lördag, mars 07, 2009
Fast växlingskurs på gång?
Urban Bäckström, Sveriges kanske mest kompetente mera praktiskt inriktade ekonom*, kräver mer av staten. Det handlar om att ge Riksbanken nya riktlinjer. Läs mer på följande länk.
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2009%255C03%255C07%255C327613%26SectionId%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter
Jag vill inte i detalj diskutera innehållet i hans ståndpunkter, utan påpekar endast att med ett korrekt utformat inflationsmål hade det aldrig kommit till en mera omfattande kreditexpansion. Man behöver alltså inte ha någon målsättning för kreditexpansionen av det enkla skälet att man med ett korrekt utformat inflationsmål aldrig riskerar glida in i en excessiv kreditexpansion.
Däremot är det mycket märkligt när Urban Bäckström säger sig vilja se "nya riktlinjer" för Riksbanken. Dessa fixeras ju av riksbankslagen och det enda regeringen kan göra är egentligen att ge Riksbanken ett mål för kronans växlingskurs. Således drar jag slutsatsen att Urban Bäckström vill se en fast växlingskurs för kronan, men av taktiska skäl väljer han att inte rakt ut säga det eftersom en "tungviktares" syn på frågan i sig kan vara kursdrivande.
Givetvis vore det bättre än det vi nu har om Sverige finge en fast och rimlig växlingskurs, eftersom den svaga kronan riskerar att bli till liten hjälp om ingen tror att den svaga kronan kommer att bli bestående. Med en euro fixerad på 12,50 kronor och en ytterst strikt svensk högräntepolitik kunde arbetsgivare och fack sluta ett fem- eller tioårigt kollektivavtal och under denna period kunde svenskt näringsliv blomstra. Det är dock ytterst viktigt att Riksbanken efter att den fasta köpkursen för euron etablerats omdelbart höjer styrräntorna till rent astronomiska nivåer så att absolut ingen självständig kreditexpansion i Sverige uppträder.
Observera dock att jag inte förespråkar anslutning till ERM2, medan jag anser att det vore rimligt att ansluta Sverige till ERM2 vid den punkt där svenska folket i en ny folkomröstning uttryckligen hade godkänt ett fortsatt medlemskap i EU. Jag själv är dock emot ett fortsatt medlemskap i EU, men anser att ett ensidigt åtagande att betala 12,50 kronor per euro i kombination med en ytterst strikt högräntepolitik från Riksbankens sida vore en fullt acceptabel svensk penningpolitik.
Nils Lundgren har alltså dubbelt fel, eftersom han är för en flytande växlingskurs för kronan och fortsatt medlemskap i den protektionistiska tullunionen EU. Tyvärr är Urban Bäckström inte lika klarsynt i frågan om svenskt medlemskap i EU som han är i penningpolitiska frågor.
* Bland mera teoretiska ekonomer håller jag Lars E. O. Svensson för den främste.
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2009%255C03%255C07%255C327613%26SectionId%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter
Jag vill inte i detalj diskutera innehållet i hans ståndpunkter, utan påpekar endast att med ett korrekt utformat inflationsmål hade det aldrig kommit till en mera omfattande kreditexpansion. Man behöver alltså inte ha någon målsättning för kreditexpansionen av det enkla skälet att man med ett korrekt utformat inflationsmål aldrig riskerar glida in i en excessiv kreditexpansion.
Däremot är det mycket märkligt när Urban Bäckström säger sig vilja se "nya riktlinjer" för Riksbanken. Dessa fixeras ju av riksbankslagen och det enda regeringen kan göra är egentligen att ge Riksbanken ett mål för kronans växlingskurs. Således drar jag slutsatsen att Urban Bäckström vill se en fast växlingskurs för kronan, men av taktiska skäl väljer han att inte rakt ut säga det eftersom en "tungviktares" syn på frågan i sig kan vara kursdrivande.
Givetvis vore det bättre än det vi nu har om Sverige finge en fast och rimlig växlingskurs, eftersom den svaga kronan riskerar att bli till liten hjälp om ingen tror att den svaga kronan kommer att bli bestående. Med en euro fixerad på 12,50 kronor och en ytterst strikt svensk högräntepolitik kunde arbetsgivare och fack sluta ett fem- eller tioårigt kollektivavtal och under denna period kunde svenskt näringsliv blomstra. Det är dock ytterst viktigt att Riksbanken efter att den fasta köpkursen för euron etablerats omdelbart höjer styrräntorna till rent astronomiska nivåer så att absolut ingen självständig kreditexpansion i Sverige uppträder.
Observera dock att jag inte förespråkar anslutning till ERM2, medan jag anser att det vore rimligt att ansluta Sverige till ERM2 vid den punkt där svenska folket i en ny folkomröstning uttryckligen hade godkänt ett fortsatt medlemskap i EU. Jag själv är dock emot ett fortsatt medlemskap i EU, men anser att ett ensidigt åtagande att betala 12,50 kronor per euro i kombination med en ytterst strikt högräntepolitik från Riksbankens sida vore en fullt acceptabel svensk penningpolitik.
Nils Lundgren har alltså dubbelt fel, eftersom han är för en flytande växlingskurs för kronan och fortsatt medlemskap i den protektionistiska tullunionen EU. Tyvärr är Urban Bäckström inte lika klarsynt i frågan om svenskt medlemskap i EU som han är i penningpolitiska frågor.
* Bland mera teoretiska ekonomer håller jag Lars E. O. Svensson för den främste.
