flavianopolis

Visserligen kan man lätt tänka sig att antal så kallade eurofiler kommer att bli gruvligt besvikna om irländarna i folkomröstningen den 12 juni röstar nej till det så kallade Lissabon-fördraget, men enligt min mening är det faktiskt snarare de uttalade EU-motståndarna som borde hänga läpp givet att irländarna röstar nej till detta fördrag.

Hur kan man komma till denna slutsats?

Jag menar att Lissabonfördraget och de nya regler för EU som följer av detta har en mycket stor fördel i jämförelse med vad som gällt tidigare. EU får nämligen en utträdesklausul. Passar det inte att vara med i EU, får man gå ur. Ingen feg EU-anhängare kommer längre att kunna använda argumentet att vi kanske inte borde ha gått med, men vi kan inte gå ur. Det kommer vi att kunna göra och vi utträdesförespråkare kommer att kunna peka på att frågan om utträde är rättsligt reglerad.

Därutöver menar jag att den ytterligare centralisering av EU som följer av fördraget förstärker de sakliga argumenten för ett utträde och jag kan inte se annat än att om britterna, efter en väntad konservativ valseger, vill riva upp fördraget, kommer det Förenade Konungadömet att tvingas lämna EU eller acceptera fördraget.

Vad gäller Sverige, menar jag att junilistan rimligen också måste förorda utträde givet att Lissabon-fördraget godtas och det visar sig omöjligt att få någon ändring till stånd vad gäller de rättsliga följderna av den så kallade Vaxholms-domen.

Dessutom fyller EU:s jordbrukspolitik inte längre någon funktion med avseende på att förbättra böndernas inkomstsituation. Världsmarknadspriserna på jordbruksvaror överstiger tydligt de av EU garanterade minimipriserna och om Sverige lämnade EU kunde bönderna dra stor fördel av att avskaffade produktionskvoter skulle göra det möjligt för bönderna att dra större fördel av de höga världsmarknadspriserna än vad som nu är fallet.

EU är alltså ingenting annat än en meningslös byråkrati som Sverige så snart som möjligt borde lämna och ett irländskt ja till fördraget kan påskynda vägen ut. Å andra sidan kommer jag givetvis att fira ett eventuellt nej, eftersom också detta skulle göra livet mindre glatt för eurofiler och federaster.

Ett ja kan dock förmodas bli deras största pyrrhus-seger någonsin.

Idag står i E24 att läsa om den inbromsande konjunjunkturen. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/samhallsekonomi/sverige/artikel_499835.e24

Givetvis kommer dessa nyheter att öka trycket på Riksbanken att sänka styrräntorna, trots att Riksbanken inte har att stabilisera konjunkturerna utan penningvärdet. Dessutom, och detta är riktigt knivigt problem, är det faktiskt så att konjunkturnedgångens orsak inte är någon annan än Riksbankens inflatoriska penningpolitik i kombination med ett tämligen stark förvissning om att Riksbanken inte kommer att låta inflationen skena.

Penningpolitiken är och har under en lång följd av år varit starkt inflatorisk. Detta har fått priserna att stiga. Stigande priser borde rimligen ge den effekten att kronkursen föll, men så är inte fallet.

Detta beror sannolikt på att de allra flesta är övertygade om att Riksbanken inte stillatigande kommer att acceptera att inflationen tar alltför god fart. Detta betyder att man förväntar sig en ganska stram penningpolitik, vilket medför att kronans kurs inte faller så mycket som borde bli följden av de inhemska prisstegringarna. Summan blir att kronans reala växlingskurs stiger, vilket i sin tur framkallar en konjunkturnedgång.

Och givetvis gör Riksbanken den bedömningen att konjunkturnedgången bör mötas med uteblivna styrräntehöjningar, vilket faktiskt är konjunkuturnedgångens orsak. Därutöver kommer förmodligen Riksbanken att fråga sig varför det ökande överskottet i bytesbalansen inte medför en starkare krona, trots att överskottet i bytesbalansen beror på att den övervärderade kronan framkallar en inhemsk stagnation med fallande import som följd.

Jag delar visserligen vice riksbankschef Lars Nybergs uppfattning att statsmakterna och bankerna borde uppmuntra användning av betalkort framför användning av lagligt betalningsmedel, men jag menar att Lars Nyberg förmodligen glömmer en sak som jag kommer att behandla nedan. Läs mer om Lars Nybergs tankar på följande länkar.

http://www.e24.se/pengar24/dinekonomi/familjeekonomi/artikel_493725.e24

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=774257

Saken är den att sedlar och mynt är lagligt betalningsmedel, medan kontobehållningar är fordringar eller skulder beroende på vems perspektiv man ser det ur. De är bankens skulder och bankkundens fordringar.

Det enda sätt på vilket en gäldenär alltid och ovillkorligen kan lösa sina skulder, utan att ge fordringsägaren någon möjlighet att neka betalningen, givet att inget särskilt avtalats, är genom att till fordringsägaren överräcka lagligt betalningsmedel och detta utan att kräva fordringsägaren på någon avgift.

Detta betyder visserligen inte att det är omöjligt att kräva bankkunden eller snarare fordringsägaren på en avgift för bankomatuttag, men om banken gör det är banken ovillkorligen skyldig att på något annat sätt till bankkunden eller fordringsägaren överräcka lagligt betalningsmedel avgiftsfritt. Är bankomaten avgiftsbelagd, måste banken avgiftsfritt tillhandahålla lagligt betalningsmedel vid bankkontoren. Det är givetvis detta problem bankerna vill komma undan genom att ställa upp bankomater.

Vill man se ett samhälle där sedlar och mynt endast används vid småtransaktioner finns det förmodligen ingen annan väg runt problemet än att Riksbanken slutar ge ut sedlar och/eller mynt annat än med väldigt små valörer. Annars är det faktiskt osannolikt att bankerna tar risken att behöva hantera sedlar/mynt i större mängder vid sina kontor.

Om Riksbanken drar in alla sedlar med större valör än 50 kronor, kommer förmodligen betalning med hjälp av betalkort snart att bli avgiftsfri. Om inte så sker är det däremot osannolikt, trots att hela bruket strängt taget är ekonomiskt oförsvarbart.

Enligt min bestämda och synnerligen välgrundade uppfattning saknas alla skäl att driva bilar med motoretanol. Låt mig förklara varpå jag grundar min uppfattning.

För det första är det helt uppenbart så att koldioxid är helt ofarligt och saknar klimatpåverkan. Detta bevisas mycket enkelt genom att jämföra temperaturen i ett växthus med trasiga fönster med temperaturen i ett med hela fönster. Det är inte så kallade klimatgaser som gör växthuset med hela fönster varmare än det med trasiga fönster och detta följer helt uppenbart av det förhållandet att koldioxid och andra gaser i atmosfären är helt homogena.

Å andra sidan kan det vara mödan värt att tänka tanken vad som skulle gälla under förutsättning att koldioxid verkligen dreve upp den globala temperaturen.

Genom att exempelvis odla sockerrör förbrukas koldioxid. Å andra sidan släpper den etanoldrivna bilen ut koldioxid, vilket också den bensindrivna bilen gör. Det påstådda problemet är dock att den bensindrivna bilen inte förbrukat någon koldioxid.

Hela resonemanget är dock uppenbart befängt av det enkla skälet att det förutsätts att inget annat odlats eller vuxit på de arealer som används för att odla bränsleråvaran. Detta är givetvis ett helt orimligt antagande.

Sammanfattningsvis låter sig sägas att Svenska Dagbladet vältrar sig i anti-intellektuell smörja som låter sig vederläggas inom loppet av fem minuter med hjälp av sunt förnuft. Etanoldrivna bilar är ingenting annat än ett gigantiskt slöseri med jordbruksvaror och saknar alla positiva effekter på miljön. Att använda sig av motoretanol är dessutom djupt omoraliskt så länge det finns människor som svälter.

Bensin är en minst lika naturlig produkt som etanol. Läs artikeln som gjorde mig upprörd på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1292455.svd

Så här står det i E24.

"Inflationen i Sverige beror till stor del på Riksbankens tidigare höjningar av räntan, på högre livsmedelspriser och stigande energipriser. Prishöjningar på livsmedel och olja bestäms till stor del utanför landets gränser. En räntehöjning från Riksbanken riskerar att bli ett slag i luften och dessutom sakta ned en ekonomi som redan börjat vika nedåt."

Enligt min bestämda uppfattning är det mycket enkelt att vederlägga uppfattningen att den höga inflationstakten beror på faktorer bortom Riksbankens kontroll. Det nästan enda Riksbanken kan göra är att genom penningpolitik påverka takten i kreditexpansionen och jag menar att det finns uppenbara belägg för att en excessiv kreditexpansion är den nuvarande inflationens orsak.

Som säkert alla regelbundna läsare av denna blogg känner till använder jag mig endast av priset på en Big Mac som konsumentprisindex. Priset på en Big Mac har under senare tid stigit tämligen dramatiskt, men en tänkbar invändning mot att tillmäta detta förhållande någon större betydelse är det faktum att livsmedelspriserna stigit på den internationella marknaden.

Samtidigt är det faktiskt så att priset på en Big Mac stigit betydligt mindre snabbt i Norge, Danmark, Tyskland och Storbritanien. Går man tillbaka till januari 2006 har det svenska priset stigit cirka 9%, medan det tyska priset stigit 5% och det brittiska cirka 6%. Detta tyder utan tvivel på en snabb kreditexpansion i Sverige.

Vad gäller invändningen att Riksbanken genom att justera styrräntorna påverkar bolåneräntorna med effekter på konsumentprisindex, är detta oundvikligt. Riksbankens egentliga avsikt med att justera styrräntorna är rimligen att påverka takten i kreditexpansionen och att detta får vissa egendomliga effekter på konsumentprisindex är inget att bry sig om.

Vad gäller invändningen att deflationär penningpolitik skulle bromsa den realekonomiska expansionen blir mitt svar att den höga inflationstakten när förväntningar om höjda styrräntor eller åtminstone uteblivna sänkningar med den påföljden att kronans reala växelkurs drivs uppåt. Detta skadar konjunktur och sysselsättning och enligt min bestämda övertygelse är detta också huvudförklaringen till de tecken på realekonomisk inbromsning vilka nu kan iakttas.

Riksbanken bör alltså höja styrräntorna och göra det ordentligt och så snabbt som möjligt.

Med stor förtjusning noterar jag två saker.

1. Sören Wibe föreslås bli ny ledare för junilistan. Detta är utmärkt. Någon bättre företrädare för den förståndiga kritiken mot EU och ifrågasättandet av medlemskapet i EU kan man inte tänka sig.
2. På junilistans hemsida står numera ingenting om att man är för medlemskapet i EU. Detta kan tolkas som att junilistan nu förskjuter sin ståndpunkt aningen och att Sören Wibe krävt en nyansförskjutning med avseende på medlemskapet i EU för att godta uppdraget som junilistans ledare. Sören Wibe har i så fall begripit och på ett skickligt sätt utnyttjat värdet i "varumärket" Sören Wibe.

Det skall bli mycket intressant att följa Sören Wibe som ledare för junilistan och enligt min mening gör han klokast i att inte kandidera till EU-parlamentet, eftersom den verkligt intressanta frågan nu är frågan om Laval-domen och Sveriges medlemskap i EU. Sören Wibe bör, enligt min mening, stanna i Sverige och driva debatten om de frågor EU-medlemskapet ställer på sin spets och överlåta arbetet i europaparlamentet på andra.

I syfte att fler skall läsa denna text anger jag två länkar.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1291217.svd

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=773299

Enligt min mening är den nu pågående diskussionen om eurovisionsschlagerfestivalen tämligen löjlig. För det första är det hela ingen stor sak utan ett jippo en förlorare bör kunna lämna utan alltför nedslagna känslor.

För det andra är jag, trots spektaklets karaktär av jippo, upprörd över hur indignerad man är över den så kallade kompisröstningen i dessa sammanhang. Helt uppenbart hade ABBA segrat 1974 i Brighton, med eller utan övriga nordiska ländernas stöd, men hade Sverige verkligen segrat 1984, 1991 och 1999 om det inte varit för att de nordiska länderna traditionellt tenderar att rösta på varandra? Jag är inte så säker på det och förstår verkligen inte hur man i ett land, som haft oerhörd nytta av så kallad kompisröstning, kan vara upprörd över att många östeuropeiska länder gör på samma sätt.

Mig veterligen har Tyskland bara vunnit en enda gång och den gången vann man med den underbara låten "Ein bisschen Frieden" och att Tyskland inte vunnit mer än en gång beror förmodligen på att just ingen, på grund av historiska ressentiment, "kompisröstar" på Tyskland. Därför är också den tyska vinnarlåten en låt man kommer ihåg. Om den nämligen inte hade varit överlägset bäst hade den inte kunnat vinna. Tyskland får ju inte några "kompisröster".

Slutligen vill jag framföra att Sverige förmodligen haft bättre chanser om man istället skickat Sanna Nielsen till Belgrad för att framföra den låt TV-tittarna ansåg vara den bästa, nämligen "Empty Room". Det var på grund av juryn Charlotte Perrelli vann och rimligen borde de fanatiska svenska schlagernationalisterna rikta sin vrede mot juryn, då denna valde en låt som lät ungefär som alla andra uttjatade svenska bidrag till detta spektakel under senare år och av det skälet, redan i förväg, kunde bedömas vara chanslös.

Nu får det vara slutgnällt i ett ämne som egentligen inte förtjänar att kommenteras och för att lugna upprörda känslor ber jag att få rekommendera ett avnjutande av Nicoles vinnande bidrag från 1982.

http://www.myvideo.de/watch/938915/Nicole_Ein_bisschen_frieden

Så här står det i E24 angående de snabba löneökningarna i Estland.

"Löneökningarna driver upp inflationen som i april steg till 11,4 procent. Det är visserligen lägre än Lettlands häpnadsväckande 17,5 procent men likväl en ohållbar nivå för ett land som håller valutan fast mot euron."

Jag menar att ovanstående bygger på ett allvarligt förbiseende. Man måste nämligen komma ihåg att den estniska kronan inte bara har en fast växlingskurs gentemot euron, utan också att den estniska kronan i utgångsläget är gravt undervärderad gentemot euron och alla fastkurssystem tenderar att framkalla en enhetlig prisnivå, om än att den estniska kopplingen mot euron är ensidig och av det skälet den estniska prisnivån troligen för all framtid kommer att vara lägre än i flertalet euroländer.

Den färskaste uppgiften är att en estnisk Big Mac kostar 30,- estniska kronor och att en tysk kostar €3,10. Den fasta växlingskursen mellan den estniska kronan och euron är 15,6466 estniska kronor per euro. En tysk Big Mac kostar alltså cirka 48,50 estniska kronor och även om den estniska inflationstakten vida överstiger den tyska kan den fortsätta att göra så ett bra tag framöver, utan att den estniska kronans reala växlingskurs blir så hög att detta kan riskera framtvinga en estnisk devalvering.

Fast växlingskurs och fria kapitalflöden kommer nämligen att låta valuta flöda in i den estniska kronan så länge den estniska prisnivån är tydligt lägre än den tyska och så snart den estniska prisnivån nått en så hög nivå att det finns skäl att tänka tanken på en estnisk devalvering kommer valutan att flöda ut ur Estland och framkalla en deflationär impuls, varefter prisnivån kommer att falla i förhållande till den tyska till dess valuta åter strömmar in i det estniska penningsystemet och så vidare.

Återigen bevisas hur mycket pinsamheter ekonomiska skribenter kunde bespara sig genom att noggrant studera Big Mac's hemligheter. En annan lärdom man kan dra är att ett sunt fastkurssystem måste bygga på en koppling mot en sund valuta och allra helst gentemot guld och att euron är en gravt misskött inflationsvaluta, vilket blir särskilt tydligt när ett land med låg real växlingskurs försöker upprätthålla fast växlingskurs gentemot en svag inflationsvaluta.