flavianopolis

Om ni inte visste det, och det visste ni nog inte, har icke så få zimbabwier något gemensamt med damen som avbildas ovan. De har tillgång till mobiltelefon. Jag vet att det låter märkligt att ett land känt för kolera, hyperinflation och undernäring har en väl fungerande mobiltelefoni, men så lär det faktiskt vara.

Zimbabwe är dessutom ett land utan fungerande egen valuta. I teorien är fortfarande zimbabwedollarn landets officiella valuta, men i handeln används huvudsakligen amerikanska dollar, sydafrikanska rand och i någon mån botswanska pula. Eftersom landets valuta helt hade upphört att fungera tvangs myndigheterna acceptera bruket av utländska valutor, men då myndigheterna egentligen ogillar detta faktum har man inte upphöjt någon utländsk valuta till landets officiella valuta på det sätt som skett i vissa u-länder. I Ecuador är exempelvis sedan nio år tillbaka den amerikanska dollarn landets officiella valuta.

Kombinationen av en stat vars valuta har upphört att fungera, ett fungerande mobiltelfonnät och det förhållandet att kostnaderna för att förse landet med kontanter helt faller på den privata sektorn gör faktiskt Zimbabwe nästan unikt. Endast Somalia uppvisar en likartad situation.

I Ecuador är det nämligen så att det finns vissa rester av en centralbank och denna institution förser avgiftsfritt de lokala bankerna med dollarsedlar. Varför kan man fråga sig. Enligt min mening borde den före detta centralbanken stängas och kostnaderna för att byta ut slitna sedlar istället bäras av landets privata banker. Dessutom ger den ecuadorianska före detta centralbanken ut vissa växelmynt med fast växlingskurs till US-dollarn.

I Zimbabwe råder däremot brist på småvalörer. Mindre växel än 1-dollarsedlar finns inte tillgänglig. Har man handlat för $9,80 och betalar med en $10-sedel får man inte 20 cent i växel utan i stället får man köpa varor för återstoden. Dessa varor kan vara smågodis, plastkassar, tändstickor eller ägg.

Enligt min mening finns det ingen anledning för de zimbabwiska myndigheterna att göra något åt detta problem. I takt med att sedlarna blir allt mer slitna och av det skälet måste returneras till USA för utbyte mot nya fräscha uppstår en kostnad och ett problem för de privata bankerna. Om myndigheterna inte subventionerar införseln av nya fräscha sedlar från USA kommer bankerna således ha en mycket god anledning att ge folk möjligheter att betala med hjälp av sina mobiltelefoner. Kommer man dithän är problemet med växelmynt också löst, eftersom inga sådana behövs.

Ytterligare en intressant möjlighet den dagen zimbabwierna springer omkring och betalar varandra med mobiltelefonens hjälp hänger samman med att de zimabwiska myndigheterna uttryckligen tillåter bruket av ett flertal olika valutor. Om det inte finns några restriktioner eller skatter som belastar valutabyten torde varenda zimbabwier med positivt saldo i sin mobiltelefon lika lätt kunna byta valutazon som ringsignal. Oroar man sig för dollarns framtida värde, men litar på den japanska valutan byter man helt enkelt valutazon genom att trycka på en knapp.

Vad det anbelangar är det inget problem att betala från ett konto med nominellt värde i en viss valuta även om säljaren begär ett pris i en annan valuta. Om det begärda priset exempelvis är en dollar och kontot är denominerat i euro betyder detta med dagens kurser att säljaren tillgodoskrivs en dollar och köparen debiteras €0,71.

Men det allra mest intressanta är hur lätt det kommer att bli att gå över till fraktionell guldmyntfot. Man trycker på en knapp.