flavianopolis

Som väl knappast torde ha undgått någon som följer den ekonomisk-politiska debatten i Sverige har fasta växlingskurser ett mycket dåligt rykte i vårt land. Varför är egentligen inte så svårt att förstå. Givetvis hänger det samman med krisen i början av 1990-talet.

Vad var det vi gjorde i början av 1990-talet? Jo, vi försökte sälja d-mark till ett pris vida understigande d-markens jämviktskurs i förhållande till kronan. Detta var givetvis dömt att misslyckas alternativt kasta in Sverige i en våldsam deflation.

Vad är det då jag föreslår i föregående text?

Jo, jag föreslår att Sverige skall köpa euro till en kurs som gör Sverige aningen billigare än Tyskland. Detta är inte dömt att misslyckas givet att vi noggrant ser till att det inte uppstår någon självständig kreditexpansion i Sverige. Samtidigt innebär givetvis det förhållandet att jag föreslår att Sverige skall betala ett svagt överpris på euron en viss inflationsrisk, men genom att enligt mitt förslag Riksbanken också höjer styrräntorna till en astronomisk nivå så skulle svenska banker och företag i praktiken tvingas låna euro eller vara hänvisade till svenska besparingar. Vad det anbelangar skiter jag högaktningsfullt i SEB. Om SEB inte får låna utomlands, finns det många svenska företag som utan vidare framgångsrikt skulle kunna emittera obligationer denominerade i euro.

Idag kostar en svensk Big Mac cirka 38,50 kronor, medan en tysk kostar 3,19 €. Detta implicerar en jämviktskurs på 12,07 kronor per euro. Hösten 1992 kostsde en svensk Big Mac 25,50 kronor och en tysk 4,50 d-mark och den faktiska riktkursen för d-marken var fram till september 1992 3,60 kronor per d-mark. Således kostade en svensk Big Mac cirka 7,08 d-mark, eller 57% mer än den tyska och Sverige hade i praktiken åtagit sig att såväl köpa som sälja d-mark till denna kurs.