flavianopolis

Eftersom du själv tycker att det är felaktigt att försöka ta sig ur en lågkonjunktur genom att använda sig av keynesianska metoder som stimulering av efterfrågan, vilka leder till inflation genom en snabbare ökning av mängden pengar än mängden varor och tjänster har jag svårt att förstå ditt förakt för Milton Friedman och monetarismen. Du har sagt att "Karln har inte tänkt en vettig tanke". Nu tänker du ju samma tanke som karln. Kan det vara så att du håller med Milton Friedman just i hans kritik av keynesianismen? Vad tycker du rent allmänt om Friedman och montarsimen och vilka är dina främsta invändningar mot deras idéer?

Med vänlig hälsning/ Bengt
 

Ett av Friedmans största misstag var att han trodde att det låg i den amerikanska centralbankens kapacitet att bedriva en mera inflatorisk penningpolitik och att det således var ett medvetet beslut att bedriva deflationspolitik.

Detta är helt fel.

Den amerikanska centralbanken kunde inte bedriva en mera inflatorisk politik på grund av dollarns koppling till guldet. Allmänhetens misstro angående den framtida guldpariteten tvingade den amerikanska centralbanken att deflatera.

Milton Fiedman var faktiskt inte någon utpräglad hard money man. Han ansåg att depressionen berodde på alltför stram penningpolitik och att depressionen hade kunnat undvikas med hjälp av mera inflation.

Jag anser också att den stora depressionen berodde på en otillfredsställande likviditet som i sin tur framkallade en ohållbar kollaps i vad som av ekonomer kan kallas aggregerad nominell utgiftsvolym.

Där är jag ganska ense med Fiedman och för den delen Keynes och rent av är jag ännu mera ense med Keynes eftersom han underströk att penningmängden är av mindre betydelse än den aggregerade utgiftsvolymen och att denna i detta sammanhang skall ses som en nominell variabel. Friedman överbetonade också penningmängdens betydelse eftersom det avgörande är om pengar spenderas eller inte. Ökas penningmängden si och så mycket, men samhällets totala utgifter inte ökar är penningmängdens ökning av mindre betydelse.

Friedman missförstod också kapitalt guldmyntfoten då han inte insåg att guldmyntfoten inte förbrukar något guld.

Min kritik mot Mona Sahlin och hennes så kallade ekonomer är att de har en övertro på inflationens goda verkningar vilken jag inte tror ens hade delats av Keynes.

Så fort en kris uppträder tror Östros och hans gäng att den hade kunnat undvikas med hjälp av snabbare sedelpressar och att den enda medicin som behövs är mera inflation.

Den stora depressionen var en deflationskris framkallad av att efterkrigstidens guldmyntfot byggde på att man inte skrev ned pappersvalutorna i samband med att man återupptog guldmyntfoten. Eftersom priser och löner var mycket högre 1925 än 1914 genomförde man alltså en jättelik revalvering av de olika valutorna, vilket var liktydigt med ett slags guldrea. Guldrean undertryckte dessutom guldbrytningen, som aldrig kom upp i förkrigsnivån. Detta hade endast kunnat avhjälpas genom antingen en kraftfull deflation eller en nedskrivning av valutornas guldvärde.

Problemet med Östros och många andra är att de uppfattar alla kriser som deflationskriser. Detta är ingen deflationskris om än att konsumentprisindex räknat i guld faller stadigt. Således kan man inte lösa denna kris med hjälp av mera expansiv penningpolitik, vilket exempelvis Friedman-lärjungen Bernanke tror.

Jag tror att du uppfattar Friedman som mindre inflationistisk än han faktiskt var. Samtidigt är inte jag ultra-deflationist.

Grundproblemet med Friedman är hans felaktiga penningteori. Jag håller på att skriva en bok om penningteori. Där tänker jag mera grundligt såga Friedman.
 

Detta är mycket intressant. Det kan säkert vara så att jag uppfattat Friedman som mindre inflationistisk än han var. Ofta brukar man ju sammanfatta hans idéer till att han tyckte illa om inflation, vilket är en mycket grov förenkling, åtminstone mot bakgrund av det du skrivit. Det är roligt att du skriver en bok. Lycka till med den! / Bengt
 

Friedman var för en helt fri marknadsekonomi på alla områden med de förbehållen att han ville ha en ren pappersvaluta, insättningsgranti och en centralbank som upprätthöll en stadig tillväxt i penningmängden. Denna valuta skulle vidare flyta helt fritt.

Man kan sammanfatta detta som marknadsekonomi på alla punkter utom den viktigaste.

Samtidigt får man ge Friedman rätt såtillvida att den stora depressionen var en deflationskris.

Desutom var hans ekonomisk-politiska rekommendationer inte så dåliga. Den politiker som starkast gått på Friedmans linje är nog fru Thatcher. Om man genomför alla hans rekommendationer och avregleringar har man faktiskt gett marknaden förmågan att remonetisera guldet av det skälet att till hans rekommendationer hör en fri varu- och finansmarknad.

Får man fritt köpa och sälja guld samt fritt låna in och ut guld mot ränta och det inte finns någon reavinstskatt vid försäljning av guld så kommer guldet en mycket vacker dag i framtiden återigen att "rule supreme". Detta gäller särskilt om man inflaterar pappersvalutorna.