fredag, augusti 22, 2008
Bloggpaus
Jag tänkte ta en bloggpaus. Anledningen är att jag står i begrepp att resa till Ukraina för att fira Gudsmoderns Avsomnande. Så snart jag kommer hem är det min avsikt att återigen börja skriva och förhoppningsvis skall skrivandet bli mera frekvent än det varit under den gångna veckan.
Jag ber att få göra mina läsare uppmärksamma på en rolig film jag hittade hos Stefan Karlsson.
http://www.youtube.com/watch?v=hXBcmqwTV9s
Jag ber att få göra mina läsare uppmärksamma på en rolig film jag hittade hos Stefan Karlsson.
http://www.youtube.com/watch?v=hXBcmqwTV9s
fredag, augusti 15, 2008
Synpunkter på sedlar och mynt i Sverige
I går droppade det in en kommentar till en text som jag skrev den 18 december 2006. Texten var en argumentation för att Riksbanken borde slopa sedlar med större valörer. Jag citerar här kommentaren.
"Ett stort problem vid ett avskaffande av kontanter är hur betalningar privatpersoner emellan ska lösas på ett praktiskt sätt, samt på loppmarknader, marknader och liknande. Dessutom är vi alla kanske inte anhängare av ett system där banken och i förlängningen kanske också staten, kan se var en person varit och handlat, vad han har handlat och för hur mycket. Varför ska sådant registreras? På tal om femtioöringen: Vid det scenario som du förespråkar blir det inga frågetecken kring vad beloppet "och femtio" ska avrundas till, det blir uppåt till närmaste hela krona. Redan idag löser man problematiken kring hur belopp som slutar på "och tjugofem" samt "och sjuttiofem" ska avrundas. Enligt matematikens regler avrundas sådana summor uppåt."
Enligt min bestämda uppfattning är inte den i och för sig legitima önskan att få ha vissa saker för sig själv inget bra argument för att staten skall fortsätta trycka sedlar med ställning som lagligt betalningsmedel. Inte heller är behovet av sedlar och mynt på loppmarknader, marknader och torghandel något starkt argument för att staten skall tillhandahålla sedlar och mynt.
Tillåt mig gå igenom frågan.
För det första är det närmast ovedersägligt att det finns behov av någon typ av lagligt betalningsmedel i fysisk form. Hela fordringsrätten bygger nämligen som grundpremiss på betalning med lagligt betalningsmedel och som jag ser det är det närmast oundvikligt att lagligt betalningsmedel måste vara fysiskt. Det är teoretiskt möjligt att tänka sig en situation där exempelvis Riksbanken tillhandahölle någon typ av gireringssystem genom vilket en privatperson kunde lösa sig från en skuld genom att från sitt konto anvisa betalning till något annat liknande konto och att betalningen skulle anses ha samma rättsverkan som idag överräckandet av lagligt betalningsmedel, men detta är ett så till den grad avlägset scenario att jag väljer att tills vidare bortse från denna möjlighet.
Det är också sant att sedlar och mynt har den fördelen att man kan skydda sitt privatliv genom att använda sedlar och mynt istället för betalkort. Betalkort gör det ju möjligt för banken att se var man handlat och visst kan detta uppfattas som integritetskränkande.
Det är också sant att det åtminstone idag är orealistiskt att tänka sig loppmarknader och liknande där betalning erläggs med betalkort. Alltså finns det ett behov av sedlar i dagens situation.
Det finns dock ingenting som säger att vi inte skulle kunna klara oss bra utan sedlar med större valörer. Om Riksbanken drog in alla sedlar med större valör än 100 kronor från cirkulationen, vore det fortfarande möjligt att tämligen obehindrat bedriva torghandel. Skulle det visa sig mycket svårt att bedriva torghandel i en situation där etthundrakronorssedeln vore den största valören vill jag dessutom peka på ytterligare en möjlighet att lösa detta problem.
Man kan nämligen utan vidare utfärda innehavarskuldebrev som löper till 0% ränta och som förfallit till betalning i samma ögonblick som de sätts i omlopp och använda sådana innehavarskuldebrev på samma sätt som vi idag använder sedlar. Förr var faktiskt till och med Riksbankens sedlar i viss mening skuldebrev för vilka Riksbanken hade att erlägga kontant betalning i guldmynt. Numera är emellertid Riksbankens sedlar lagligt betalningsmedel utan varje inskränkning. Det finns ingenting som säger att exempelvis en enskild bank inte skulle kunna emittera innehavarskuldebrev betalbara i av Riksbanken emitterat lagligt betalningsmedel. I Skottland förekommer privatemitterade sedlar, vilka strängt taget är ett slags skuldebrev för vilka emittenterna har att erlägga betalning i lagligt betalningsmedel.
Alltså skulle vi utan vidare kunna slopa alla sedlar med större valör än 100 kronor och i takt med att frågan avdramatiseras fortsätta och slopa valörerna 20, 50 och 100 kronor. I så fall måste dock Riksbankslagen ändras, eftersom Riksbanken enligt denna lag är skyldig att tillhandahålla sedlar.
Finns det ett verkligt behov av sedlar står det banker, eller i princip vem som helst, fritt att emittera sedlar med det enda förbehållet att de inte får utges vara något annat än innehavarskuldebrev.
Vad gäller avrundning av sådana belopp som motsvarar exakt hälften av den multipel man vill avrunda till är faktiskt den klassiska metoden att avrunda antingen nedåt eller till närmsta jämna antal multiplar, men aldrig till ojämnt antal multiplar. Visserligen spelar det strikt matematiskt ingen roll om man avrundar uppåt eller nedåt, men i syfte att minimera risken för att avrundningen i långa loppet skall tendera att slå fel, är det lämpligt att avrunda enligt "varannanprincipen".
Dessutom anger förarbetena till lagen om avrundning av vissa öresbelopp att avrundningsreglerna bör vara sådana att avrundning nedåt statistiskt sett blir lika sannolik som avrundning uppåt. Jag har med detta i åtanke roat mig med att skriva ett förslag till ändrad lydelse av lagen om avrundning av vissa öresbelopp. Här kommer mitt förslag. Observera särskilt det fetstilta.
"§ 1. Denna lag äger sin tillämpning på all slags betalning i svenskt mynt, om ej annat är uttryckligen överenskommet.
§ 2. Ingår i belopp som skall betalas öretal, som ej är delbart med ett hundra, skall detta avrundas till obrutet krontal. Därvid skall slutsiffrorna ett till och med fyrtionio avrundas nedåt samt femtioen till och med nittionio avrundas uppåt. Slutsiffran femtio skall avrundas till närmsta obrutna krontal, som inte är udda."
Observera först att jag strukit orden "eller eljest får anses avtalat". Jag anser att denna vaga skrivning ger betalaren ett alltför svagt skydd.
Observera också att eftersom noll inte är udda skall alltså beloppet 0,50 kronor avrundas nedåt till ingenting, medan beloppet 1,50 kronor och skall avrundas uppåt till 2,- kronor. Det obrutna krontalet två är ju inte udda och samma sak gäller det obrutna krontalet noll, som dock till skillnad från det obrutna krontalet två inte heller är jämnt.
"Ett stort problem vid ett avskaffande av kontanter är hur betalningar privatpersoner emellan ska lösas på ett praktiskt sätt, samt på loppmarknader, marknader och liknande. Dessutom är vi alla kanske inte anhängare av ett system där banken och i förlängningen kanske också staten, kan se var en person varit och handlat, vad han har handlat och för hur mycket. Varför ska sådant registreras? På tal om femtioöringen: Vid det scenario som du förespråkar blir det inga frågetecken kring vad beloppet "och femtio" ska avrundas till, det blir uppåt till närmaste hela krona. Redan idag löser man problematiken kring hur belopp som slutar på "och tjugofem" samt "och sjuttiofem" ska avrundas. Enligt matematikens regler avrundas sådana summor uppåt."
Enligt min bestämda uppfattning är inte den i och för sig legitima önskan att få ha vissa saker för sig själv inget bra argument för att staten skall fortsätta trycka sedlar med ställning som lagligt betalningsmedel. Inte heller är behovet av sedlar och mynt på loppmarknader, marknader och torghandel något starkt argument för att staten skall tillhandahålla sedlar och mynt.
Tillåt mig gå igenom frågan.
För det första är det närmast ovedersägligt att det finns behov av någon typ av lagligt betalningsmedel i fysisk form. Hela fordringsrätten bygger nämligen som grundpremiss på betalning med lagligt betalningsmedel och som jag ser det är det närmast oundvikligt att lagligt betalningsmedel måste vara fysiskt. Det är teoretiskt möjligt att tänka sig en situation där exempelvis Riksbanken tillhandahölle någon typ av gireringssystem genom vilket en privatperson kunde lösa sig från en skuld genom att från sitt konto anvisa betalning till något annat liknande konto och att betalningen skulle anses ha samma rättsverkan som idag överräckandet av lagligt betalningsmedel, men detta är ett så till den grad avlägset scenario att jag väljer att tills vidare bortse från denna möjlighet.
Det är också sant att sedlar och mynt har den fördelen att man kan skydda sitt privatliv genom att använda sedlar och mynt istället för betalkort. Betalkort gör det ju möjligt för banken att se var man handlat och visst kan detta uppfattas som integritetskränkande.
Det är också sant att det åtminstone idag är orealistiskt att tänka sig loppmarknader och liknande där betalning erläggs med betalkort. Alltså finns det ett behov av sedlar i dagens situation.
Det finns dock ingenting som säger att vi inte skulle kunna klara oss bra utan sedlar med större valörer. Om Riksbanken drog in alla sedlar med större valör än 100 kronor från cirkulationen, vore det fortfarande möjligt att tämligen obehindrat bedriva torghandel. Skulle det visa sig mycket svårt att bedriva torghandel i en situation där etthundrakronorssedeln vore den största valören vill jag dessutom peka på ytterligare en möjlighet att lösa detta problem.
Man kan nämligen utan vidare utfärda innehavarskuldebrev som löper till 0% ränta och som förfallit till betalning i samma ögonblick som de sätts i omlopp och använda sådana innehavarskuldebrev på samma sätt som vi idag använder sedlar. Förr var faktiskt till och med Riksbankens sedlar i viss mening skuldebrev för vilka Riksbanken hade att erlägga kontant betalning i guldmynt. Numera är emellertid Riksbankens sedlar lagligt betalningsmedel utan varje inskränkning. Det finns ingenting som säger att exempelvis en enskild bank inte skulle kunna emittera innehavarskuldebrev betalbara i av Riksbanken emitterat lagligt betalningsmedel. I Skottland förekommer privatemitterade sedlar, vilka strängt taget är ett slags skuldebrev för vilka emittenterna har att erlägga betalning i lagligt betalningsmedel.
Alltså skulle vi utan vidare kunna slopa alla sedlar med större valör än 100 kronor och i takt med att frågan avdramatiseras fortsätta och slopa valörerna 20, 50 och 100 kronor. I så fall måste dock Riksbankslagen ändras, eftersom Riksbanken enligt denna lag är skyldig att tillhandahålla sedlar.
Finns det ett verkligt behov av sedlar står det banker, eller i princip vem som helst, fritt att emittera sedlar med det enda förbehållet att de inte får utges vara något annat än innehavarskuldebrev.
Vad gäller avrundning av sådana belopp som motsvarar exakt hälften av den multipel man vill avrunda till är faktiskt den klassiska metoden att avrunda antingen nedåt eller till närmsta jämna antal multiplar, men aldrig till ojämnt antal multiplar. Visserligen spelar det strikt matematiskt ingen roll om man avrundar uppåt eller nedåt, men i syfte att minimera risken för att avrundningen i långa loppet skall tendera att slå fel, är det lämpligt att avrunda enligt "varannanprincipen".
Dessutom anger förarbetena till lagen om avrundning av vissa öresbelopp att avrundningsreglerna bör vara sådana att avrundning nedåt statistiskt sett blir lika sannolik som avrundning uppåt. Jag har med detta i åtanke roat mig med att skriva ett förslag till ändrad lydelse av lagen om avrundning av vissa öresbelopp. Här kommer mitt förslag. Observera särskilt det fetstilta.
"§ 1. Denna lag äger sin tillämpning på all slags betalning i svenskt mynt, om ej annat är uttryckligen överenskommet.
§ 2. Ingår i belopp som skall betalas öretal, som ej är delbart med ett hundra, skall detta avrundas till obrutet krontal. Därvid skall slutsiffrorna ett till och med fyrtionio avrundas nedåt samt femtioen till och med nittionio avrundas uppåt. Slutsiffran femtio skall avrundas till närmsta obrutna krontal, som inte är udda."
Observera först att jag strukit orden "eller eljest får anses avtalat". Jag anser att denna vaga skrivning ger betalaren ett alltför svagt skydd.
Observera också att eftersom noll inte är udda skall alltså beloppet 0,50 kronor avrundas nedåt till ingenting, medan beloppet 1,50 kronor och skall avrundas uppåt till 2,- kronor. Det obrutna krontalet två är ju inte udda och samma sak gäller det obrutna krontalet noll, som dock till skillnad från det obrutna krontalet två inte heller är jämnt.
torsdag, augusti 14, 2008
Mycket bra kommentar
Jag ber att få rekommendera en i mitt tycke mycket bra text om konflikten i Georgien.
http://www.muf.se/?use=article&cmd=view&id=1260&comments=1
http://www.muf.se/?use=article&cmd=view&id=1260&comments=1
onsdag, augusti 13, 2008
Feltänkt
I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet finns en debattartikel skriven av en viss Ingemar Andersson som doktorerat i nationalekonomi. Han är kritisk mot Riksbanken och summan av hans resonemang tycks vara att den för tillfället höga inflationstakten endast är en statistisk synvilla och att den egentliga eller underliggande inflationen i själva verket är låg.
Enligt min mening förhåller det sig precis tvärsom. Den underliggande inflationen är i själva verket explosiv, men maskeras av en stark krona. Att gå igenom hela detta problemkomplex är emellertid ganska tidskrävande, varför jag nöjer mig med att peka på några saker som helt motsäger resonemanget.
Idag kostar en Big Mac i Sverige cirka 38,- kronor. För ett år sedan kostade en Big Mac cirka 34,- kronor. Priset har alltså stigit med ungefär 11,8%. Kan denna stegring verkligen hänföras till tillfälliga, icke-monetära orsaker eller är en överdriven kreditexpansion den mera sannolika förklaringen?
Ett enkelt sätt att besvara den frågan är att jämföra med Danmark. För ett år sedan kostade en dansk krona cirka 1,25 svenska kronor och idag kostar en dansk krona cirka 1,26 svenska kronor. Växlingskursförändringen är alltså inte dramatisk. Förra året kostade en dansk Big Mac 29,75 danska kronor, medan den idag kostar 29,50 danska kronor.
Detta betyder faktiskt att priset på en Big Mac räknat i svenska kronor i Danmark varit i det närmaste helt stabilt. Förra året vid den här tiden kostade en dansk Big Mac ungefär 37,- svenska kronor. I år kostar en dansk Big Mac också ungefär 37,- svenska kronor. Prisförändringen på den danska hamburgaren inskränker sig till att den danska hamburgaren blivit ungefär två svenska ören billigare och denna prisförändring är så marginell att vi kan bortse från den. Icke desto mindre är det intressant att notera att den danska hamburgaren blivit billigare räknat i svenska kronor, medan den blivit mycket dyrare i Sverige under samma tid.
Vad beror detta på? Det beror knappast på annorlunda jordbrukspolitik. Både Sverige och Danmark omfattas av ju EU:s gemensamma jordbrukspolitik och eftersom växlingskursförändringen är marginell kan man varken skylla på denna eller på att priserna på jordbruksprodukter stigit på den internationella marknaden. I så fall hade ju priset stigit också i Danmark. Man kan möjligen skylla på att den danska kronan i "Big Mac-justerade" termer fallit, men varför har i så fall inte de svenska priserna förblivit stabila och den danska kronan istället fallit i värde gentemot den svenska? Om det svenska priset på en Big Mac i år hade varit lägre eller det samma som förra året och den danska kronans värde hade rasat sedan dess hade resonemanget varit giltigt, men i så fall hade man sannolikt inte heller kunnat uppmäta någon oroväckande prisstegringstakt i Sverige.
Summan är alltså att Ingemar Andersson har helt fel och att det är lätt att visa bristerna i hans resonemang. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1556083.svd
Enligt min mening förhåller det sig precis tvärsom. Den underliggande inflationen är i själva verket explosiv, men maskeras av en stark krona. Att gå igenom hela detta problemkomplex är emellertid ganska tidskrävande, varför jag nöjer mig med att peka på några saker som helt motsäger resonemanget.
Idag kostar en Big Mac i Sverige cirka 38,- kronor. För ett år sedan kostade en Big Mac cirka 34,- kronor. Priset har alltså stigit med ungefär 11,8%. Kan denna stegring verkligen hänföras till tillfälliga, icke-monetära orsaker eller är en överdriven kreditexpansion den mera sannolika förklaringen?
Ett enkelt sätt att besvara den frågan är att jämföra med Danmark. För ett år sedan kostade en dansk krona cirka 1,25 svenska kronor och idag kostar en dansk krona cirka 1,26 svenska kronor. Växlingskursförändringen är alltså inte dramatisk. Förra året kostade en dansk Big Mac 29,75 danska kronor, medan den idag kostar 29,50 danska kronor.
Detta betyder faktiskt att priset på en Big Mac räknat i svenska kronor i Danmark varit i det närmaste helt stabilt. Förra året vid den här tiden kostade en dansk Big Mac ungefär 37,- svenska kronor. I år kostar en dansk Big Mac också ungefär 37,- svenska kronor. Prisförändringen på den danska hamburgaren inskränker sig till att den danska hamburgaren blivit ungefär två svenska ören billigare och denna prisförändring är så marginell att vi kan bortse från den. Icke desto mindre är det intressant att notera att den danska hamburgaren blivit billigare räknat i svenska kronor, medan den blivit mycket dyrare i Sverige under samma tid.
Vad beror detta på? Det beror knappast på annorlunda jordbrukspolitik. Både Sverige och Danmark omfattas av ju EU:s gemensamma jordbrukspolitik och eftersom växlingskursförändringen är marginell kan man varken skylla på denna eller på att priserna på jordbruksprodukter stigit på den internationella marknaden. I så fall hade ju priset stigit också i Danmark. Man kan möjligen skylla på att den danska kronan i "Big Mac-justerade" termer fallit, men varför har i så fall inte de svenska priserna förblivit stabila och den danska kronan istället fallit i värde gentemot den svenska? Om det svenska priset på en Big Mac i år hade varit lägre eller det samma som förra året och den danska kronans värde hade rasat sedan dess hade resonemanget varit giltigt, men i så fall hade man sannolikt inte heller kunnat uppmäta någon oroväckande prisstegringstakt i Sverige.
Summan är alltså att Ingemar Andersson har helt fel och att det är lätt att visa bristerna i hans resonemang. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1556083.svd
tisdag, augusti 12, 2008
Titta på detta!
Kolla in denna mycket intressanta och avslöjande film. Den är på tyska, men med textremsa på engelska, varför alltså de flesta borde begripa den.
http://www.youtube.com/watch?v=xnMtc_QJ4-E
http://www.youtube.com/watch?v=xnMtc_QJ4-E
Kapitalismen som fredsfaktor
I dag rapporteras att Moskva-börsen stigit kraftigt till följd av att president Medvedev beordrat vapenvila. När stridigheterna bröt ut föll kurserna kraftigt. Det kan sägas vara närmast ovedersägligt att påstå att börsen alltid reagerar på oväntade händelser som bedöms vara relevanta för näringslivet.
Vad som är intressant i sammanhanget är att börskurserna premierar diplomati och fredliga lösningar framför krigshandlingar, om än att vissa skenbara undantag från denna regel kan förekomma. Givetvis kan man tänka sig att en vapentillverkare ges ökade möjligheter att tjäna pengar i krigstider, men då förutsätts bland annat att företagets produktionsanläggningar inte riskerar bli drabbade av bombangrepp eller liknande.
Dessutom är det så att om alla inväntar att något visst skall hända och alla är övertygade om att denna specifika händelse skall påverka börskurserna negativt blir resultatet alltid det motsatta. Tror sig alla veta att börsen kommer att rasa så snart en väntad invasion verkställs, kommer många nämligen - i syfte att dra nytta av det anteciperade kursfallet - att lägga in köporder så snart invasionen påbörjats med den påföljden att det alla trodde skulle hända vänds i sin motsats. På samma sätt är det därför ofta så att kurserna faller så snart en väntad fred förverkligas.
I fallet med konflikten mellan Georgien och Ryssland handlar det dock om oväntade händelser, varför undantagen från grundregeln inte är tillämpliga. Börsen säger helt enkelt att fred är bra för affärerna och att krig är dåligt för affärerna. Äger samtidigt somliga makthavare aktier betyder detta att de får se plånboken bli tunnare respektive tjockare i det orsakssambandet att fridsamhet och diplomati ger tjockare plånbok och krigiskhet och osund nationalism ger tunnare plånbok, vilket tenderar att göra aldrig så nationalistiska politiker till fredsduvor.
Man kan också tänka sig att de utsätts för tryck från företagare och aktieägare, som samtidigt är deras finansiella understödjare, att sträva efter fredliga lösningar. Krig är nämligen i alla avseenden dåligt för affärerna.
Vad som är intressant i sammanhanget är att börskurserna premierar diplomati och fredliga lösningar framför krigshandlingar, om än att vissa skenbara undantag från denna regel kan förekomma. Givetvis kan man tänka sig att en vapentillverkare ges ökade möjligheter att tjäna pengar i krigstider, men då förutsätts bland annat att företagets produktionsanläggningar inte riskerar bli drabbade av bombangrepp eller liknande.
Dessutom är det så att om alla inväntar att något visst skall hända och alla är övertygade om att denna specifika händelse skall påverka börskurserna negativt blir resultatet alltid det motsatta. Tror sig alla veta att börsen kommer att rasa så snart en väntad invasion verkställs, kommer många nämligen - i syfte att dra nytta av det anteciperade kursfallet - att lägga in köporder så snart invasionen påbörjats med den påföljden att det alla trodde skulle hända vänds i sin motsats. På samma sätt är det därför ofta så att kurserna faller så snart en väntad fred förverkligas.
I fallet med konflikten mellan Georgien och Ryssland handlar det dock om oväntade händelser, varför undantagen från grundregeln inte är tillämpliga. Börsen säger helt enkelt att fred är bra för affärerna och att krig är dåligt för affärerna. Äger samtidigt somliga makthavare aktier betyder detta att de får se plånboken bli tunnare respektive tjockare i det orsakssambandet att fridsamhet och diplomati ger tjockare plånbok och krigiskhet och osund nationalism ger tunnare plånbok, vilket tenderar att göra aldrig så nationalistiska politiker till fredsduvor.
Man kan också tänka sig att de utsätts för tryck från företagare och aktieägare, som samtidigt är deras finansiella understödjare, att sträva efter fredliga lösningar. Krig är nämligen i alla avseenden dåligt för affärerna.
fredag, augusti 08, 2008
Inkonsekvens
Under de senaste dagarna har Rysslands intervention på georgiskt territorium diskuterats häftigt. Jag har inte stött på en enda kommentar som tagit Rysslands parti, om än att Johan Norbergs kommentar är nyanserad och innefattar kritik mot den georgiska regeringen.
Jag anser inte på något vis att Rysslands agerande är så mycket som ursäktligt, men jag anser definitivt att Sydossetien har rätt till självbestämmande och att detta inkluderar secession från Georgien och om det sydossetiska folket så önskar förening med Ryssland.
Man kan jämföra det med Estland. Esterna önskade secession från Sovjetunionen och fick detta efter många år av ofrivilligt medlemskap i Sovjetunionen. Sedan önskade esterna förening med den europeiska unionen och fick det också. På samma sätt borde Sydossetien tillåtas välja separation från Georgien och union med Ryssland. Det kan också nämnas att Saarland under 1950-talets början var franskt för att 1957 bli en del av dåvarande Västtyskland. Kosovo har nyligen separerat från Serbien utan att därefter förena sig med någon annan stat, vilket också borde vara en möjlighet för Sydossetien.
Jag frågar mig varför inte någon enda svensk debattörer hitintills gjort en parallell med Estland, Saarland eller Kosovo utan endast talat om rysk aggression och chauvinism. Jag vet inte men jag menar att det är uppenbart att vad det handlar om är en instinktiv ovilja mot allt ryskt och att denna ovilja medför att man inte förmår se att det faktiskt är så att Ryssland i detta sammanhang står på minoritetetens sida i en konflikt med en aggressivt nationalistisk regim.
Rysslands handlande är mycket klandervärt, men hade Georgien haft en i detta avseende klok regering hade detta aldrig behövt inträffa.
Jag anser inte på något vis att Rysslands agerande är så mycket som ursäktligt, men jag anser definitivt att Sydossetien har rätt till självbestämmande och att detta inkluderar secession från Georgien och om det sydossetiska folket så önskar förening med Ryssland.
Man kan jämföra det med Estland. Esterna önskade secession från Sovjetunionen och fick detta efter många år av ofrivilligt medlemskap i Sovjetunionen. Sedan önskade esterna förening med den europeiska unionen och fick det också. På samma sätt borde Sydossetien tillåtas välja separation från Georgien och union med Ryssland. Det kan också nämnas att Saarland under 1950-talets början var franskt för att 1957 bli en del av dåvarande Västtyskland. Kosovo har nyligen separerat från Serbien utan att därefter förena sig med någon annan stat, vilket också borde vara en möjlighet för Sydossetien.
Jag frågar mig varför inte någon enda svensk debattörer hitintills gjort en parallell med Estland, Saarland eller Kosovo utan endast talat om rysk aggression och chauvinism. Jag vet inte men jag menar att det är uppenbart att vad det handlar om är en instinktiv ovilja mot allt ryskt och att denna ovilja medför att man inte förmår se att det faktiskt är så att Ryssland i detta sammanhang står på minoritetetens sida i en konflikt med en aggressivt nationalistisk regim.
Rysslands handlande är mycket klandervärt, men hade Georgien haft en i detta avseende klok regering hade detta aldrig behövt inträffa.
söndag, augusti 03, 2008
Nollvisionen
fredag, augusti 01, 2008
Mac-roekonomi Augusti 2008
Priset på en Big Mac i några olika länder:Storbritannien: £1,99
Tyskland: €3,19
USA: $3,57
Irland: €3,80
Finland: €3,95
Danmark: 29,50 dkr.
Sverige: 37,- kr./39,- kr.
Norge: 40,- nkr.
Växlingskurser:
£1= 12,02 kr.
€1= 9,47 kr.
$1= 6,08 kr.
1 dkr.= 1,27 kr.
1 nkr.= 1,18 kr.
Utländska priser i svenska kronor:
Storbritannien: 23,92 kr.
Tyskland: 30,21 kr.
USA: 21,71 kr.
Irland: 35,99 kr.
Finland: 37,41 kr.
Danmark: 37,46 kr.
Norge: 47,20 kr.
Utländska priser i procent av de svenska:
Storbritannien: 62,9 %
Tyskland: 79,5 %
USA: 57,1 %
Irland: 94,7 %
Finland: 98,4 %
Danmark: 98,6 %
Norge: 124,2 %
Priset på ett uns guld: 5.544,15 kr.
Som den uppmärksamme läsaren måhända redan observerat finnns det vissa smärre skillnader mellan "min" och The Economists statistik. Detta beror helt enkelt på vilken restaurang man använder som referens, men skillnaderna är i vilket fall som helst små.
Den enda nämnvärda förändringen i jämförelse med föregående månad är att den reala dollarkursen rört sig aningen uppåt, men detta beror nog mest på att jag daterat upp den amerikanska prisuppgiften. Jag gör inga egna efterforskningar vad gäller USA, utan nöjer mig med att publicera den av The Economist årligen uppdaterade uppgiften. Icke desto mindre har US-dollarn stigit aningen sedan juli månads början.
I övrigt har den svenska kronan försvagats ett tuppfjät gentemot euron och pundet och detta är enligt min mening bra, eftersom den i reala termer urstarka kronan hotar sysselsättningen i Sverige. Jag är också övertygad om att det enda sättet att förstärka denna trend är att höja styrräntorna så påtagligt att det blir uppenbart att Riksbanken återfått kontrollen över inflationen. I så fall kanske man börjar kunna nära realistiska förhoppningar om lägre styrräntor, vilket jag tror skulle försvaga kronan och sätta fart på konjunkturerna.
Möjligen kan kronans marginella försvagning ses som ett bevis för att min hypotes om att styrräntehöjningar under vissa omständigheter kan bidra till en real försvagning av en valuta är med verkligheten överensstämmande. I så fall är det bara för Riksbanken att fortsätta försöka "skrämma slag" på inflationen genom fortsatta styrräntehöjningar. Resultatet blir ju en svagare krona och en stigande sysselsättning.
