flavianopolis

Idag skulle jag vilja bemöta två av de vanligaste invändningarna mot att använda guld som det monetära systemets grundval. En av de vanligaste invändningarna mot att använda guld som grundval för det monetära systemet är att guld inte är någon garanti för prisstabilitet och detta argument är strängt teoretiskt korrekt, men å andra sidan är det i praktiken utan värde. En annan mycket vanlig invändning är att utbudet av fysiskt guld är alltför begränsat för att tillåta en mera omfattande världshandel. Detta argument saknar till skillnad från det föregående helt värde och jag skall strax förklara varför.

Som en första förutsättning för mitt exempel utgår jag från det nuvarande systemet med en centralbank och flytande växlingskurs. Jag antar vidare att insättningsgarantin slopas och att därefter Riksbanken höjer styrräntan från idag 0,5 % till 1.000.000 %. Vad skulle hända? Tja, banker som behövde låna pengar skulle knappast vända sig till Riksbanken utan skulle istället försöka låna av varandra, vilket skulle få den följden att de korta marknadsräntorna skulle skjuta i höjden och tvinga banker att börja säga upp lån, med den påföljden att vi skulle få se en våg av insolvenser. Vi skulle drabbas av en ekonomisk depression.

Om man emellertid tänker sig att Sveriges Riksdag i syfte att häva depressionen beslutade att en tomflaska av den vanligaste och ovan avbildade typen skulle upphöjas till lagligt betalningsmedel för 6,- kronor skulle detta med all säkerhet vara en starkare inflationär impuls än den höga styrräntan vore deflationär. Idag får man 0,60 kronor i pant för en tomflaska, men om alla fordringsägare vore tvungna att godta en tomflaska som om vore den 6,- kronor så skulle panten på tomflaskor nästan ögonblickligen stiga till strax under 6,- kronor.

Det skulle också bli otroligt lönsamt att producera tomflaskor och med stor säkerhet skulle man få se en otrolig boom inom tomglasindustrin. Tomglasindustrin skulle expandera våldsamt och skuldsätta sig över öronen för att kunna producera så många tomflaskor som möjligt. Redan tomglasindustrins ökande skuldsättning och strax därefter stigande utgiftsvolym skulle dock vara så omfattande att den skulle driva fram en våldsam prisinflation i Sverige. Denna prisinflation skulle hålla på till dess att lönerna hade stigit så kraftigt att 6,- kronor vore ett ganska lågt pris på en tomflaska och att produktionen av tomflaskor antingen vore lika måttligt lönsam som eller mindre lönsam än produktion av andra varor och tjänster i största allmänhet. Vid denna punkt skulle inflationen upphöra och rent av förbytas i en stabiliseringsrecession som skulle hålla i till dess att produktionen av tomglas vore något mera lönsam än produktionen av andra varor och tjänster i allmänhet, varefter en smärre inflation skulle sätta igång och så vidare i all oändlighet.

Alla relativa priser skulle så att säga rotera kring det förhållandet att en tomflaska skulle betinga ett värde av 6,- kronor eller strax därunder. Givetvis är detta ingen garanti för prisstabilitet, men det vore sannolikt mer än tillräckligt för att garantera ensiffriga tal för såväl inflation som deflation. Gjorde tomglasindustrin stora språng i produktiviteten skulle detta med viss fördröjning driva upp priserna, men skulle världen drabbas av "peak tomglas" skulle förmodligen en smärre deflation uppträda.

Intressant är också att kunna fastställa att arrangemanget inte skulle medföra någon långsiktig överproduktion av tomglas. Visserligen skulle under boomen en enorm överkapacitet byggas upp, men i takt med att inflationen drev upp lönerna skulle produktionen av tomglas stagnera eller rent av upphöra och denna underproduktion av tomflaskor hålla i till dess att det förelåg en allmän brist på tomglas. De relativa priserna skulle alltså kunna förändras, trots att priset på en tomflaska alltid skulle ligga på 6,- kronor eller strax därunder.

Den andra av de två i inledningen nämnda invändningarna, nämligen att mängden guld är alltför liten för att medge en mera omfattande världshandel, har egentligen redan vederlagts. Jag har ju visat att produktionen av tomglas, trots den fixerade relationen mellan krontal och tomglas, i långa loppet skulle utfalla på precis samma sätt som om tomflaskor inte hade ställning som lagligt betalningsmedel. Skulle mera tomflaskor produceras än vad som behövdes skulle det uppstå ett överutbud av tomglas, vilket i sin tur skulle driva upp inflationstakten och driva ned produktionen av tomglas till dess att återigen brist på tomglas skulle uppstå och driva fram en deflation som i sin tur skulle driva upp produktionen av tomglas och så vidare i all oändlighet.

Det skulle allltså aldrig föreligga annat än temporär likviditetsbrist och det skulle i långa loppet inte produceras en enda tomflaska i onödan. Den enda avgörande skillnaden mellan en tomglasmyntfot och en guldmyntfot är att fysiskt guld är oändligt mycket bättre lämpat än tomglas som bas för det monetära systemet. Således kan det under en guldmyntfot aldrig föreligga annat än temporär likviditetsbrist och det kommer inte heller att produceras mera guld än vad som går åt annat än under begränsade tidsperioder och eftersom guld har obegränsad hållbarhet är detta inget problem då ju detta förhållande kompenseras genom en temporär underproduktion i ett senare skede.