torsdag, oktober 18, 2007

 

Traditionalistisk liberalism

Med följande text skulle jag vilja presentera min syn på frågan huruvida ett lyckligt äktenskap mellan konservatism och klassisk liberalism är möjligt. Jag menar att så är fallet och börjar min framställning med att sammanfatta vad konservatism är. Sedan kommer jag att fortsätta med klassisk liberalism och slutligen försöka avgöra huruvida de två är oförenliga eller oförenliga.

Konservatismen vilar enligt min mening på följande grundpelare.

Vad kännetecknar den klassiska liberalismen? Jag menar att den klassiska liberalismen snarare skall ses som ett politiskt handlingsprogram än ett förhållningssätt och att den därför inte är oförenlig med konservatismen förstådd på det sätt som skisserats ovan. Här kommer en sammanfattning av den klassiska liberalismens program.

Däremot menar jag att moderna liberaler går ett steg för långt när de hävdar att tanken på individens frihet exempelvis omöjliggör lagar mot exempelvis abort, sodomi, ocker och söndagshandel. Jag har en mera måttfull tolkning av begreppet frihet och anser att det är tillräckligt om programmet ovan förverkligas.

Jag anser också att nyliberaler går för långt när de tycks mena att statligt organiserade sociala trygghetssystem per definition är förkastliga. Jag anser samtidigt att socialister går för långt när de hånar privat välgörenhet och inte accepterar privata försäkringar. Kanske är bondeförbundets gamla tanke på en statlig grundtrygghet kompletterad med privata försäkringar och frivillig välgörenhet inte så tokig. Jag menar också att den kristdemokratiska tanketradtionen kan vara av stort värde vid utformandet av socialpolitiken och att familjeinstitutionen är så för samhället grundläggande institution att staten bör subventionera familjebildning. Understundom beskrivs den kristdemokratiska tanketraditionen som ett försök att jämka det klassiskt liberala programmet med en sociallära grundad på kristna tankar och om detta stämmer har jag inget emot att kallas kristdemokrat.

Sammanfattningsvis anser jag att konservatismens förhållningssätt inte är oförenligt med att förespråka liberalismens program och att i viss mening konservatism och måttfull klassisk liberalism kan ses som komplementära traditioner. Att inte anse att människan är särskilt rationell och i behov av de korrektiv samlevnaden med andra ger, är ju faktiskt ett utmärkt argument för fri marknadsekonomi. På en fri marknad tvingas den girige att hjälpa andra om han vill tjäna pengar och den oartige att vara artig för att inte skrämma bort kunderna. Att anse att människan inte är särskilt rationell är också ett utmärkt argument för att anse att människan bör vara fri att fatta såväl bra som dåliga beslut för att sedan genom erfarenhet försöka lära sig vad som är någotsånär förnuftigt.

Jag kallar tanken traditionalistisk liberalism.

Jag har valt att illustrera denna text med en bild av Edmund Burke, eftersom jag anser att Edmund Burke med rätta kan beskrivas som en traditionalistisk liberal. Han förespråkade faktiskt den klassiska liberalismens program, trots eller just därför att han hade en konservativ grundsyn på samhället.

Jag är helt övertygad om att Burke, som tillhörde whigpartiet, hade tagit ställning för Gladstone mot fjanten Disraeli. Jag är också övertygad om att Burke, som var god vän med Adam Smith, med stort intresse hade läst Ludwig von Mises' böcker och jag anser att Ludwig von Mises' tanke på den imperfekta marknaden passar väl ihop med konservatismens tanketradition.

Om man å ena sidan bejakar det konservativa tankegodset, men å andra sidan bejakar den klassiska liberalismens program, menar jag att man med rätta kan beskrivas som burkean eller traditionalistisk liberal. Liberalkonservativ är ett annat ord, som använts, men av skäl jag inte hinner gå in på menar jag att ordet är olyckligt valt och kommit att få en dålig och i detta sammanhang missvisande klang.


Comments:
Några marginalanteckningar, eftersom du önskade en kommentar:

-Konservatismen formulerades, först av Burke, som reaktion mot (den klassiska) liberalismen. Burke förespråkade alltså inte, som du skriver, den klassiska liberalismens program - han vände sig emot det. Det är också därför som det blir paradoxalt att tala om "liberalkonservatism".

-Liberalismen anser att människan är fullkomlig som hon är (individualismen). Konservatismen anser att hon är ofullkomlig och behöver kompletteras av andra människor (personprincipen). Eftersom människor varken är fullkomliga eller rationella är den utvecklade liberala "fria marknadsteorin" helt orealistisk - oartiga butiksägare (som du anför som exempel) blir helt enkelt inte artigare för att de förlorar kunder.

-Det känns fel att, som du gör, placera värnandet av fackrörelsen på liberalismen. Kollektivism anses väl i största allmänhet strida mot liberalismen.

-Värnandet om familjen är en genuint konservativ grundprincip, den behöver du inte placera särskilt hos kristdemokratin.

-Nationalismen var ursprungligen en liberal idé, och det första steget till att göra gemensam politisk sak mellan liberalismen och konservatismen. Det kan ju vara värt att påpeka i sammanhanget. Det andra steget var att de konservativa politikerna kom överens om att man kunde driva en liberal ekonomisk politik. I England kallas detta "toryism", i Sverige "liberalkonservatism". Problemet i Sverige var att högerns idéutveckling i stort sett tvärdog i samband med det, och all samhällsdebatt reducerades till ekonomiska frågor ("sänk skatten"). Eftersom den allt "nyare högern" inte höll med vänstern om att den är och förblir "samma gamla höger" så har konservatismen förpassats till periferin i den moderata självbilden. Vilket - för att runda av det hela - också visar på hur oförenlig konservatismen är med liberalismen.
 
Jag ber att få tacka för din intressanta kommentar. Jag tror att du borde studera vad Hayek skrivit om skillnaderna mellan brittisk och fransk liberalism och jag menar faktiskt att man kan anse att Burke är en del av den brittiska liberala traditionen.

Visst är värnandet av familjen gemensamt för konservatismen och kristdemokratin.

För övrigt: Jag skall skriva ett längre svar senare.
 
Värnandet om friheten är förvisso gemensamt för liberalismen och konservatismen. Men de definierar friheten annorlunda, och konservatismen betonar ansvaret.
 
Min poäng är att den klassiska liberalismen har en mindre vidsträckt tolkning av begreppet frihet än modern nyliberalism.

Jag påstår fortfarande att det inte är oriktigt att betrakta Burke klassiskt liberal. Däremot var ju Burke helt uppenbart en benhård motståndare till den franska liberalismen. Detta är nog alla ense om.
 
Jag håller med dig så långt att den klassiska liberalismen hade en mindre vidsträckt definition av "frihet" än nyare inriktningar, och även att den franska liberalismen var mer extrem än t.ex. den engelska - samt att Burke vände sig som starkast emot den franska liberalismen.

Att Burke tillhörde Whig-partiet och inte Tories torde ha berott på att Tories på den tiden ännu inte utvecklats till "The Conservative Party" och snarare värnade kungamakten. Whig-kollegorna såg förvisso inte med direkt blida ögon på honom.
 
Jag menar att den bästa sammanfattningen av "burkeanismen" är att den förenar en konservativ grundsyn med ett politiskt program som är snarlikt eller identiskt med den klassiska engelska liberalismen.

Jag är helt säker på att Burke befunnit sig på samma sida som Gladstone i konflikten med Disraeli.
 
Skicka en kommentar

<< Home

This page is powered by Blogger. Isn't yours?