flavianopolis

Idag har så hovrättens dom i det så kallade rödebymålet fallit. Enligt min bestämda uppfattning är domen helt felaktig och i total strid med gällande svensk rätt om än att juridik är ett svårt ämne och domstolen i detta fall har tvingats göra ett antal svåra avvägningar.

Den första frågan som rimligen måste besvaras är frågan om det objektivt sett förelåg en nödvärnssituation när de svårt sårande och dödande skotten avlossades. Enligt min mening är det tveksamt om man rent objektivt kan säga att det förelåg en nödvärnssituation då de kritiska skotten avlossades. Att det strax dessförinnan objektivt sett förelegat en nödvärnssituation är dock helt uppenbart.

Å andra sidan är det ju på intet sätt uppenbart att mannen som sköt inte subjektivt uppfattade att han själv och hans familj fortfarande var hotade till livet och om han uppfattade situationen så förelåg tvivelsutan ansvarsfrihetsgrund, eftersom det samtidigt är helt uppenbart att situationen var sådan att han svårligen för att inte säga omöjligen kunde besinna sig.

Vill man tänja på omständigheterna i detta mål på sådant sätt att man sträcker sig långt som möjligt till den tilltalade 51-åringens nackdel, menar jag att man med stor möda möjligen kan få det till att han verkligen uppfattat att nödvärnssituationen var avvärjd, men att han i synnerligen uppbragt sinnestillstånd beslutade sig för att arkebusera sina plågoandar. I så fall är det orimligt att han inte skall dömas till ansvar. Att man lider av psykiska besvär innebär ju inte att man inte kan ha ett brottsligt uppsåt och så långt har måhända åklagaren rätt. Samtidigt är det förhållandet att den ene av de båda ynglingarna inte sköts till döds en omständighet som knappast talar för att han hade uppsåt att döda den andre.

Å andra sidan är det ju helt uppenbart en synnerligen relevant omständighet att den tilltalade helt oförskyllt strax dessförinnan hade befunnit sig i ett ytterst pressat läge och att detta var anledningen att den tilltalade hade tappat fattningen. Det verkar inte heller vara en alltför långsökt spekulation att ligistgänget hade roats av det förhållandet att den tilltalade har ett labilt psyke och att detta bidrog till deras intresse av att provocera honom. Det är ju inte så kul att reta någon som inte blir uppbragd som att reta någon som lätt tappar fattningen. Därför är det helt uppenbart absurt att tilldöma dem som drabbades av skotten något skadestånd alls och detta är mera uppenbart än ståndpunkten att den tilltalade inte skall dömas till ansvar. Det var ju ungdomarna som medvetet hade provocerat fram situationen där mannen tappade fattningen och sköt.

De rättsvårdande myndigheterna borde i detta mål ha gjort klart att ungdomarnas beteende var helt oacceptabelt genom att inte tilldöma någon av de drabbade något skadestånd alls och under förutsättning att man kan tänja på omständigheterna så långt att man kan kommer till den slutsatsen att den tilltalade gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande och dessutom saknat ansvarsfrihetsgrund borde man givetvis ha utmätt ett straff om än att detta rimligen borde vara milt med tanke på att brotten tvivelsutan var framprovocerade.

Hovrätten har enligt min uppfattning varit ytterst feg därigenom att hovrätten i själva verket dömt till de moraliskt sett skyldigas fördel, men samtidigt maskerat detta förhållande genom att inte ge den till ansvar dömde något staff. Summan blir ju faktiskt att man belönar en avskyvärd ligist med en icke obetydande summa pengar och samtidigt försöker dölja detta absurda förhållande genom att inte straffa honom som hovrätten faktiskt dömt vara skyldig till uppsåtligt dödande. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2072643.svd