flavianopolis

Jag hävdar att priset på en Big Mac är ett utmärkt inflationsindex av de enkla skälen att varan är historiskt konstant och dessutom omsätts i stora mängder. Det handlar om en väl etablerad produkt med en stor marknad och några problem med att justera indexet för kvalitetsförändringar finns inte.

Däremot menar somliga och i all synnerhet Riksbanken att ett sådant index är för snävt för att avspegla "den konjunkturrelaterade prisutvecklingen" eller något liknande. Behöver jag säga att jag anser detta vara rent svammel?

Icke desto mindre roade jag mig med att gå in på Statistiska Centralbyråns hemsida för att där kontrollera vilken samvariation priset på en Big Mac tycks ha med den "konjunkturrelaterade prisutvecklingen" så som den uppfattas av dem som utarbetar den statistik som ligger till grund för Riksbankens penningpolitik.

Januari 1990 har enligt Sveriges officiella statistik ett KPI-indextal på 198,3 och juni 2005 ett indextal på 280,4.

1990 kostade en Big Mac 24 kronor och idag kostar den 33 kronor.

Hade det som av Riksbanken kallas "den konjunkturrelaterade prisutvecklingen" och som av förnuftigt tänkande människor kallas inflationen stått i exakt paritet med priset på en Big Mac hade samma indextal för juni 2005 varit 272,7. Omvänt uttryckt hade en Big Mac idag kostat 33,94 kronor givet att priset helt mekaniskt följt KPI:s variationer.

Detta kan tolkas på olika sätt, men jag menar att den rimligaste tolkningen är att det finns en närmast kuslig samvariation mellan ett bredare KPI och priset på en Big Mac sett i ett längre tidsperspektiv. Ytterligare en intressant observation är att ett historiskt sett konstant Big Mac-pris faktiskt skulle medföra en långsam stegring av ett bredare KPI, även om många enskilda år skulle uppvisa ett negativt KPI.

Sedan 1999 har emellertid priset på en Big Mac skenat utan att ett bredare uppmätt KPI rört sig lika snabbt uppåt. Vad betyder detta?

Jo, rimligen betyder det att vi står inför en stor krondepreciering och att KPI nu kommer att "komma ifatt" priset på en Big Mac, alternativt att priset på en Big Mac kommer att falla. Ytterligare en möjlighet är en kombination av nyss nämnda.

Det framstår inte som sannolikt att priset på en Big Mac kommer att falla med tanke på Riksbankens extremt låga styrräntor. Den rimligaste tolkningen är att KPI kommer att uppvisa höga fina tal under kommande år och att Riksbanken tvingas genomföra panikhöjningar av styrräntorna, med en finansiell turbulens som följd. Det är knappast svårt att förstå varför Lars Heikensten vill lämna uppdraget som Riksbankschef.

Tänk vad enkelt livet som Riksbankschef skulle vara om man istället beslutade sig för att anamma Big Mac-normen.

Big Mac-normen innebär att Riksbanken kungör att man anser ett visst pris på en Big Mac vara referenspunkten för penningpolitiken. Kommer priset att vara högre än så kommer Riksbankens styrräntor att höjas en kvarts procentenhet per månad. Är priset lägre sänks styrräntorna en kvarts procentenhet per månad. Ligger priset på exakt den önskvärda nivån lämnas styrräntorna oförändrade. Riksbanken skulle inleda direktionssammanträdena med en lunch på Mac Donald's, konstatera hur mycket en Big Mac kostade och därefter besluta angående styrräntorna.

Men är det inte orimligt deflationistiskt att eftersträva ett fallande pris i de lägen priset stigit över den önskvärda nivån? Mitt svar är att priset på en Big Mac sänktes från 32 till 30 kronor årsskiftet 2004/2005 och att priset sänktes från 26 till 24 kronor årsskiftet 1998/1999. Ingen av dessa situationer kännetecknas av finansiell kontraktion.

1973 kostade Expressen 1 krona på söndagar och idag kostar Expressen 8 kronor på söndagar. I tidigare texter står det att Expressen kostar 10 kronor på söndagar, men detta är fel.

1973 kostade en Big Mac 4,75 kronor och idag kostar en Big Mac 33 kronor.

Om relativpriserna utfallit identiskt under den aktuella tidsperioden och Riksbankens penningpolitik orienterats mot ett oförändrat pris på en Big Mac och detta lyckats hade Expressen på söndagar idag kostat 1,15 kronor.

Det vill säga: Med ett historiskt sett konstant Big Mac-pris hade vi haft en positiv inflationstakt. Det relativa priset på en Big Mac tycks nämligen falla.

För att undanröja tvivel angående uppifter i föregående text skulle jag vilja göra vissa förtydliganden.

1973 kostade Expressen 1 krona på söndagar och en Big Mac kostade 4,75 kr. alla veckans dagar.

Idag kostar Expressen 10 kronor på söndagar och en Big Mac kostar 33 kronor alla veckans dagar.

1924 kostade ett lösnummer av "The Economist" 1 shilling (£0,05) och detta pris höjdes till 1 shilling 6 pence (£0,075/1,50 shilling/1s.6d.) först 1957.

1970 kostade ett lösnummer av "The Economist" 2 shilling 6 pence (£0,125/2,50 shilling/2s.6d.).

1979 kostade ett lösnummer av "The Economist" £0,60 , eller 12 shilling. Priset steg alltså med en faktor på 4,8 inom loppet av 9 år, eller från £0,125 till £0,60.

Idag kostar ett lösnummer av "The Economist" £3,10, eller 62 shilling, alt. £3/2s./0d.

1990 kostade ett lösnummer av "The Economist" £2,00, eller 40 shilling, alt. £2/0s./0d.

1992 kostade ett lösnummer av "The Economist £1,80 eller 36 shilling, alt £1/16s./0d. och detta är den enda prissänkning jag lyckats identifiera.

1974 kostade en Big Mac £0,45 (9 shilling) i Storbritannien, 1992 kostade en Big Mac £1,74 (34,80 shilling, eller £1/14s./9,6d.) Uppgiften härstammar från "The Economist".

Idag kostar en Big Mac £1,88 (37,60 shilling, alt. £1/17s./7,2d.) Uppgiften härstammar från ett telefonsamtal med en restaurang i Storbritannien och samma uppgift publicerades av "The Economist" våren 2005.

Under 1970-talet kostade ett lösnummer av "Der Spiegel" 2,50 DM och idag är lösnummerpriset €3,40, vilket motsvarar DM 6,65.

Vad gäller tyska Big Mac-priser kostade en Big Mac 4,10 DM 1986 och idag är priset €2,95, vilket motsvarar DM 5,77. Jag vill minnas att en Big Mac kostade 17,90 kronor i Sverige 1986. I dag är priset 33 kronor, varvid kan noteras att priset uppgick till 24 kronor såväl 1990 som 1999. 1992 kostade en Big Mac DM 4,50 i Tyskland och det svenska priset uppgick till 25,50 kronor. För att jämställa priset på en Big Mac hade D-markens kurs alltså behövt uppgå 5,67 kronor och den verkliga kursen var endast 3,60 kronor under början av 1992.

1999 kostade en tysk Big Mac DM 4,99 och en svensk 24 kr. D.markens kurs hade alltså behövt uppgå till 4,81 kronor och kursen var nästan exakt 4,81 kronor under början av 1999.

Visserligen är jag anhängare av guldstandard, men jag inser att denna uppfattning anses mycket udda eller rent av esoterisk.

Ett av argumenten mot guldstandard är att det kan finnas ett intresse av att stabilisera den inhemska prisnivån och att - så att säga - isolera den inhemska prisnivån från olika typer av s.k. externa chocker.

man menar därför att man skall ha en pappersvaluta och man med hjälp av denna skall stabilisera den inhemska prisnivån. Under somliga omständigheter kan detta innebära att man måste bedriva en expansiv penningpolitik, medan andra situationer kräver en stram penningpolitik. Egentligen är detta inget argument mot guldmyntfoten, eftersom en deflationär tendens innebär att guldets köpkraft mätt i andra varor stiger vilket med en viss fördröjning innebär att guldbrytningen svarar och därmed också bankernas likviditet. I motsatt riktning medför en inflation att guldets köpkraft minskar, vilket medför att bankernas likviditet minskar vilket i sin tur automatiskt skapar en sjunkande likviditet och en fallande prisnivå med en återigen stigande guldbrytning som följd. Prisnivån mätt som ett bredare KPI tenderar alltså att stabilisera sig själv.

Under den stora depressionen steg guldets köpkraft aningen, men inte tillräckligt för att skapa en inflationär tendens. Då måste man emellertid beakta att guldets köpkraft decimerades avsevärt därigenom att priserna steg våldsamt under 1:a världskrigets inflation och att man sedan återupptog guldmyntfoten till en oförändrad paritet. Guldets köpkraft hade alltså decimerats genom ett administrativt beslut. Eftersom det knappast förekommer någon handel och distribution av guld utanför banksystemet i en guldmyntfot riktas den icke-monetära efterfrågan mot banksystemet och då guldets köpkraft reducerats kraftigt genom den återupptagna guldkonvertibiliteten kommer utflödet av guld från banksystemet inom några år ha reducerat reservkvoten så till den grad att hela systemet riskerar att "paja". Detta motsvarar ungefär vad Keynes kallade "liquidity trap".

I det läget ställs man inför valet mellan en deflation eller en devalvering/float. I ett fritt banksystem uppstår visserligen inte detta problem eftersom float eller devalvering inte innebär något annat än konkurs, men dessvärre hade de allra flesta länder centralbanker vid tiden för den stora depressionen.

Jag menar att Bank of England 1931 kunde ha valt att höja diskontot kraftigt och börja ösa ut reservmedel på marknaden med en deflation som följd men av olika skäl valde man "the quick fix" och lät pundet falla bäst det ville.

Med anledning av dessa argument skulle jag vilja föreslå en enkel norm för Riksbankens penningpolitik där man utan guldkonvertibilitet arbetar med ungefärligen samma principer som en guldmyntfots praktiska funktion.

I dagsläget kostar en Big Mac 33 kronor. Riksbanken skulle kungöra att penningpolitiken syftar till att hålla priset på en Big Mac historiskt konstant.

Man klargör också att Riksbankens styrränta kommer att hållas oförändrad till dess en Big Mac kostar antingen mer eller mindre än 33 kronor.

Stiger priset över 33 kronor kommer Riksbankens styrränta attn höjas 25 punkter per månad till dess en Big Mac återigen kostar 33 kronor. Som en parentes kan sägas att priset på en Big Mac sänktes så sent som januari 2005 och att Mac Donalds faktiskt sänkte priset årsskiftet 1998/1999. Senaste prishöjningen genomfördes 1 juni i år och då höjdes priset från 30 kronor till 33 kronor.

Om vi utgår från att nuvarande pris skall anses utgöra "jämviktspunkten" och att vi vidare antar att priset under 2006 kommer att höjas till 35 kronor skulle Riksbanken så snart priset höjts inleda en räntehöjningsfas fördelad på 25 punkter per månad till dess att priset återvänt till 33 kronor skulle styrräntan ligga oförändrad på denna högre nivå till dess att priset sjönk under 33 kronor. Vid denna punkt skulle Riksbanken inleda en räntesänkningsfas fördelad på 25 punkter per månad till dess en Big Mac återigen kostade 33 kronor. Därefter skulle styrräntan låtas ligga kvar på denna lägre nivå till dess en Big Mac återigen kostade mer än 33 kronor och därefter skulle man börja om från början med en ny räntehöjningsfas.

Men skulle detta inte medföra att man gav Mac Donald's en orimligt stor makt över svensk räntepolitik?

Nej, detta skulle knappast vara fallet. Antag att Mac Donald's direktion hade stora personliga skulder och ville se riktigt låga räntor. Alltså ser man till att sänka priset till 32 kronor för att på så sätt se till att styrräntan skulle sänkas 25 punkter per månad. Jaha, med tiden skulle Riksbankens styrränta rent av bli negativ med den påföljden att Sverige skulle drabbas av en våldsam inflation. Självfallet skulle Mac Donald's inte kunna sälja hamburgare till ett - år efter år - oförändrat pris samtidigt som löner och priser ökade våldsamt. man skulle snart behöve höja priserna och därefter skulle Riksbanken börja höja styrräntorna med 25 punkter per månad.

Med tiden skulle Sverige drabbas av en allvarlig konjunkturnedgång och detta skulle snart tömma Mac Donald's restauranger på kunder vilket skulle tvinga Mac Donald's att sänka priserna med en räntesänkningsfas som följd. Ganska snart skulle Mac Donald's inse att man lurade sig själv genom att sätta priserna utifrån andra hänsyn än de rent företagsekonomiska.

Man kan anta att Mac Donald's inte skulle höja priset på en Big Mac över 33 kronor om man inte kostnaderna skulle tvinga Mac Donald's att göra detta. På samma sätt skulle man inte sänka priset under 33 kronor om inte konkurrenssituationen tvingade dem att göra detta. Mac Donald's skulle hållas i ett fast grepp snarare än att Mac Donald's skulle hålla kronkurs och räntor i ett fast grepp.

Varför då välja en Big Mac som referenspunkt? Jo, en Big Mav tycks vara nästan helt okänslig för växelkursförändringar. 1991 kostade en Big Mac 26 kronor och 1999 efter ett mycket stort kronfall kostade en Big Mac faktiskt bara 24 kronor. På samma sätt har priset på en Big Mac stigit från 24 kronor 1999 till idag 33 kronor utan att kronkursen försvagats påtagligt gentemot euron. En euro kostade cirka 9,50 kronor i januari 1999 och det gör den fortfarande.

Om vi antar att Riksbanken börjat bedriva "Mac Stabilisation" 1995 då en Big Mac kostade 26 kronor hade Riksbanken lämnat styrräntorna oförändrade fram till och med 1998 års utgång, påbörjat en räntesänkningsfas 1999 avslutat densamma 2001 då priset återvänt till 26 kronor och inlett en räntehöjningsfas 2002 då priset för första gången i svensk historia steg över 26 kronor.

Av allt att döma hade vi aldrig fått någon större inflation i fastighetssektorn och helt säkert hade en Big Mac idag kostat 26 kronor eller mindre. Hade Sverige haft ett verkligt behov av en expansiv penningpolitik hade detta först fått beläggas med ett Big Mac-pris understigande 26 kronor.

Jag föreslår att Riksbanken från och med nu tillser att det nu rådande priset på en Big Mac skall betraktas som referenspunkt för penningpolitiken. Idag kostar en Big Mac 33 kronor på de flesta av Mac Donald's restauranger.

Vidare anses det föreligga ett behov av en viss inflation med avseende på KPI. Då kan det vara värt att notera att ett lösnummer av Expressen uppgick till 1 krona 1973 och att en Big Mac kostade 4,75 kronor 1973. Jag personligen anser inte att det finns något behov av ett stigande KPI, men eftersom detta är en etablerad "sanning" i dagens Sverige väljer jag att tills vidare inte ofrågasätta denna "sanning".

Idag kostar Expressen 10 kronor på söndagar och en Big Mac 33 kronor. Det vill säga: 1973 kostade en Big Mac 4,75 Expressen medan en Big Mac idag endast kostar 3,30 Expressen. Det reala priset på en Big Mac faller alltså helt uppenbart. Därför skulle Big-Macnormen producera en positiv inflationstakt. Om priset på en Big legat kvar på 4,75 kronor idag hade alltså ett lösnummer av Expressens söndagsupplaga kostat c:a 1,44 kronor, eller förmodligen 1,45 kronor. Vi hade alltså inte haft någon deflation. Som en jämförelse kan sägas att lösnummerpriset på den brittiska tidskriften "The Economist" låg stabilt på 1 shilling från 1924 till 1957, trots att britterna släppte guldmyntfoten redan 1931. Vad jag förslår är alltså ingen särskilt stram penningpolitisk norm om man betraktar det hela i en historisk kontext. Det kan också vara av intresse att veta att ett lösnummer av den tyska tidskriften "Der Spiegel" kostade DM 2,50 på 1970-talet och att lösnummerpriset idag uppgår till €3,40, eller cirka DM 6,65. Talet om Bundesbanks stränga deflationspolitik är alltså en saga om man jämför med Bank of England mellan 1924 och 1957, trots att man släppte guldet under denna tidsperiod. En annan intressant sak är att lösnummerpriset på "The Economist" steg från £0,125 1970 till £0,60 1979.

Den verkligt intressanta frågan är emellertid hur Big Mac-orienterad penningpolitik skulle påverka kronans reala växelkurs. Skulle kronan värderas högt eller lågt i förhållande till sin köpkraftsparitet? Denna fråga är av mycket stor betydelse vid valet av penningpolitisk regim, eftersom en hög värdering i förhållande till köpkraftspariteten helt uppenbart medför minskande aktivitetsnivå i den inhemska ekonomin. Den enda positiva följden av en hög real växelkurs är väl att det blir billigt att semestra utomlands och att importen blir billig, men mot detta skall vägas en betydande undersysselsättning.

Jag tror att Big-Macnormen skulle medföra en låg värdering av kronan. Å ena sidan skulle kronan inre inflationstakt sedan 1973 - under ett hypotetiskt antagande om en Big Mac-norm - varit den avgjort lägsta i hela världen. Bundesbank hade framstått som inflationismens stöttepelare. Å andra sidan hade man levat i vetskapen om att en prissänkning från Mac Donald's sida med omedelbar verkan utlöst en resolut och närmast aggressiv inflationspolitik från Riksbankens sida. Jag är säker på att denna rädsla för en lätt penningpolitik lett till att kronan inte handlats till en sådan "överkurs" som till exempel den "säkra" Schweizerfrancen handlas med.

En iakttagelse som stärker detta antagande är att kronans växelkurs i förhållande till köpkraftspariteten stigit dramatiskt sedan 1999. Från 1992 till 1999 störtdök emellertid kronans växelkurs i förhållande till köpkraftspariteten. Jag menar att detta förhållande förmodligen beror på att kombinationen av resolut inflationsbekämpning och helt fritt flytande växelkurs leder till en låg real växelkurs, medan kombinationen av slapp penningpolitik och flytande växelkurs tycks leda till stigande real växelkurs så länge man är förvissad om att ingen hyperinflation är i antågande. Det är just i en sådan situation Sverige befinner sig.

Vad gäller Schwezerfrancen skall man komma ihåg att Schweiz "skuggar" Euron till en hög real växelkurs. Genom att tydligt klargöra att man absolut inte har något växelkursmål alls skulle det uppstå en osäkerhet som skulle leda till real depreciering och stigande sysselsättning. 1999 upplevde Sverige en solid konjunkturuppgång tack vare den reala deprecieringen. Under senare år har Sverige lidit av den ovanliga kombinationen av stigande inhemska priser - t. ex. på fastighetsmarknaden och inom restaurangnäringen - och en stark kronkurs med industridöd som följd. Vi har alltså lyckats med konststycket att driva upp såväl inflationen som arbetslösheten. Att kalla detta förhållande en katastrof är ganska försiktigt.

Vi behöver stabila inhemska priser och en svag kronkurs om vi skall få fart på sysselsättningen. Jag tror att Big Mac-normen skulle ge oss detta inom en överskådlig framtid.

Jag vore tacksam för invändningar mot detta resonemang.

Jag vill bilda ett nytt parti. Partiet skall vara tvärpolitiskt med ytterst få gemensamma nämnare. En av få gemensamma nämnare skall vara att vi vill att Sverige skall lämna EU, men vara fortsatta medlemmar av Europarådet och EES. Härvid skall vi dock lägga in en brasklapp såtillvida att vi förordar vissa undantag från EES-avtalet och att om dessa undantag ej kan tillgodoses Sverige måste säga upp EES-avtalet.

En annan gemensam nämnare skall vara att partiet skall vara för unilateral frihandel på alla områden och att vi därför måste utarbeta en plan för hur svenskt jordbruk skall klara av övergången från en reglerad marknad till en fri dito. Egentligen är problemet enkelt eftersom det endast handlar om vilken kurs man ger kronan.

Ytterligare en gemensam nämnare skall vara att vi förordar övergång till guldstandard och en avveckling av Riksbanken. Detta innefattar en del andra detaljer och dessa detaljer måste framgå av vårt program.

Dessutom skall partiet avvisa rasism och förorda en liberal invandringspolitik. För övrigt skall stort svängrum råda för alla olika typer av idéer. Detta kan innebära att någon förordar legalisering av lätta droger, men att en annan motsätter sig detta och istället vill förbjuda abort. En tredje förordar slopade hastighetsbegränsningar, medan en fjärde vill förbjuda biltrafik i stadskärnor.

Vi skall vara ett parti för alla som inte slutat tänka fritt. Om vi blir framgångsrika eller inte spelar inte så stor roll, eftersom det ändå är meningslöst att rösta på något av de etablerade partierna.

Jag tar mig friheten att saxa lite från Johan Norbergs blogg där han skriver om en demonstration till förmån för en fri världshandel.

One of the demonstrators, Andrew Shuen from Hong Kong, commented:

“50 years ago Hong Kong was an impoverished fishing village. Today, it is Asia’s richest city. This amazing transformation has been made possible through unilateral free trade.”

Jag ber mina läsare observera att ordet "unilateral" dvs. ensidig. Hong Kong har praktiserat ensidig frihandel. Att villkorslöst och ensidigt öppna sina gränser - oavsett hur protektionistisk övriga världen är - gör man därför att frihandel garanterar maximal valuta för pengarna och ett absolut tvång för det inhemska näringslivet att befinna sig på världstoppen.

Det är också sammanfattningen av argumenten varför Sverige borde lämna EU. EU handlar inte ens om en fri "inre" marknad utan snarare om multilateral protektionism i kombination med en reglerad inre marknad.

Johan Norberg var en gång i tiden ledande inom gruppen "Marknadsekonomiskt Nej till EU" och jag tillhörde denna grupps sympatisörer.

Vid genomgång av min text om guldmyntfoten upptäckte jag vissa smärre fel och efter närmre tankearbete har jag funnit anledning att revidera delar av min "plan".

Hittar jag ytterligare fel eller anledningar till revision återkommer jag. Senast nästa vecka avser jag också publicera en text som visar att guldmyntfoten kan monetisera andra tillgångar än guld, t. ex. fastigheter.

Inte sällan möts man av uppfattningen att guldmyntfoten inte skall ses som någonting annat än någonting annat än en ren anakronism, jämförbar med att använda snäckskal som betalningsmedel. Jag kommer här att försöka visa på att denna uppfattning är helt ohållbar och att det inte finns några rationella skäl att inte ha guldmyntfot. Tvärsom finns det många goda skäl att ha det.

För att förstå guldmyntfotens verkliga funktion skulle jag vilja rikta mina läsares blick till den lilla ön Saint Helena i södra atlanten. Ön är väl mest känd för att Napoleon satt fängslad där.

Däremot är det väl inte så många som känner till så mycket om landets intressanta valutasystem. Enligt mitt förmenande är öns valutasystem en utmärkt utgångspunkt för att förstå hur guldmyntfoten verkligen fungerar och att vulgärargumenten mot guldmyntfot faktiskt inte är någonting annat än ren rappakalja.

Saint Helenas valutasystem har två brister och om dessa två brister avhjälptes skulle ön ha ett fulländat valutasystem. Den första bristen är att privata banker är förhindrade att ge ut egna sedlar och mynt samt att systemet bygger på en koppling till det brittiska pundet istället för till guld.

Hur fungerar då Saint Helena's valutasystem?

Jo, det finns ett sedelmonopol kallat The Currency Fund och därutöver finns det en affärsbank kallad the Bank of Saint Helena. Det finns inga legala hinder mot att etablera fler banker, men eftersom ön endast har c:a 8000 invånare är marknaden för banktjänster så begränsad att marknaden inte bär upp fler aktörer.

The Currency Fund har ett konto i en brittisk bank där också the Bank of Saint Helena har ett konto. Skulle fler banker etableras skulle också dessa öpnna konto i denna brittiska bank, men endast registrerade banker har rätt att bedriva handel med The Currency Fund. The Bank of Saint Helena kallas hädanefter banken och the Currency Fund fonden.

Om banken behöver sedlar eller mynt måste banken sätta in exakt så många brittiska pund på fondens konto och strax kan banken hämta ut motsvarande belopp hos fondens kontor i den lilla staden Jamestown på ön. Har banken överskott på sedlar och mynt kan banken lämna detta överskott till fondens kontor och strax därefter sätter fonden in ett exakt lika stort belopp i brittiska pund på bankens konto. Fonden får absolut inte använda fondens tillgångar utan alla tillgångar placeras omedelbart i obligationer emitterade av brittiska staten. På grund av de ränteintäkter dessa obligationer genererar har fonden större tillgångar än fonden har skulder och fondens skulder består uteslutande av sedlar och mynt.

Samtidigt bedriver banken in och utlåning av Saint Helena-pund på ön. Bankens tillgångar består av fordringar riktade mot den lokala befolkningen på ön samt vissa tillgångar i brittiska pund. Det finns inget insättarskydd på ön och därför finns det skäl att anta att bankens fordringar och tillgångar överstiger bankens skulder. Om inte så vore fallet skulle ju bankens kunder snart tappa förtroendet för banken och kräva utbetalning av kontanter. Något insättarskydd finns ju inte.

Nu tänker jag försöka visa på hur man genom ett begränsat antal smärre reformer i detta system skulle kunna omvandla detta system till ett helt fritt banksystem baserat på guld.

Åtgärd nummer ett är att ge banken rätt att emittera sedlar och mynt och börja konkurrera med fonden. Banken skulle då kunna börja sätta egna sedlar i omlopp och på så sätt vinna över fondens tillgångar i form av brittiska obligationer. Och så länge bankens tillgångar är större än bankens skulder kommer folk att acceptera också sedlar emitterade av banken. Skulle sedelutgivningen visa sig vara en god affär kan man rent av anta att en konkurrerande bank skulle se dagens ljus, men så behöver inte vara fallet.

Åtgärd nummer två blir att fonden upphör att emittera större valörer än £1 och förklarar att alla sedlar och mynt med större valör än så kommer att upphöra vara lagligt betalningsmedel inom en viss tid. För övrigt fortsätter fonden att fungera som vanligt. Detta skall emellertid ses som ett första steg mot att avveckla valutafonden.

Åtgärd nummer tre blir att fonden förklarar att vem som helst kan vända sig till fondens kontor för att där i relation 1:1 växla brittiska pundmynt mot mynt emitterade av fonden samt att fonden förklarar att bankens möjlighet att sätta in brittiska pund på fondens konto i Storbritannien upphör från och med en viss dag. Samtidigt ser valutafonden till att samtliga tillgångar förs över i brittiska £1-mynt, vilka transporteras till ön.

Vid det här laget har fonden en minimal balansräkning.

Åtgärd nummer fyra blir att summera fondens utestående omlopp av mynt och uppta ett lån som gott och väl motsvarar fondens skulder. De pengar fonden lånar upp placeras i Krügerrand som är världens mest omsatta guldmynt. En Krügerrand kostar alltid ungefär 110% av det belopp ett uns guld betingar hos the London Bullion Market Association som är världens ledande handelsplats för guld.

Åtgärd nummer fem blir att "djupfrysa" relationen mellan Saint Helena-pundet och guld genom att fastslå att ett Saint Helena-pund från och med nu inte kostar ett brittiskt pundmynt utan istället att exempelvis 330 Saint Helena-pund kostar en Krügerrand samt att fonden växlar 330 Saint Helena-pund mot en Krügerrand.

På grund av den premie – på c:a 10% - Krügerranden åtnjuter gentemot tackguld bör pariteten väljas därigenom att man multiplicerar dagsnoteringen för ett uns guld räknat i brittiska pund med 1,1. Om dagsnoteringen på guld är £300 per uns blir således pariteten mellan Saint Helena-pund och Krügerrand 330 Saint Helena-pund per Krügerrand eller vice versa. Härvid används London Bullion Market Associations dagsnotering för guld.

Så snart guldpariteten fixerats kan fonden med hjälp av sina tillgångar i brittiska pund amortera det lån man upptog för inköp av Krügerrand. Eventuell kursvinst eller förlust torde vara minimal.

Åtgärd nummer sex blir att förbudet mot att denominera konton och lån till lokalbefolkningen i någonting annat än Saint Helena-pund slopas. Banken ges möjlighet att denominera antingen i rena viktenheter av guld, Saint Helena-pund eller Krügerrand.

Åtgärd nummer sju blir ett beslut om 100% devalvering av Saint Helena-pundet med verkan om femtio år från den dag räknat då beslutet kungjordes. Under dessa femtio år hade folk möjlighet att växla sina Saint Helena-pund till guldmynt eller vad som helst och ingen skulle behöva göra några förluster pga. devalveringen. Efter den dag då Saint Helena-pundet devalverats 100% gentemot guldet vore alla penningfrågor överförda till den privata sektorn. Möjligen skulle man behöva en lag som sade att guld är lagligt betalningsmedel för alla skulder privata som offentliga.

Jag ber också mina läsare observera att Litauen tidigare hade ett valutafondssystem baserat på dollar, men att detta byttes ut mot ett baserat på euro ett sätt som påminner om det jag beskriver ovan.

Finns det inga aber? Jo, det finns ett problem man inte skall förbise och det är möjligheten att guldpriset stiger våldsamt strax efter att man bytt ut kopplingen till det brittiska pundet mot en koppling till guld. Detta skulle kunna leda till finansiell instabilitet. Vad skall man göra för att undvika detta?

Om man studerar the London Bullion Market Associations hemsida skall man finna att man dagligen fastslår en tolvmånadersränta räknad i guld och att man använder dollarräntan som referensränta. Är guldräntan högre än dollarräntan betyder detta att man räknar med att guldpriset kommer att sjunka inom de närmsta tolv månaderna. Är förhållandet det omvända räknar man med ett stigande guldpris. För tillfället är guldräntan högre än dollarräntan. Man bör välja ett tillfälle då dollarräntan är aningen lägre än guldräntan för att undvika ett alltför kraftigt fall i dollarkursen. Som ett enstaka undantag från principen om fullständig frånvaro av bankstöd kan man också tänka sig en enstaka utbetalning till de enskilda bankerna givet att guldpriset räknat i brittiska pund stiger våldsamt den första veckan efter guldanknytningen. Ett sådant scenario skulle ju kraftig urholka värdet på bankernas tillgångar denominerade i brittiska pund.

Vad är då vinsten? Jo, man skulle få ett valutasystem som fungerade nästan exakt som det nuvarande med den enda skillnaden att dollarns kursvariationer inte bestämdes av förhållandet mellan brittiska pund och amerikanska dollar utan av guldpriset.

Och guldpriset kommer i långa loppet att avspegla den amerikanska inflationen. Bedriver USA lätt penningpolitik stiger guldets jämviktspris räknat i dollar precis som jämviktspriset på vilken annan vara som helst. Bedriver USA emellertid en ansvarsfull penningpolitik kommer guldets jämviktspris knappast att stiga utan snarare sjunka.

Däremot är detta förhållande inte lika självklart valutor emellan. Olika valutor är olika värderade pga. av skiftande förtroende för olika centralbanker, men prisförhållandet mellan guld och silver eller mellan guld och potatis är faktiskt långsiktigt styrt av helt reala faktorer.

Varför varierar guldpriset så mycket då? Jo, guldpriset drivs upp när man fruktar inflation och rasar när man inte har denna fruktan. Å andra sidan måste guldpriset alltid vara tillräckligt högt för att bestrida brytningskostnaderna. Och brytningskostnaderna räknat i dollar fluktuerar långt mindre våldsamt.

När man mot guldet anför att guldpriset rasat från $850 1980 till $525 2005 trots att det amerikanska KPI stigit våldsamt är också detta argument ihåligt, eftersom brytningskostnaden räknat i dollar inte alls har fallit sedan 1980. Brytningskostnadernas utveckling står tvärsemot i tydlig proportion till inflationsutvecklingen. Givetvis måste man här utgå från lika lätt resp. svårbrutna gruvor.

Skulle det då inte var rörigt att leva med sådana våldsamma kast i dollarkursen? Jo, men det är faktiskt en av poängerna. Prisnivån i det land som hade guldmyntfot i en värld med pappersvalutor skulle nämligen behöva vara avpassad till "worst-case"-scenariot. Det vill säga: Vilka kostnader är hållbara för den händelse dollarkursen halveras de närmsta två åren. Hur mycket vågar jag låna med tanke på att dollarkursen kan halveras inom två år? Dessutom skall en guldmyntfot alltid vara förenad med fullständig frånvaro av insättarskydd, eftersom ett sådant uppmuntrar kreditexpansionen.

Summan av det hela blir att man sätter en utomordentligt effektiv hämsko på kreditexpansionen och att detta är den yppersta garanten för makroekonomisk stabilitet.

Slutligen vill jag gå in på frågan om sambandet mellan 30-talsdepressionen och guldmyntfoten. Detta samband är otvivelaktigt, men man måste beakta att Storbritannien återupptog guldmyntfoten till samma kurs som rådde innan 1:a världskriget trots en massiv inflation under dessa år. Ett exempel på detta är att en årsprenumeration på "The Economist" kostade £1,85 1885, £2,00 1913 och £2,90 1931 samtidigt som guldpariteten var helt oförändrad. Från 1885 till 1913 steg priset c:a 8%, men 1931 var priset 45% högre än det var 1913.

Därför måste omräkningskursen då man går från en ren pappersvaluta till en guldkonvertibel dito vara realistisk och hellre alltför låg än alltför hög. Man måste "växla" till guld med en låg real växelkurs annars kan det bli riktigt otrevligt. Men om man gör det och guldpariteten förblir oförändrad under en längre tid kommer man att uppnå en makroekonomisk stabilitet som överträffar allt annat, utan några negativa följder för sysselsättningen. Tvärsom kommer stabiliteten att leda till lägre nominella och reella räntor. Den låga reala växelkurs som framtvingas av att alla måste vara beredda på "worst-case"-scenariot kommer dessutom att göra landets prisnivå attraktiv för omvärlden med full sysselsättnig som följd.

Men varför inte basera valutan på någon annan råvara? Faktum är att det endast finns fyra råvaror som lånas ut mot ränta och dessa fyra är guld, silver platina och palladium. Att en råvara lånas ut mot ränta är faktiskt en grundförutsättning för att råvaran skall kunna fungera som bas för ett valutasystem och således skulle någon av de andra råvarorna också kunna fungera som bas, men av gammal vana föredrar jag guld.

Inte sällan möts man av uppfattningen att guldmyntfoten inte skall ses som någonting annat än någonting annat än en ren anakronism, jämförbar med att använda snäckskal som betalningsmedel. Jag kommer här att försöka visa på att denna uppfattning är helt ohållbar och att det inte finns några rationella skäl att inte ha guldmyntfot. Tvärsom finns det många goda skäl att ha det.

För att förstå guldmyntfotens verkliga funktion skulle jag vilja rikta mina läsares blick till den lilla ön Saint Helena i södra atlanten. Ön är väl mest känd för att Napoleon satt fängslad där.

Däremot är det väl inte så många som känner till så mycket om landets intressanta valutasystem. Enligt mitt förmenande är öns valutasystem en utmärkt utgångspunkt för att förstå hur guldmyntfoten verkligen fungerar och att vulgärargumenten mot guldmyntfot faktiskt inte är någonting annat än ren rappakalja.

Saint Helenas valutasystem har två brister och om dessa två brister avhjälptes skulle ön ha ett fulländat valutasystem. Den första bristen är att privata banker är förhindrade att ge ut egna sedlar och mynt samt att systemet bygger på en koppling till det brittiska pundet istället för till guld.

Hur fungerar då Saint Helena's valutasystem?

Jo, det finns ett sedelmonopol kallat The Currency Fund och därutöver finns det en affärsbank kallad the Bank of Saint Helena. Det finns inga legala hinder mot att etablera fler banker, men eftersom ön endast har c:a 8000 invånare är marknaden för banktjänster så begränsad att marknaden inte bär upp fler aktörer.

The Currency Fund har ett konto i en brittisk bank där också the Bank of Saint Helena har ett konto. Skulle fler banker etableras skulle också dessa öpnna konto i denna brittiska bank, men endast registrerade banker har rätt att bedriva handel med The Currency Fund. The Bank of Saint Helena kallas hädanefter banken och the Currency Fund fonden.

Om banken behöver sedlar eller mynt måste banken sätta in exakt så många brittiska pund på fondens konto och strax kan banken hämta ut motsvarande belopp hos fondens kontor i den lilla staden Jamestown på ön. Har banken överskott på sedlar och mynt kan banken lämna detta överskott till fondens kontor och strax därefter sätter fonden in ett exakt lika stort belopp i brittiska pund på bankens konto. Fonden får absolut inte använda fondens tillgångar utan alla tillgångar placeras omedelbart i obligationer emitterade av brittiska staten. På grund av de ränteintäkter dessa obligationer genererar har fonden större tillgångar än fonden har skulder och fondens skulder består uteslutande av sedlar och mynt.

Samtidigt bedriver banken in och utlåning av Saint Helena-pund på ön. Bankens tillgångar består av fordringar riktade mot den lokala befolkningen på ön samt vissa tillgångar i brittiska pund. Det finns inget insättarskydd på ön och därför finns det skäl att anta att bankens fordringar och tillgångar överstiger bankens skulder. Om inte så vore fallet skulle ju bankens kunder snart tappa förtroendet för banken och kräva utbetalning av kontanter. Något insättarskydd finns ju inte.

Nu tänker jag försöka visa på hur man genom ett begränsat antal smärre reformer idetta system skulle kunna omvandla detta system till ett helt fritt banksystem baserat på guld.

Åtgärd nummer ett är att ge banken rätt att emittera sedlar och mynt och börja konkurrera med fonden. Banken skulle då kunna börja sätta egna sedlar i omlopp och på så sätt vinna över fondens tillgångar i form av brittiska obligationer. Och så länge bankens tillgångar är större än bankens skulder kommer folk att acceptera också sedlar emitterade av banken. Skulle sedelutgivningen visa sig vara en god affär kan man rent av anta att en konkurrerande bank skulle se dagens ljus, men så behöver inte vara fallet.

Åtgärd nummer två blir att fonden upphör att emittera större valörer än £1 och förklarar att alla sedlar och mynt med större valör än så kommer att upphöra vara lagligt betalningsmedel inom en viss tid. För övrigt fortsätter fonden att fungera som vanligt. Detta skall emellertid ses som ett första steg mot att - i stort sett - avveckla - valutafonden.

Åtgärd nummer tre blir att fonden förklarar att vem som helst kan vända sig till fondens kontor för att där i relation 1:1 växla brittiska pundmynt mot mynt emitterade av fonden samt att fonden förklarar att bankens möjlighet att sätta in brittiska pund på fondens konto i Storbritannien upphör från och med en viss dag. Däremot fortsätter fonden att sätta in brittiska pund på bankens konto för den händelse banken vill växla till sig brittiska pund.

Vid det här laget har fonden en minimal balansräkning.

Åtgärd nummer fyra blir att summera fondens skulder och uppta ett lån som gott och väl motsvarar bankens skulder. De pengar fonden lånar upp placeras i Krügerrand som är världens mest poulära guldmynt. En Krügerrand kostar alltid ungefär 110% av det dollarbelopp ett uns guld betingar hos the London Bullion Market association som är världens ledande guldbörs.

Åtgärd nummer fem blir att "djupfrysa" relationen mellan Saint Helena-pundet och guld genom att fastslå att ett Saint Helena-pund från och med nu inte kostar ett brittiskt pundmynt utan istället att exempelvis 330 Saint Helena-pund kostar en Krügerrand samt att fonden växlar 330 Saint Helena-pund mot en Krügerrand.

Kursen väljs helt enkelt därigen om att priset på ett uns guld räknat i brittiska pund multipliceras med 1,1 och att detta tal anges som Saint Helena-pundets paritet med guldet. Härvid används Lpndon Bullion Markets dagsnotering för guld.

Så snart guldpariteten fixerats kan fonden med hjälp av sina tillgångar i brittiska pund amortera det lån man upptog för inköp av Krügerrand.

Åtgärd nummer sex blir att förbudet mot att denominera konton i någonting annat än Saint Helena-pund slopas. Om banken så önskar skall banken ges full frihet att denominera konton i Krügerrand, guldgram, eller vilken valuta eller råvara som helst.

Åtgärd nummer sju blir ett beslut om 100% devalvering av Saint Helena-pundet med verkan om femtio år från den dag räknat då beslutet kungjordes. Under dessa femtio år hade folk möjlighet att växla sina Saint Helena-pund till guldmynt eller vad som helst och ingen skulle behöva göra några förluster pga. devalveringen. Efter den dag då Saint Helena-pundet devalverats 100% gentemot guldet vore alla penningfrågor överförda till den privata sektorn. Möjligen skulle man behöva en lag som sade att guld är lagligt betalningsmedel för alla skulder privata som offentliga.

Jag ber också mina läsare observera att Litauen tidigare hade ett valutafondssystem baserat på dollar, men att detta byttes ut mot ett baserat på euro ett sätt som påminner om det jag beskriver ovan.

Finns det inga aber? Jo, det finns ett problem man inte skall förbise och det är möjligheten att guldpriset stiger våldsamt strax efter att man bytt ut kopplingen till det brittiska pundet mot en koppling till guld. Detta skulle kunna leda till finansiell instabilitet. Vad skall man göra för att undvika detta?

Om man studerar the London Bullion Market Associations hemsida skall man finna att man dagligen fastslår en tolvmånadersränta räknad i guld och att man använder dollarräntan som referensränta. Är guldräntan högre än dollarräntan betyder detta att man räknar med att guldpriset kommer att sjunka inom de närmsta tolv månaderna. Är förhållandet det omvända räknar man med ett stigande guldpris. För tillfället är guldräntan högre än dollarräntan. Man bör välja ett tillfälle då dollarräntan är aningen lägre än guldräntan för att undvika ett alltför kraftigt fall i dollarkursen.

Vad är då vinsten? Jo, man skulle få ett valutasystem som fungerade nästan exakt som det nuvarande med den skillnaden att dollarns kursvariationer inte bestämdes av förhållandet mellan brittiska pund och amerikanska dollar utan av guldpriset.

Och guldpriset kommer i långa loppet att avspegla den amerikanska inflationen. Bedriver USA lätt penningpolitik stiger guldets jämviktspris räknat i dollar precis som jämviktspriset på vilken annan vara som helst. Bedriver USA emellertid en ansvarsfull penningpolitik kommer guldets jämviktspris knappast att stiga utan snarare sjunka.

Däremot är detta förhållande inte lika självklart valutor emellan. Olika valutor är olika värderade pga. av skiftande förtroende för olika centralbanker, men prisförhållandet mellan guld och silver eller mellan guld och potatis är faktiskt långsiktigt styrt av helt reala faktorer.

Varför varierar guldpriset så mycket då? Jo, guldpriset drivs upp när man fruktar inflation och rasar när man inte har denna fruktan. Å andra sidan måste guldpriset alltid vara tillräckligt högt för att bestrida brytningskostnaderna. Och brytningskostnaderna räknat i dollar fluktuerar långt mindre våldsamt.

Skulle det då inte var rörigt att leva med sådana våldsamma kast i dollarkursen? Jo, men det är faktiskt en av poängerna. Prisnivån i det land som hade guldmyntfot i en värld med pappersvalutor skulle nämligen behöva vara avpassad till "worst-case"-scenariot. Det vill säga: Vilka kostnader är hållbara för den händelse dollarkursen halveras de närmsta två åren. Hur mycket vågar jag låna med tanke på att dollarkursen kan halveras inom två år? Dessutom skall en guldmyntfot alltid vara förenad med fullständig frånvaro av insättarskydd, eftersom ett sådant uppmuntrar kreditexpansionen.

Summan av det hela blir att man sätter en utomordentligt effektiv hämsko på kreditexpansionen och att detta är den yppersta garanten för makroekonomisk stabilitet.

Slutligen vill jag gå in på frågan om sambandet mellan 30-talsdepressionen och guldmyntfoten. Detta samband är otvivelaktligt, men man måste beakta att Storbritannien återupptog guldmyntfoten till samma kurs som rådde innan 1:a världskriget trots en massiv inflation under dessa år. Ett exempel på detta är att en årsprenumeration på "The Economist" kostade £1,85 1885, £2,00 1913 och £2,90 1931 samtidigt som guldpariteten var helt oförändrad. Från 1885 till 1913 steg priset c:a 8%, men 1931 var priset 45% högre än det var 1913.

Därför måste omräkningskursen då man går från en ren pappersvaluta till en guldkonvertibel dito vara realistisk och hellre alltför låg än alltför hög. Man måste "växla" till guld med en låg real växelkurs annars kan det bli riktigt otrevligt. Men om man gör det och guldpariteten förblir oförändrad under en längre tid kommer man att uppnå en makroekonomisk stabilitet som överträffar allt annat, utan några negativa följder för sysselsättningen. Tvärsom kommer stabiliteten att leda till lägre nominella och reella räntor. Den låga reala växelkurs som framtvingas av att alla måste vara beredda på "worst-case"-scenariot kommer dessutom att göra landets prisnivå attraktiv för omvärlden med full sysselsättnig som följd.

Men varför inte basera valutan på någon annan råvara? Faktum är att det endast finns fyra råvaror som lånas ut mot ränta och dessa fyra är guld, silver platina och palladium. Att en råvara lånas ut mot ränta är faktiskt en grundförutsättning för att råvaran skall kunna fungera som bas för ett valutasystem och således skulle någon av de andra råvarorna också kunna fungera som bas, men av gammal vana föredrar jag guld.

Det brittiska konservativa partiet har nu fått en ny ledare. Det skall bli intressant att följa hans politiska gärning. Jag är ganska pessimistisk angående vad han kan komma att uträtta.

Enligt vad jag kan förstå av pressen anses David Cameron ha en mera mittenorienterad profil än somliga av sina konkurrenter, men i Europafrågorna anses valet av Cameron innebära en ytterligare markering i EU-kritisk riktning.

Problemet är att Tony Blair har en mitten- eller rent av högerorienterad profil och att Storbritanniens ekonomi är i gott skick. Och av skäl som förmodligen är taktiska undviker Blair att gå in på frågan om ett eventuellt brittiskt medlemskap i valutaunionen. Dessutom är ju som bekant - sedan den franska folkomröstningen - det europeiska konstitutionsförslaget dött.

Då frågar man sig vad man skall med en opposition till.

Jag misstänker starkt att David Cameron kommer att bli ytterligare en i raden av tory-ledare som inte lyckas rubba Blairs maktställning. I det uppkomna läget tror jag att det konservativa partiet skulle vinna på att renodla sin EU-kritiska hållning genom att aktivt förorda ett utträde ur EU.

Å ena sidan är positionen alltför extrem för att göra tories "valbara", men å andra sidan skulle en sådan position helt slå undan benen för det stolliga United Kingdom Independence Party liksom att det konservativa partiet skulle inta en position som tydligt skilde sig från Blairs "New Labour". Blair skull äntligen få en opposition.

Vad som skulle bli det faktiska resultatet är oklart, men så länge den brittiska ekonomin går bra och Blair håller tillbaka sin starkt EU-vänliga hållning är det konservativa partiet chanslöst. I ett sådant läge kan de konservativa lika gärna kosta på sig att inta en omöjlig hållning som jag dessutom tror kommer att vara politiskt rumsren inom några få år.

Jag citerar den fanatiske amerikanofilen Dick Erixon:

"Torsdag 2005-12-01 / 17.00 länkPUTIN VISAR FÄRG. I ledaren Putin's power grab skriver Boston Globe:
En strikt lag om icke-offentliga organisationer (NGO, nongovernmental organizations) som president Putin tvingar igenom ett fogligt parlament visar Putins sanna färger. Detta är en antidemokratisk härskare som agerar på paranoida misstankar från säkerhetstjänsten om att utländska människorätts-, utbildnings- och medicinska organisationer är förklädda verktyg som västvärldens underrättelstjänser använder för att konspirera och organisera folkligt uppror i Ryssland på samma sätt som korrupta regimer störtades i Georgien och Ukraina. Tyvärr verkar det som att fundamenten i ett demokratiskt styrelseskick nu stryps i Ryssland: yttrandefriheten och mångfalden. Massmedierna hamnar under statlig kontroll. Organisationer som inte agerar på ryska statens order får svårare att verka. Ukrainas utveckling verkar leda till motsatt effekt i Ryssland. Vilken stämningarna är i Ukraina efter 'oranga revolutionen' framgår av aktuell intervju med sångerskan Ruslana Lyzhichko, vinnaren av Eurovision Song Contest 2004, i centraleuropeiska kulturtidskriften Magazine, It's easier to breathe in Ukraine. "

Vad Erixon inte tänker på är att om man byter ut Putin mot Bush, Putins lagar mot Patriot's Act och utländska demokratiska organisationer mot muslimska terroristorganisationer ser man snart att både USA och Ryssland, liksom kanske också Sverige, styrs av paranoida härskare med en förvrängd verklighetsuppfattning.

Jag har idag lyssnat till Nils Lundgren. Sammanfattningsvis kan man säga att Lundgren har sina ljusa sidor och sina mörka sidor.

Till de ljusa sidorna hör att Lundgren vill föra över allt mer makt till kommunerna.

Till de mörka sidorna hör att Lundgren - ehuru inte helt kategoriskt - avvisar tanken på ett svenskt EU-utträde och att Lundgren är en övertygad inflationist. I likhet med de mera begåvade inflationisterna, till vilka jag räknar Lundgren, anser han liksom oss riktiga hard money men att kronan är kraftigt övervärderad.

Politik handlar ju inte sällan om att marknadsföra ett "möjligt" budskap och sett ur detta perspektiv är Lundgren - måhända - en hyfsad politiker. Jag är dock mycket tveksam till om det får anses mödan värt att rösta på honom. Jag tycker att han är vad som i Storbritannien kallas "euro-schizofrene".

Är man kritisk till EU måste man ta konsekvenserna och begära utträde.