faktum är att det finns en japanskt företag som erbjuder konton denominerade i guld, men inte äger så mycket som ett enda gram guld. Alla företagets tillgångar består av fordringar denominerade i guld och begär man utbetalning erhåller man den mängd japanska yen som motsvaras av kontobehållningens storlek omräknat med hjälp av guldets dagsnotering per gram räknat i yen.
Har man en kontobehållning motsvarande ett gram guld och guldet dagsnoteras till 2956 yen per gram är alltså banken fordringsrättsligt förpliktigad att vid anfordran tillhandahålla 2956 yen. Däremot kostar en guldtacka med en vikt om ett gram guld mer än så.
Det hela kan jämföras med en fiatvaluta med en peg till guldet.
Vad som är intressant är att denna bank för tillfället, så att säga, betalar en ränta på minus 0,5%, vilket skall jämföras med e-gold som tar ut en förvaringsavgift på 1% samt en minimiavgift.
Alltså är det inte riktigt sant att den nominella marknadsräntan inte kan understiga noll, men det är nästan sant. Det är också mera sant under en ren pappersvaluta.
Sedan har min motdebattör givetvis rätt såtillvida att under förutsättning att jämviktsräntan vore minus 10% per år så kan inte den nominella räntan falla så lågt med den påföljden att detta leder till en våldsam lågkonjunktur. Det var ungefär det som hände 1929-1932. Jämviktsräntan under den tiden låg helt uppenbart en bra bit under noll, men marknadsräntorna en bit över noll.
Jag menar dock att ett sådant tillstånd under en guldmyntfot alltid måste vara tämligen tidsbegränsat av det skälet att det som hände under denna period var att en enorm mängd kreditmynt med nominellt värde i guld "gick upp i rök" på grund av kreditkontraktion.
Kreditkontraktionen berodde på att guldets köpkraft hade fallit så lågt att guldbrytningen inte höll takt med den icke-monetära efterfrågan. Detta ledde till att banksystemet undan för undan tömdes på guld och slutligen uppstod panik samt därutöver monetär efterfrågan på guld. Bankerna tvangs då ge sig ut på en desperat jakt efter guld som bokstavligt talat inte gick att uppbringa.
Trots denna enorma bankkris kom dessvärre endast en ganska måttlig prisdeflation till stånd. Detta hade enligt min mening på två orsaker. Den ena är att priser och löner är mera trögrörliga nedåt än uppåt. Om en arbetsgivare frågar sina anställda om de vill ha höjd eller sänkt lön är ju svaret givet. Man kan tvingas godta lägre lön, men tackar rimligen omedelbart ja till en löneförhöjning.
Den andra orsaken var att man var allmänt övertygad om att guldmyntfoten skulle komma att upphävas och att världen skulle gå tillbaka till ungefär vad som rådde under första världskriget, det vill säga flytande kurser och inflatorisk penningpolitik. Trots att priserna föll var alltså inflationsförväntningarna i någon mening höga.
Hade däremot en våldsam prisdeflation kommit till stånd hade detta fått till följd att fysiskt guld hade fått en stegrad köpkraft, vilket i sin tur föranlett de guldbrytande företagen att ta upp lån och framför allt att spendera de lånade medlen. I så fall hade en inflatorisk impuls kommit till stånd och sannolikt hade denna först kommit till stånd sedan prisnivån hade fallit till en bit under förkrigsnivån.
1931 var den genomsnittliga arbetarlönen i Sverige 1,16 kr. per timma medan den 1914 endast uppgick till 0,42 kr. per timma. Hade timlönerna fallit ned till kanske 0,30 kr. per timma hade Sverige drabbats av inflation och marknadsräntorna hade sannolikt under en tid befunnit sig under jämviktsräntan.
Att en snabb deflation är möjlig visar de första åren efter första världskriget då den allmänna prisnivån föll mycket snabbare än under den stora depressionen. 1919 lär priserna ha fallit så snabbt att priset på en kalv hösten 1919 understeg språngavgiften våren 1919.
Med en så snabb prisdeflation under tiden 1929-1932 hade snart guldbrytningens profitkvot varit så hög att den guldbrytande sektorns kreditefterfrågan hade exploderat och den guldbrytande sektorn satt så mycket kreditmynt i omlopp att detta hade verkat som ett jättelikt konjunkturprogram. Då hade troligen marknadsräntan kommit att understiga jämviktsräntan. Alltså kommer marknadsräntan under en guldmyntfot, sett över en längre tidsperiod, att i genomsnitt hamna på ungefär samma nivå som jämviktsräntan med det förbehållet att guldets värde också skiftar aningen.
Sedan är jag medveten om att en kraftig lönedeflation i ett samhälle där praktiskt taget alla är skuldsatta över öronen inte är samma sak som en lönedeflation i ett samhälle där enskilda i allmänhet är skuldfria.
Vad som skulle ha hänt givet att man hade deflaterat stenhårt under den stora depressionen, vilket man faktiskt inte alls gjorde, hade varit att guldets köpkraft slutligen hade blivit så hög att något i stil med följande hade inträffat.
"If the Treasury were to fill old bottles with bank-notes, bury them at suitable depths in disused coal-mines which are then filled up to the surface with town rubbish, and leave it to private enterprise on well-tried principles of laissez-faire to dig the notes up again (the right to do so being obtained, of course, by tendering for leases of the note-bearing territory), there need be no more unemployment and, with the help of repercussions, the real income of the community, and its capital wealth, would probably become a good deal greater than it actually is."
Saken är ju faktiskt den att det under en guldmyntfot finns en hel massa lagligt betalningsmedel i berggrunden och att allt som krävs för att få fart på produktionen av lagligt betalningsmedel är en ordentlig kreditkontraktion och ett fall i den allmänna lönenivån.
Slutligen vill jag gärna säga att jag anser att det var ett stort misstag att återuppta guldinlösningen på 1920-talet på det sätt som gjordes. Man borde istället ha reducerat de olika valutornas guldinnehåll ordentligt så att man hade sluppit deflation i betydelsen kontraktion. Jag tror också att Keynes underskattade hur mycket guldinnhållet hade behövts reduceras för att undvika en depression.
Bloggen Sloped Curve har följande webadress.
http://www.slopedcurve.com/roller/makro/category/Makroblog
