flavianopolis

Angela Merkel har förkunnat att Tyskland återigen skall bli Europas ekonomiska motor och att momsen skall höjas 2007.

Problemet är väl bara att motorn kommer att börja hacka högst betänkligt den dag momsen höjs.

Nu har tydligen Systembolaget dragit igång någon typ av kampanj till förmån för det svenska detaljhandelsmonopolet rörande rusdrycker. Man pekar på att det är önskvärt ur ett flertal perspektiv att begränsa alkoholkonsumtionen och att ett effektivt sätt att åstadkomma detta är att hålla upp priserna och begränsa tillgängligheten. Syftet lär vara att det svenska förbudet mot privatimport där ett ombud ombesörjer transporten skall kunna upprätthållas.

Om vi svenskar inte skall få tillfälle att köpa hem de drycker vi vill per internet bortfaller en av de yttterst få konkreta fördelar svenska folket erhållit genom EU-medlemskapet. Lyckligtvis tror jag att Sverige kommer att förlora målet.

Samtidigt skulle jag vilja peka på att Systembolagets monopol inte fyller något syfte ens utifrån motivet att begränsa alkoholkonsumtionen. Det sägs ju att man måste begränsa tillgängligheten och hålla en hög prisnivå för att begränsa alkoholkonsumtionen. Systembolaget har emellertid aldrig haft något fullständigt monopol, eftersom krogar alltid kunnat få tillstånd att servera rusdrycker. Tillståndsgivningen är en kommunal angelägenhet och kommunerna har genom att begränsa antalet tillstånd och noggrant kontrollera att man följer de allmänna reglerna om att inte servera kragftigt berusade och minderåriga. Inte ens idag är detaljhandelsmonopolet helt "vattentätt", eftersom det rusdrycksklassade 3,5%-ölet faktiskt - under vissa omständigheter - får säljas i den reguljära handeln. Man kan vidare upprätthålla en hög prisnivå genom olika skatter och faktum är att flera andra EU-länder också har ganska höga alkoholskatter. Att Systembolaget har så höga priser beror faktiskt till inte ringa del på att Systembolaget har extremt höga marginaler och om alkoholdrycker kom ut i den allmänna handeln skulle det prisfall som skulle uppstå genom att marginalerna blev mindre kunna justeras med höjda skatter.

Det vill säga: Alla de effekter man säger sig eftersträva genom att till varje pris försvara Systembolagets monopolställning skulle kunna åstadkommas med andra medel, som dessutom redan används vid kommunal tillståndsgivning rörande utskänkning. Systembolagets monopol är endast en prestigefråga för socialdemokratin, eftersom Systembolaget uppfattas som något "socialdemokratiskt". Dessutom är det faktiskt så att Systembolaget understundom säljer varor på ett otillåtet sätt utan att Systembolaget blir av med tillståndet att bedriva handel med rusdrycker. Dessutom är det väldigt osannolikt att detta rapporteras till polisen, eftersom ju knappast någon nykterhetsivrare har ärende på Systembolaget. Vore rusdrycker tillgängliga på ICA och Konsum kan man vara nästan helt säker på att någon nykterhetsivrare skulle observera sådan förhållanden och omedelbart underrätta polisen i avsikt att tillse att köpmannen förlorade sitt tillstånd att sälja rusdrycker. Med tanke på vilken konkurrensfördel en köpman med tillstånd att bedriva handel med rusdrycker skulle i jämförelse med en utan sådant tillstånd kan man anta att köpmännen vore väldigt rädda om ett sådant tillstånd och vore mycket obenägna att sälja rusdrycker på ett otillåtet sätt.

Visserligen är det bra om "die dummen Schweden" får bedriva en politik som anstår dumskallar, men förr eller senare tror jag att vi kommer att kunna köpa öl, vin och sprit i den reguljära handeln. Ett första steg mot att en normalisering av handeln med rusdrycker torde vara att svenska alkoholskatter sänks ned till en nivå på en normal europeisk nivå och att svenskarna lär sig supa lika mycket som tyskar och fransmän. I så fall kan man inte längre påvisa någon konsumtionsdämpande verkan av det svenska alkoholmonopolet och dessutom kan det bli så att Systembolagets hutlösa påslag kommer att tvinga svenska staten att sänka alkoholskatterna till en nivå under vissa andra EU-länder för att priserna skall bli något så när konkurrenskraftiga. Visste ni att svenskt starköl minus svensk punktskatt och moms kostar mer att köpa än SAMMA öl transporterad och såld i tysk butik INKLUSIVE tysk punktskatt och moms? Ja, det är faktiskt sant.

Med fri import via internet och bevarat detaljhandelsmonopol kommer Sverige att bli tvingat till brutal skattedumping!

SKÅL!!!

Kronan har under den senaste tiden försvagats ganska dramatiskt. Detta förhållande bemöts med förvåning i den allmänna debatten. Utgångspunkten tycks vara att kronan redan innan försvagningen varit "undervärderad". Detta är rent nonsens.

Om man räknar fram den kurs som skulle jämställa priset på en Big Mac i Sverige med priset i Tyskland skulle Euron behöva kosta 11,19 kr och för att jämställa det svenska och det brittiska priset skulle pundet behöva kosta 17,55 kr.

Jag har inte helt färska siffror från USA tillgängliga, men enligt tidskriften "The Economist" kostade en Big Mac i USA $3,06 i våras. US-dollarn skulle alltså behöva kosta 10,78 kr.

Det råder alltså inget tvivel om att allt tal om att kronan är undervärderad inte är någonting annat än ren rappakalja. Och enligt Riksbanken beräknas inflationstakten under kommande år stiga och Riksbanken gör bedömningen att styrräntorna måste höjas. Då inträder ytterligare två intressanta effekter.

Den första effekten är att höjningar av styrräntorna utlöser förluster på obligationsmarknaden, vilket kan skapa ett säljtryck på kronan med ytterligare kronförsvagning som följd. Den andra effekten har sin grund i förhållandet att kronkursen hållits uppe av förväntningar om en högre framtida styrränta. Så snart dessa förväntningar infriats bortfaller alltså en av de faktorer som bidragit till att kronan förblivit kraftigt övervärderad, med den påföljden att kronan försvagas ytterligare.

Sammantaget är allt upplagt för ett riktigt inflationskaos. Läs även mina tidigare publicerade bloggtexter om den prognosticerade inflationen för 2006.

Några ekonomer på finansinspektionen har nu föreslagit att sedlar med större valörer skall slopas och föreslagit att riksbanken endast skall emittera mindre valörer. Förslaget går i rätt riktning. Läs mer på nedanstående länk:

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11026275.asp

De diskuterar även möjligheten att helt slopa kontanterna, men de förbiser att detta faktiskt är omöjligt. Så länge Sveriges Riksbank är en centralbank måste samma centralbank faktiskt emittera någon form av kontant betalningsmedel och varje betalningssystem måste ha någon form av teoretisk möjlighet till kontant betalning också om denna aldrig används.

Som argument för att Riksbanken ändå skall emittera vissa mindre valörer anför de att mindre valörer är nödvändiga för mindre transaktioner. Detta är inte något särskilt bra argument, eftersom också mindre valörer kan klaras av med kort eller privatemitterade sedlar och mynt.

Sedan diskuterar de även möjligheterna för bankerna att avgiftsbelägga kontanthanteringen. Detta är faktiskt ett felaktigt resonemang, eftersom det ligger i banksystemets natur att bankerna är skyldiga att avgiftsfritt erlägga kontant betalning. Och oavsett hur ett bankssystem är upplagt kommer bankerna alltid vara skyldiga att avgiftsfritt erlägga kontant betalning.

Om mitt förslag att endast låta Riksbanken emittera en-kronor verkar alltför radikalt föreslår jag nu följande kompromisslösning. Finansinspektionens ekonomer föreslår att den största valören på sikt skulle vara 50-kronorssedeln.

Jag förslår då att Riksbanken skall börja emittera 20-kronors och 50-kronors mynt och dra in alla sedlar, vilka då följaktligen ersätts med mynt skulle Sveriges alla bankomater endast kunna fyllas med antingen mynt eller privatemitterade sedlar. Mynt är tekniskt omöjligt och privatemitterade sedlar konkurrerar på helt lika villkor med betalkort, eftersom ingetdera är lagligt betalningsmedel.

Men är det inte förenat med säkerhetsrisker att emittera ett mynt med så stor valör som 50 kronor? Njae, faktiskt inte. Riksbanken uppger själv att man i princip skulle kunna emittera 100-kronorsmynt som vore praktiskt taget omöjliga att förfalska. Och betänk följande förhållande: 1970 upphörde Bank of Englands 10-shillingsedlar att cirkulera och ersattes då med ett mynt med valören £0,50. Ett pund motsvararade 20 shilling. 1970 kostade ett lösnummer av tidskriften The Economist £0,125 och man kunde alltså köpa fyra lösnummer av The Economist för det största myntet som då cirkulerade. Ett lösnummer av The Economist kostar i Sverige idag 43 kronor. Med samma förhållande mellan lösnummerpriset på The Economist och det största myntet i cirkulation som i Storbritannien 1970 skulle alltså det största myntet ha en valör på 172 kronor. Man skulle alltså utan vidare kunna tänka sig t. o. m. ett hundrakronorsmynt.

Många butiker tar idag ut en avgift på kortköp understigande 100 eller 50 kronor. Varför inte se till att de största mynten fick ungefär den valören och att alla sedlar drogs in? I vad mån sedlar verkligen behövs finns dessutom möjligheten att emittera privata konvertibla sedlar som jag tidigare påpekat.

Vice riksbankschef Irma Rosenberg säger följande.

"-Min bedömning är att vi så här långt inte har indikationer på någon påtaglig övervärdering av småhuspriserna i genomsnitt över landet vid nuvarande låga ränta. "

Nej, det klart att ju lägre ränta desto högre stiger småhuspriserna. Om Riksbanken sänker räntan till noll eller inför en negativ reporänta skulle naturligtvis huspriserna kunna stiga hur mycket som helst. Det begriper en idiot.

Det står enligt min bedömning helt klart att inflationen till och med med KPI som mått kommer att vara betydligt högre under 2006 än i år med den påföljden att riksbanken kommer att tvingas välja mellan ett förlorat förtroende och höjda styrräntor.

Så snart styrräntorna höjs kommer denna magnifika inflationssufflé att säcka ihop och det kanske är lika bra det, eftersom vi då kanske kan få en kompetent riksbanksledning.

Den skenande kreditexpansionen måste ovillkorligen punkteras medelst höjda styrräntor, eller övergå i hyperinflation. Tertium non datur. Så enkelt är det, men riksbanken måste lära sig att att stämma i bäcken för att inte i onödan förstärka konjunkturrörelserna.

Ytterligare ett problem jag pekat på att den svenska kronan faktiskt är mycket högt värderad i förhållande till sin köpkraftsparitet, vilket i sin tur medför att kronan har stor fallhöjd liksom att detta förhållande bidragit till att hålla arbetslösheten på en hög nivå.

Detta bottnar i förhållandet att en expansiv penningpolitik antingen måste följas av höjda styrräntor eller hyperinflation. Eftersom man är övertygad om att riksbanken inte kommer att acceptera en hyperinflation bidrar alltså kreditexpansionen till en stegrad kronkurs om man beaktar vilken prisnivå Sverige har i förhållande till omvärlden.

Sverige tillhör de länder där ett givet penningbelopp har den lägsta köpkraften och detta beror på förvissningen att riksbanken kommer att välja en punkterad kreditexpansion framför en hyperinflation.

Å andra sidan är det ganska förskräckande att spekulera över vilken kronkurs vi kommer att se inom några år då den nuvarande bluffkonjunkturen ersatts av eftertankens kranka blekhet och bankkris.

Då kommer ju alla förvissade om att styrräntorna måste sänkas för att "få fart på konjunkturen", med den påföljden att kronan måhända kommer att handlas under köpkraftsparitet med omvärlden. Då handlar det om en radikalt lägre kronkurs.

Jag läste just att den stora koalition under Angela Merkels ledning som tros skola regera Tyskland de närmsta åren avser att höja momsen från 16% till 19%.

Förslaget är helt befängt och kommer med största säkerhet att framkalla en konjunkturnedgång och en ytterligare ökning av den tyska arbetslösheten vilket rent av kan leda till ett ökat budgetunderskott.

Varför köper många svenskar begagnade bilar i Tyskland? Jo, därför att prisnivån på bilar är i Tyskland är lägre mycket tack vare den låga momsen. Och samtidigt har tyska bilhandlare högre bruttomariginaler än svenska, vilket gör att en del av den låga momsen flyter tillbaka till statskassan i form av inkomstskatteintäkter.

Om allt blir dyrare i Tyskland kommer Tyskland att förlora enorma intäkter från gränshandeln och handelns mariginaler att minska med oöverskådliga konsekvenser. Dessutom innebär en högre moms minskat värde på tyskarnas inkomster vilket kommer att strypa hemmamarknaden som är viktig både för övriga Europa liksom för den tyska industrin. Om inte svenskar och andra köper begagnade bilar i Tyskland har tyskarna minskande anledning att köpa nya diton, vilket ger tunnare orderböcker för den inhemska industrin och minskande skatteinkomster.

Den här vansinnespolitiken påminner en hel del om Ann Wibbles ekonomiska politik som tycktes gå ut på att bota huvudvärk med halshuggning.

Dessvärre bedrivs nu samma politik i ett land där den inhemska marknaden spelar en betydligt större roll för den inhemska industrin än vad som är fallet i Sverige. Om Ann Wibble förde en ekonomisk politik som syftade till att vi svenskar fick sämre möjligheter att förverkliga våra materiella drömmar spelade inte så stor roll, eftersom svensk industri är mera exportberoende än den tyska. Här bedrivs nu ett fullskaleexperiment med Europas tyngsta ekonomi som insats.

Ett mycket intressant förhållande är hur Luxemburgs ekonomi kommer att reagera på denna politik. Luxemburg har nämligen endast 15% moms och ligger strategiskt placerat mellan Frankrike, Tyskland och Belgien.

Förmodligen kommer Luxemburg att i ökande utsträckning förvandlas till en en kontinental shoppinggalleria med enorma skatteinkomster. Och det enda positiva med Angela Merkels politik är väl att det ganska snart kommer att visa sig hur dum den är med den påföljden att Tyskland kanske återgår till att ha EU:s miniminivå på momsen. I så fall kan det säkert bli fart på den tyska industrin igen och så snart denna tar fart skapar detta uppsving ringar på vattnet.

Angela Merkel är en katastrof för hela Europa.

Som ett sätt att berämja användningen av betalkort istället för sedlar och mynt har någon frågat varför bankerna inte inför avgifter för att hantera sedlar och mynt. Skulle inte sådana avgifter få just det önskade resultatet, nämligen att folk använde sig av betalkort?

Svaret är att det visserligen kostar stora belopp för bankerna att hantera riksbankssedlar, men att avgiftsbelägga bruket av dessa kompliceras av förhållandet att riksbankssedlar är lagligt betalningsmedel.

Om NN har 100 kr på en bankbok och stiger in på det lokala bankkontoret för att ta ut dessa har NN ett lagligt skyddat anspråk på 100 kr. i sedlar och/eller mynt emitterade av Riksbanken. Skulle banken kräva en avgift på t. ex. 5 kronor för besväret att ge NN vad NN hade ett lagligt skyddat anspråk på skulle banken alltså inte ge NN vad NN hade rätt till.

Med den reform jag föreslagit skulle NN ha ett lagligt skyddat anspråk på 100 enkronor. (Jag tänker mig också att man skulle införa en begränsning såtillvida att 50-öringar endast skulle vara lagligt betalningsmedel för belopp upp till 1 krona.)

Vem vill ha 100 enkronor?

Kunden skulle naturligtvis föredra att få någonting annat som vore gångbart i handeln.

Och här kommer vi till själva poängen: Vad vore gångbart?

Jo, med största säkerhet skulle betalkort samt välskötta bankers sedlar vara gångbara. Och då kommer vi till nästa poäng, nämligen att sedlar och betalkort skulle konkurrera på helt jämställda villkor, vilket de inte gör idag. Sedlar är ju lagligt betalningsmedel.

Att bara vänta på den dag då sedlar och mynt slutat cirkulera är troligen meningslöst så länge sedlar är lagligt betalningsmedel. Jag är inte helt säker, men jag tror att detta är pudelns kärna.

Jag menar - som jag tidigare skrivit - att det skulle finnas ett enkelt sätt att lösa problemet med värdetransporterna och lösningen består i att Riksbanken drar in alla valörer utom en-kronor och femtioöringar.

Det finns heller inga juridiska hinder för bankerna att emittera skuldebrev denominerade i kronor, vilka kan användas som betalningsmedel. Vad det anbelangar har skotska banker en viss sedelutgivningsrätt och i Skottland är faktiskt endast en och tvåpundsmynt lagligt betalningsmedel utan inskränkning. Mynt med mindre värde än ett pund är lagligt betalningsmedel endast för belopp upp till £5 och sedlar kan alltid vägras som betalning. Å andra sidan måste de skotska bankerna hålla 100% marginalreserver i Bank of England-sedlar för all sedelutgivning som överstiger ett visst belopp som inte justerats sedan 1845.

Men faktum är att svenska banker i princip är oförhindrade att emittera sina egna sedlar, med den enda begränsningen att sådana sedlar inte skulle vara lagligt betalningsmedel. I min ägo finns ett mynt emitterat av Bonniers som ger mig ett anspråk på antingen 10 kr. i kontanter dvs. lagligt betalningsmedel alternativt varor till ett värde av 10 kr. i Bonniers butiker. Detta mynt är ingenting annat än ett skuldebrev fabricerat i metall med karaktär av betalningsmedel. Hade myntet varit emitterat av ICA eller Svenska Handelsbanken hade det säkerligen varit lika gångbart som en riksbankssedel.

Bedömningen att privata sedlar och mynt kan emitteras utan hinder av RF 9:13 delas av Riksbankens jurister.

Om vi nu tänker oss att Riksbanken helt sonika förklarade att alla mynt och sedlar med en valör överstigande 1 krona skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel 1 januari 2010 skulle bankerna ställas inför tre alternativ:

1.) Att tvingas hantera enorma mängder enkronor.
2.) Att emittera egna sedlar och mynt inlösliga i enkronor/femtiöringar.
3.) Övertyga folk att använda betalkort.

Handeln skulle också ställas inför tre alternativ:

1.) Att tvingas hantera enorma mängder enkronor.
2.) Att acceptera sedlar och mynt emitterade av välskötta banker.
3.) Att acceptera betalkort.

Idag tar många butiker ut en avgift för att acceptera betalkort, eftersom bankerna kräver vissa avgifter. Med mitt system kan man anta att bankerna skulle göra vad som helst för att slippa enorma flöden av enkronor och därför göra korthanteringen avgiftsfri. Det enda realistiska alternativet vore att emittera egna sedlar och mynt, men då skulle bankerna tvingas bygga upp egna system motsvarande Riksbankens, vilket också skulle ge dem säkerhetsproblem. Troligen skulle bankerna därför endast i ringa mån emittera sedlar och mynt också om dessa inte helt skulle försvinna. För vissa typer av transaktioner är faktiskt sedlar och mynt det bästa alternativet.

Men hur är det med invändningen att privat sedelutgivning kan framkalla enorm inflation? Svaret är att bankerna skulle vara i princip oförhindrade att trycka hur mycket sedlar som helst, men ingen skulle ta emot dessa sedlar om de inte vore uppbackade av väl tilltagna fordringar med hög likviditet och bonitet. Den privata sedelutgivningen är alltså naturligt begränsad och en sådan reglering som de skotska bankerna är föremål för är alltså helt överflödig.

Skulle kreditexpansionen skena är det ju dessutom Riksbankens ansvar att höja styrräntorna och Riksbanken skulle bedriva penningpolitik precis som idag. För att undanröja allt tvivel om dessa sedlars värde skulle man dessutom kunna uttryckligen undanta dem från alla former av bankstöd i samband med bankfallisemang. Då vore bankerna tvungna att visa att väl tilltagna reserver backade upp respektive banks sedelstock.

Och vad det anbelangar kan man vara nästan säker på att sedel- och myntcirkulationen skulle vara minimal, eftersom dataterminaler sköter detta arbete så oändligt mycket bättre och billigare.

Om Sverige aldrig frångått sitt nästan helt fria bankväsende där endast guldmynt utgjorde kontant betalning och praktiskt taget ingen kontant betalning förekom hade vi förmodligen redan betraktat bruket av sedlar och växelmynt som något man ägnade sig på farfars tid. Bankerna hade dessutom knappast tillhandahållit myntat guld utan endast tackguld också om tackor med så liten vikt som 5 gram förekommit.

Att sedlar och mynt används beror huvudsakligen på centralbankernas verksamhet och jag föreslår här en metod att ge vårt centralbankssystem drag av free-banking. Sedelhanteringen är ett enormt slöseri och en lukrativ marknad för den organiserade brottsligheten.

Nyligen har ytterligare ett värdetransportrån genomförts i Sverige. Jag skulle vilja presentera en metod syftande till att minska detta problem.

Riksbanken skall upphöra med att emittera någonting annat än 1-kronor och 50-öringar och dra in alla sedlar och mynt med större valörer än så.

Samtidigt skall de enskilda bankerna ges rätt att emittera konvertibla sedlar och mynt, vilka i rättsligt hänseende skall likställas med skuldebrev ställda på bäraren. Riksbankens grundlagsskyddade monopol på att emittera sedlar skall enligt Riksbankens egna jurister endast förstås som ett monopol på att emittera lagligt betalningsmedel, men några hinder för att emittera sedlar eller mynt inlösliga i lagligt betalningsmedel finns, enligt samma jurister, inte.

Vad skulle man vinna på detta?

Jo, man kan anta att de privata bankerna mycket hellre skulle se till att folk använde sig av kort istället för av privatemitterade sedlar och mynt - också om sådana skulle finnas som kompliment - av det skälet att det är ojämförligt billigare att använda sig av kort istället för sedlar.

Ett exempel på att liknande system är praktiskt möjliga är det faktum att sedlar inte är lagligt betalningsmedel i Skottland, liksom att skotska banker har en viss - om än mycket strikt reglerad - sedelutgivningsrätt.

Men innebär inte förslaget att de privata bankerna skulle börja trycka enorma mängder sedlar med en våldsam inflation som följd?

Det finns en viss risk för detta, men om man uttryckligen undantar de privatemitterade sedlarna från alla statliga garantier i samband med bankfallisemang skulle denna risk inte uppstå.

Tvärsom skulle en bank som emitterade oförsvarliga mängder sedlar riskera sitt anseende och kapital, eftersom privatemitterade sedlar inte vore någonting annat än anspråk på 1-kronor, vilka endast får emitteras av Riksbanken. ( Visserligen kan man tänka sig privatemitterade 1-kronor, men dess vore ju också underställda kravet på inlösen i "riksbankskronor.)

Summan skulle bli att sedlar och mynt knappast skulle användas. Och vore det inte för att vi levde i en värld med centralbanker skulle sedlar och mynt förmodligen redan ha fallit ur bruk.