flavianopolis

Ehuru jag inte känner fullt förtroende för vice riksbankschef Lars Svensson anser jag likväl att han är den avgjort bäst lämpade efterträdaren för Irma Rosenberg. Lars Svensson är en ganska pålitilig räntehök om än att han fram till nyligen har gjort sitt bästa för att dölja detta. Räntehök är enligt min mening ett positivt epitet, eftersom erfarenheten visar att inflationspolitik endast medför stigande priser, stigande långräntor och allmänt makroekonomiskt kaos. Att det finns enstaka situationer som rättfärdigar en mera inflationär penningpolitik är sant, men sanningen är att dessa situationer är sällsynta samtidigt som många akademiska ekonomer tenderar att se sådana situationer nästan jämt.

Det är ganska fantastiskt att så få debattörer i Sverige kritiserar den förda inflationspolitik som utan tvekan är finansorons orsak. Tvärsom går hela debatten ut på att myndigheterna nu genom olika typer av inflationära åtgärder bör försöka "mildra krisen". Det må vara sant en människa som supit i åratal inte kan bli helnykter över en natt och att det rent av är farligt att sluta supa tvärt, men likväl tycker jag att det är tragiskt att knappast någon pekar på riskerna med att påbörja en ny inflationscykel.

Låt mig nu återvända till det denna text avsåg att behandla, nämligen lämpligheten i att låta Lars Svensson efterträda Irma Rosenberg. Anledningen till att jag inte känner fullt förtroende för vice riksbankschef Lars Svensson är att jag misstänker att han är alltför influerad av tanken på den perfekt fungerande marknaden och därför tenderar att tillmäta olika prisrörelser på de finansiella marknaderna överdrivet stor betydelse och träffsäkerhet. Jag menar att det enda någotsånär tillförlitliga underlaget för penningpolitiken är påvisade prisförändringar på varor. Jag menar vidare att all statistik måste tolkas helt enkelt därför att statisitik är ett svårt ämne. Trots detta vill jag helst se Lars Svensson som Irma Rosenbergs efterträdare.

Vem bör efterträda Lars Svensson som direktionsledamot? Jag anser att det bästa valet vore Erik Thedéen. Thedéen är väl meriterad genom praktisk erfarenhet och han är inte inblandad i misskötseln av någon bank. Harry Flams har tyngre akademiska meriter, men är känd euro-förespråkare och av det skälet något belastad i den allmänna debatten.* Lena Hagman är en utpräglad inflationist. Erik Thedéen har en lägre profil än Harry Flams och bättre praktiska meriter. Hans resonemang i frågor rörande penningpolitik är snarare åt hökhållet än åt duvhållet. Jag röstar alltså för att Lars Svensson får ta över Irma Rosenbergs roll som riksbankschefens högra hand och att tomrummet i direktionen fylls av den diskrete, skicklige och begåvade praktikern Erik Thedéen.

Observera att jag letat efter lämpliga kandidater i Dagens Industris skuggdirektion.

* Jag anser i och för sig inte att det förhållandet att han är för euron gör honom olämpad. Euron har vissa poänger.

Under de allra senaste dagarna har kronan försvagats påtagligt gentemot euron. Jag är övertygad om att detta till icke ringa grad beror på att Riksbanken höjt styrräntorna såpass att man nu allmänt förväntar sig sänkta snarare än höjda styrräntor.

Den svagare kronan kommer med stor sannolikhet att ge två märkbara effekter.

Den första av dessa kommer att vara den svagare kronan kommer att sätta de baltiska ekonomierna under press. De baltiska länderna har stor handel med Sverige och eftersom deras valutor är knutna till euron och således revalveras gentemot den svenska kronan i takt med att den svenska kronan faller gentemot euron, kommer detta att medföra ett förstärkt deflatoriskt tryck i de baltiska länderna. Detta tryck kommer att bli mycket kännbart för Swedbank. Swedbank är ju starkt exponerat i de baltiska länderna genom sin stora utlåning där.

En annan effekt kommer att bli att de svenska exportgiganternas intäkter räknat i kronor kommer att blåsas upp liksom att trycket att förlägga produktion utomlands kommer att avta. Att exportbolagen tjänar pengar är också bra därför att när bankerna skär ned kreditgivningen kan detta kompenseras genom att stora exportbolag - som ju tjänar på den svaga kronan - träder in på kreditmarknaden som långivare med feta plånblöcker. Sammantaget kommer alltså den svagare kronan att ge en starkt positiv effekt på den svenska konjunkturen.

Jag menar därför att Riksbanken bör försöka förstärka trenden mot en svagare krona genom att fortsätta höja styrräntorna. Ju högre dessa sätts och ju mera ansträngda de svenska bankerna blir därigenom att den svagare kronan utlöser en lågkonjunktur i de revalverande baltiska länderna, desto mera sannolikt kommer det att framstå att Riksbanken tvingas retirera från den inslagna vägen med höjda styrräntor, vilket kommer att förstärka trenden mot en svagare krona. Kronan skall helt enkelt ned i värde därför att en svagare krona kommer att ge Sverige en bättre konjunktur och en högre sysselsättning. Den negativa effekten med avseende på de disponibla inkomsterna, vilka följer av en svagare krona, kompenseras lämpligen genom sänkt moms, vilket den överfyllda statskassan utan vidare medger.

Om den svenska kronan handlades till den kurs som skulle jämställa priset på en Big Mac i Sverige och Estland skulle euron behöva kosta cirka 18,60 kronor. Så kraftigt kommer kronan knappast att sjunka, men att euron skulle kunna stiga till 11 eller 12 kronor behöver inte vara uteslutet. För att nå Big Mac-jämvikt med Tyskland skulle euron behöva kosta 11,91 kronor och i januari 1999 kostade faktiskt en svensk och en tysk Big Mac nästan exakt lika mycket.

Däremot tror jag faktiskt att uteblivna ytterligare styrräntehöjningar liksom tänkta sänkningar av styrräntorna skulle medföra en påtaglig risk för en i reala termer starkare krona, vilket - med förbehåll för att detta skulle förbättra de baltiska ländernas ekonomiska ställning - vore en katastrof.

Riksbanken sitter alltså i en rävsax där den antingen genom att sänka/låta bli att höja styrräntorna möjligen kan bromsa upp en nödvändig upprensning i bankvärlden, men endast till priset av realekonomisk stagnation. Den andra vägen är genom att höja styrräntorna försvaga kronan och sätta fart på den svenska realekonomien, men till priset av att banker med stor exponering i de baltiska länderna kommer att pressas hårt.

Jag tycker givetvis att realekonomien skall ha företräde framför misskötta banker. Det finns ett insättarskydd som skall skydda dem som förlorar på bankfallisemang och även om detta skydd är en bidragande anledning till den vårdslösa kreditexpansionen är en bärande tanke bakom insättarskyddet att banker skall tillåtas gå omkull i enlighet med marknadsekonomiens lagar. Bankfallisemang är inte mera tragiska än andra misskötta företags likvidation. De är mindre tragiska, eftersom banker till skillnad från jordbruk och industri spelar en underordnad roll i realekonomien.

Jag vet alltför litet för att med säkerhet kunna säga något om frågan, men det faktum att Swedbank själv vädjar till allmänheten att inte ta ut sina pengar är såvitt jag kan förstå ett gott tecken på att bankens ställning är mycket ansträngd och att problemen är verkliga.

En sund bank som drabbas av en osund och obefogad panik bevisar ju att den är sund genom att betala kontant, medan en osund bank som drabbas av panik bevisar att den är osund genom att vädja till allmänheten att inte ta ut några pengar.

Visserligen är det sant att själva uttagen skapar vissa problem till och med för en sund bank, men är banken i grunden sund kommer hugade ockrare gärna att komma den ansatta banken till undsättning givet att räntevillkoren är de "rätta". Banken får vidkännas en smärre förlust, men rider elegant undan problemen och bevisar tämligen obesvärad sin solvens.

Därför är min uppmaning till alla som har anspråk att rikta mot Swedbank att omedelbart kräva kontant betalning i syfte att sätta Swedbank på prov. Är oron för Swedbank obefogad, kommer Swedbank att kunna betala kontant annars inte.

Idag säger finansminister Anders Borg till e24 att bankerna inte kommer att få så mycket som ett enda öre ur statskassan. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_739019.e24

Jag skulle här vilja presentera min syn på frågan huruvida staten någonsin bör gripa in för att rädda banker, eller bespara bankernas sparare konsekvenserna av att en bank misskötts.

För det första är det helt uppenbart att ett grundläggande problem i sammanhanget är olika centralbankers lågräntepolitik, som så att säga lurar allmänheten att sätta sig i skuld på ett osunt och orimligt sätt. Bankerna vill givetvis tjäna så mycket pengar som möjligt och därför lånar de av centralbankerna till alltför låga räntor för att i sin tur låna ut pengarna till en allmänhet, som ges möjligheter att åtminstone för en tid leva långt över sina egentliga tillgångar.

En sådan politik kan dock inte bedrivas in i det oändliga, eftersom den oundvikliga konsekvensen blir en prisinflation. Denna måste förr eller senare bromsas in för att den inte skall accelerera och slutligen gå in i sin yttersta konsekvens hyperinflation. Knappast någon vill se en hyperinflation.

När inflationen skall bromsas in uppstår vissa abstinensproblem för dem som drogats av centralbankerna. Dessa abstinensproblem yttrar sig i kreditförluster, vilka i sin tur hotar bankernas solvens och rent av leder till att allmänheten försöker rädda vad som räddas kan genom att begära att bankerna skall betala kontant. För att bromsa allmänhetens benägenhet att ta ut pengar från bankerna finns ett så kallat insättarskydd. Insättarskyddet fungerar så att banktillgodohavanden upp till en viss gräns omfattas av en statlig garanti.

Jag menar att hela arrangemanget är djupt destruktivt, eftersom man vaggar in allmänheten i en säkerhet som medför att banker kan misskötas utan att detta leder till stora uttag och ofoget på det viset stoppas. Jag känner till argumentet att bankpaniker kan vara psykologiskt drivna, men att insättarskyddet tillser att psykologiskt driven panik inte medför att betalningsanspråk riktas mot i grunden välskötta banker som på grund av obefogad panik drivs in i svårigheter som inte hänger samman med något annat än allmänhetens obefogade oro.

Argumentet är emellertid ihåligt, eftersom själva definitionen på en sund finansiell institution är att den är väl rustad att möta en panik. Överlever en finansiell institution inte en "obefogad" panik var paniken inte obefogad. Är svårigheterna temporära och i grunden mindre oroväckande, kommer med all säkerhet långivare att dyka upp och erbjuda den för tillfället attackerade banken kredit om än att banken får betala dyrt för denna "nödhjälp". Dukar banken under var den helt enkelt misskött.

Vad som i värsta fall kan hända i Sverige är att några banker eller kreditinstitutioner går under. Jag anser inte att detta vore någon större tragedi och menar vidare att ett sådant scenario inte medför något behov alls av extraordinära åtgärder från myndigheterna sida. Kollapsar likviditeten i Sverige - vilket framstår som ytterst osannolikt med tanke på att en allmän och mera allvarlig finansiell oro i Sverige med stor säkerhet kommer att driva ned kronkursen och förvandla de större exportföretagen till sedelpressar - kommer ovillkorligen den allmänna prisnivån i Sverige att börja falla och i så fall skall penningpolitiken reagera med lägre styrräntor. Försöker man bromsa upp marknadens och den mera restriktiva penningpolitikens "kreativa förstörelse" av excessivt expansiva banker och kreditinstitut, kommer den deflatoriska effekten på den svenska prisnivån också att bromsas upp med den påföljden att utrymmet för en mera inflatorisk penningpolitik uteblir.

Därför är jag stark motståndare till att riksgäldskontoret lånar upp pengar och köper fordringar av misskötta kreditinstitutioner. Detta är bara en annan och förtäckt form av inflationspolitik. Dessutom minskas därigenom utrymmet för sänkta skatter, vilket vore ett långt mera effektivt sätt att mota krisen. Bo Lundgren är en son av 90-talskrisen och borde ha lärt sig, men har uppenbarligen inte begripit någonting.

Jag är också emot systemet med insättarskydd, eftersom det tillåter misskötta banker att inte mötas av det misstroende de förtjänar.

Jag är också emot att man diskuterar att förbjuda så kallad blankning av aktier. Blir exempelvis Swedbanks aktier nästan värdelösa, skulle detta öppna för att Swedbank togs över av någon annan och mera välskött bank, vilket kan tänkas gynna bankens sparare. Att skydda sparare är olämpligt, men att skydda bankers aktieägare är fullständigt oacceptabelt. Ett syfte med insättarskyddet är ju också att banker skall kunna tillåtas gå omkull på samma sätt som vilka andra misskötta företag som helst, utan att detta får några alltför tragiska konsekvenser för småspararna.

Givetvis är den destruktiva penningpolitiken under Lars Heikenstens ledning av Riksbanken problemets kärna, men några andra åtgärder än att möta en konstaterad prisdeflation med en mera inflatorisk penningpolitik bör staten inte vidta. En annan lämplig åtgärd att vidta i händelse av en mera allvarlig kris vore att sänka momsen eller på något annat sätt ge svenska folket ekonomisk respit.

Däremot måste vi säga slutgiltigt farväl till banksocialism. Banker är inga heliga kor, som skall förskonas från marknadsekonomins understundom hårda lagar. En vacker dag bör dessutom Riksbanken likvideras och dess bruttoskuld betalas i guld och guld ges ställning som lagligt betalningsmedel. Detta är dock i dagsläget endast en vacker tanke, men att staten och Riksbanken bör stå med armarna i kors när misskötta banker går omkull framstår inte som fullt lika utopiskt med tanke på att det i alliansregeringens riksdagsunderlag finns en och annan anhängare av verklig marknadsekonomi.

Att skydda banker från marknadsekonomins lagar är dessutom mycket farligt av det skälet att så kallat vanligt folk knappast begriper varför misskötta industriföretag skall tillåtas gå under, trots att tusentals arbetsplatser försvinner, samtidigt som folk med miljonbonusar skall förskonas från kapitalismens kreativa förstörelse.

Jag skulle med detta inlägg vilja presentera en plan för hur den amerikanska finanskrisen skulle kunna avhjälpas med hjälp av en plan som avser att ge USA ett helt fritt bankväsende. Så länge Sverige hade ett i allt väsentligt fritt bankväsende förekom i Sverige ingen allvarlig finansiell kris om än att myndigheterna vid något tillfälle räckte en bank som gjort dåliga affärer en hjälpande hand.

Steg ett vore att Federal Reserve Bank kungjorde en köpkurs på guld. Kursen på guld sätts medvetet mycket högt i syfte att skapa en snarare inflationär än deflationär effekt. Med tanke på att de amerikanska bankerna levat i en värld där de drogats med billiga centralbankspengar kan inte avvänjningskuren vara alltför brutal. Folk som har allvarliga alkoholproblem kan understundom behöva dricka sprit för att överleva om än att spriten är orsaken till deras problem och de på sikt måste vänjas av från sprit. Trots detta kan de behöva en rejäl läkarordinerad sup för att inte dö på en gång.

Här bör man också komma i håg att ett litet land för vilket exporten spelar en stor roll lättare kan komma över en finansiell kris, eftersom bortfallet i inhemsk efterfrågan kan vägas upp genom ökade exportansträngningar. USA är dock ett stort land och kan inte med lätthet kompensera en kollapsande hemmamarknad med hjälp av ökad export. Världen utanför USA kan helt enkelt inte "absorbera" denna tänkta exportökning.

Jag föreslår därför att köpkursen på guld sätts 1000 gånger högre än dollarns gamla alparikurs från tiden fram till 1933. Detta skulle motsvara cirka 20670 dollar per finuns, eller cirka 25 gånger över dagens marknadskurs. Detta skulle givetvis innebära en enorm överföring av välstånd till dem som råkar äga guld och/eller guldfyndigheter, men jag bortser från detta problem. Syftet är att omedelbart tillgodose behovet av likviditet och genom att sätta "prisgolvet" för guld mycket högt kommer likviditeten att flöda rikligt.

Strax därefter höjer Federal Reserve Bank sina styrräntor till rent astronomiska nivåer. Jag föreslår att Federal Reserve Bank omedelbart höjer styrräntorna till en nivå 1000 gånger över den nu rådande och därefter höjer styrräntorna med en faktor på 1000 en gång per vecka till dess det blivit helt uppenbart att ingen enda människa kommer att låna så mycket som en enda cent av Federal Reserve Bank. Syftet är givetvis att se till att "prisgolvet" för guld blir identiskt med "pristaket". Skulle priset på guld komma att överstiga 20670 dollar per finuns kommer ju marknadsräntorna att skjuta i höjden och priset snabbt falla tillbaka till "golvet".

En tredje mycket viktig åtgärd är att slopa det statliga insättarskyddet. Misskötta banker måste tillåtas gå omkull på samma sätt som vilka andra misskötta företag som helst. Dessutom skulle frånvaron av insättarskydd göra allmänheten misstänksam mot banker. En misstänksam allmänhet är den bästa finansinspektion man kan tänka sig och att "allmänheten" i normalfallet inte har några universitetsexamina i nationalekonomi gör egentligen "allmänheten" än bättre skickad för uppgiften.

Andra viktiga åtgärder är att införa unilateral frihandel och slopa kapitalbeskattningen, liksom avdragsrätten för skuldräntor. Kanske vore det en god sak att ersätta den federala inkomstskatten med moms, vilket föreslagits. Det avgörande är att skattelagstiftningen premierar spara och bestraffar slösa.

Härefter skulle Federal Reserve Bank minska ned den största sedel- och myntvalören till en enda dollar. Sedlar med större valör än en dollar skulle lösas in i endollarsedlar. Detta skulle sannolikt leda till att värdet på det amerikanska kontantomloppet skulle bli mycket litet. Jag tror att kontantomloppet efter mina föreslagna åtgärder skulle vara så litet att de amerikanska myndigheterna obesvärat kunde lösa in återstående sedlar och mynt med guldet i Fort Knox och rent av få en hel del över. Eventuellt överskott kunde användas för att minska den amerikanska statsskulden. Efter detta vore Fort Knox tomt och Federal Reserve Bank obehövlig.

Vilka skulle effekterna bli? Sannolikt skulle den initiala effekten bli en kraftig inflation. Denna skulle dock snart lägga sig och därefter skulle inflationen sannolikt förbytas i en stabiliseringsrecession och deflation som skulle fortgå till dess att guldbrytningen blivit "lagom" lönsam; det vill säga varken så lönsam att den vore inflationsdrivande eller så måttligt lönsam att deflation vore påkallad.

Efter att detta tillstånd av approximativ jämvikt hade inträtt skulle USA ha ett sunt och fritt bankväsende, vilket i likhet med finaste amerikansk whisky bara skulle bli bättre med åren.

Enligt min övertygelse är larmen om en lågkonjunktur kraftigt överdrivna. Det är visserligen tänkbart och rent av sannolikt att Sverige kommer att drabbas av en konjunkturnedgång, men det är på intet sätt nödvändigt eller oundvikligt.

Att det redan nu finns tecken på en konjunkturnedgång är ingenting jag förnekar, men vad det gäller dess orsak menar jag att det finns en starkt förbisedd aspekt som tycks vara i avtagande och vars avtagande kan förstärkas av en klok och inte så litet dristig politik från Riksbankens sida.

Konjunkturnedgången beror i allt väsentligt, enligt min övertygelse, på att de inhemska priserna stigit snabbare än i flertalet länder med vilka vi bedriver handel. Eftersom prisstegringarna i Sverige inte i tillräcklig grad kompenserats genom en försvagning av kronans yttre värde har Sverige faktiskt genomfört en ganska påtaglig revalvering i det tysta. Denna revalvering är utan tvekan orsaken till de vikande konjunkturerna i Sverige.

Samtidigt tycks den allra senaste tidens utveckling vara att kronan försvagas. Jag är övertygad om att kronans försvagning väsentligen beror på att Riksbanken nu höjt styrräntorna så kraftigt att man nu allmänt förväntar sig sänkningar snarare än höjningar av styrräntorna. Ingenting skys mer av valutamarknadens aktörer än förväntningar om styrräntesänkningar. Befarar man sänkta styrräntor från en viss centralbanks sida, skys det landets valuta likt en spetälsk.

Egenartat nog är det alltså det förhållandet att Riksbanken äntligen höjt styrräntorna vilket framkallat den nu pågående försvagningen av kronan. En försvagning av kronans reala, prisjusterade växelkurs är också det enda som kan rädda oss från en lågkonjunktur. Jag menar därför att Riksbanken, trots den pågående turbulensen, bör agera helt i strid med den påstådda sanningen att finanskrisen skall mötas med en flod av billiga pengar från centralbankernas sida.
Istället bör Riksbanken fortsätta att höja styrräntorna till dess deflationära tendenser låtit sig påvisas i Sverige.

För tillfället kostar en Big Mac cirka 10% mer än den gjorde för ett år sedan. Riksbanken bör, enligt min mening, fortsätta att höja styrräntorna till dess en Big Mac kostar mindre än den gjorde för ett år sedan. I så fall är det nämligen bevisat att de deflationära åtgärderna fått en påtaglig effekt och Riksbanken kan den dagen luta sig tillbaka och låta styrräntan ligga kvar på denna högre nivå. Uppvisar Big Mac ytterligare tendenser att falla i pris, bör styrräntesänkningar kunna komma ifråga, men Riksbanken bör enligt min mening alltid vara varse att man leker med elden när man försöker förstärka kreditexpansionen. Ett resultat av osund kreditexpansion kan ju vara att den prisjusterade växelkursen stiger och att konjunkturerna försämras. Dessutom medför stigande priser att de i och för sig expansiva effekterna av kreditexpansionen skulle förtas till och med i en miljö där hela världen använde en och samma valuta.

I september 2006 kostade en Big Mac mindre än den gjorde i september 2005 och i januari 2005 kostade den också mindre än den gjorde i januari 2004. Ingen kan därför med hedern i behåll hävda att jag förordar en kraftigt deflationistisk penningpolitik.