flavianopolis

I föregående meddelande står att den nuvarande "macflations-takten" är 10%. Detta är fel. En BigMac kostar 33 kr. idag, eller 3,125% mer än den kostade för ett år sedan. Däremot kommer - givet att priset lämnas oförändrat över årsskiftet - "macflationstakten" för perioden februari 2004 till och med januari 2005 att uppgå till 10%, men för säkerhets skull räknar jag fram snittal för löpande tolvmånadersperioder.

Och endast en prissänkning kan hindra 2006 års inflationstakt från att bli avsevärt högre än motsvarande tal för 2005.

Jag skulle vilja korrigera räkneexemplen i föregående meddelande:

2003 kostade en Big Mac 30 kr.
2004 kostade en Big Mac 32 kr.
2005 kostade en Big Mac 30 kr. under januari till och med maj månad.

Från och med 1 juni 2005 kostar en Big Mac 33 kr.

För tillfället är alltså "macflationstakten" 10%.

Jag skall nu försöka göra ett löpande genomsnitt för macflationstakten avseende perioden oktober 2004 till och med september 2005.

oktober 2004 +6,67%
november 2004 +6,67%
december 2004 +6,67%
januari 2005 -6,25%
februari 2005 -6,25%
mars 2005 -6,25%
april 2005 -6,25%
maj 2005 -6,25%
juni 2005 +3,12%
juli 2005 +3,12%
augusti 2005 +3,12%
september 2005 +3,12%

Detta ger en summa på 1,24%, vilket skall divideras med 12 och då får vi fram talet 0,1%.

Låt oss nu leka med antagandet att en Big Mac kommer att kosta 33 kr. under hela 2006: Vad kommer då motsvarande tal för 2006 att bli?

januari 2006 +10%
februari 2006 +10%
mars 2006 +10%
april 2006 +10%
maj 2006 +10%
juni 2006 +00%
juli 2006 +00%
augusti 2006 +00%
september 2006 +00%
oktober 2006 +00%
november 2006 +00%
december 2006 +00%

Detta ger en summa på 50%, vilket skall divideras med tolv och då får vi fram talet 4,2%, eller mer än 40 gånger motsvarande tal för 2005. Ja, ni läste rätt: 40 gånger motsvarande tal för 2005.

Skulle dessutom ytterligare en prishöjning komma att genomföras spränger inflationen alla ramar. Mot bakgrund av att kronans "BigMac-justerade" växelkurs gentemot Euron sjunkit kraftigt de senaste månaderna är detta inget orimligt antagande. Kronan har försvagats i nominella termer gentemot Euron, trots att McDonald's i Tyskland nyligen genomfört en prishöjning. Alla prishöjningar i Sverige de senaste åren har föregåtts av att kronans "BigMac-justerade" växelkurs fallit gentemot Euron.

Att tro att riksbanken - under loppet av 2006 - kommer att tvingas välja mellan förlorad trovärdighet och räntehöjningar är därför ett mycket försiktigt antagande som till och med är förenligt med ett antagande om ett oförändrat BigMac-pris under hela 2006.

Hurra för "inflation-targeting", hurra för Lars Heikensten! Hurra för LO som vill lämna styrräntorna oförändrade fram till 2007!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Låt mig göra ett litet räkneexempel: Den nu aktuella inflationssiffran är c:a 0,6% i årstakt. Då hör det till saken att oljepriserna stigit ganska kraftigt under den senaste tiden, vilket spätt på inflationen.

Inflationen uppmäts som prisökningarna under en löpande 12-månadersperiod, vilket betyder att den senast rapporterade inflationstakten avser perioden oktober 2004 till och med september 2005.

Under 2004 kostade en Big Mac 32 kr. och idag kostar den 33 kr., vilket ger en "macflationstakt" på 3,125%. Under innevarande års första fem månader kostade en Big Mag endast 30 kr. och således var "macflationstakten" under detta års början var minus 6,25%, för att sedan stiga till plus 3,25% i årstakt från och med juni månad.

Vidare är det av intresse att veta att en Big Mac under 2003 kostade 30 kr., varför "macflationstakten" under 2004 också var 3,125%. Under innevarande års återstående månader kommer således - givet att priset på en Big Mac inte förändras innan årsskiftet - varje enskild månad att vara oförändrad, men om priset bara lämnas oförändrat under kommande års fem första månader kommer varje enskild månad en månad med en negativ årstakt på 6,25% att ersättas med en positiv på 10%.

Och då hör det till saken att kronans Big Mac-justerade växelkurs gentemt Euron fallit ganska påtagligt sedan det tyska Big Mac-priset höjdes från 2,75€ till 2,95€ i september 2005. Varje svensk prisuppgång har faktiskt inletts med en dykövning i kronans Big Mac-justerade växelkurs sedan ett antal år tillbaka, varför det finns skäl att misstänka att priset på en Big Mac rent av kan komma att höjas innan utgången av 2006.

Om man räknar fram ett löpande genomsnitt av de senaste tolv månadernas "macflationstakt" är den nu aktuella siffran minus 0,75%.

Givet att priset på en Big Mac förblir konstant under hela 2006 kommer den genomsnittliga månadssiffran för 2006 att vara 4,17% räknat i årstakt. Och med tanke på att kronans Big Mac-justerade växelkurs gentemot euron gjort ett dyk nedåt alldeles nyligen är det fullt tänkbart att priset på en Big Mac kommer att höjas under 2006.

Det är detta Lars Heikensten kallar för "inflation targeting". Det är inte undra på varför han vill byta arbete. Att vara riksbankschef är ett lätt jobb när man kan sänka räntan, men i en situation där Riksbanken måste välja mellan räntehöjningar och förlorad trovärdighet är jonnet inte alldeles enkelt.

Vi går ett spännande år till mötes. Dessutom kan man misstänka att ett eventuellt makroekonomiskt kaos kommer att göra kronans växelkurs osäker, vilket naturligtvis kommer att bölåsa upp inflationstalen än mer.

Enligt mina beräkningar kommer den svenska inflationstakten under nästa år att gott och väl spränga 3%-vallen. Jag stöder min prognos på ungefär följande:

2003 kostade en Big Mac 30 kr.
2004 kostade en Big Mac 32 kr.

2005 kostade en Big Mac 30 kr. till och med maj månad.

Från juni 2005 har en Big Mac kostat 33 kr.

Om man ser vilken inflationstakt detta ger på årsbasis och räknar ut ett snitt för den bakåt löpande 12-månadersperioden skall man se att det första halvårets negativa inflationssiffror håller ned 12-månaderssnittet avsevärt, men under de första fem månaderna nästa år kommer dessa fina siffror att försvinna ur statistiken och dessutom ersättas med kraftigt positiva tal. Räknar man bara med ett oförändrat pris under de första fem månaderna 2006 kommer årstal på -7% att ersättas med årstal på +10%. Detta talar för en kraftig uppgång i inflationen under de fem första månaderna 2006.

Dessutom har den svenska kronans Big Mac-justerade växelkurs fallit dramatiskt den senaste tiden, eftersom det tyska Big Mac-priset höjts från 2,75€ till 2,95€. Alla svenska prishöjningar har föregåtts av ett snabbt fall i kronans Big Mac-justerade växelkurs, varför man rent av kan räkna med nya prishöjningar under 2006.

De första riktigt otäcka siffrorna kommer i februari nästa år och då lämnar Heikensten över till sin efterträdare. Kanske skall detta ses som att Heikensten ser vad som är å färde, men vill överlämna de obekväma besluten åt andra.

Ingen tvekan råder om att det enda som kan snygga upp inflationsstatistiken för 2006 är ett rejält fallande oljepris. Vi får se, men Riksbanken måste höja styrräntorna för att inte förlora all mödosamt förvärvad trovärdighet.

Och då kommer det att visa sig att den gode Heikensten byggt upp en finansiell bubbla och dessutom tjänat 125.000 kr. per månad på denna fosterlandsfientliga verksamhet.

Ta gärna en titt på följande länk:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=473502

Det handlar om LO-"ekonomernas" ständiga önskan om en högre inflation, deras orubbliga tro på löneinflationsmyten samt missuppfattningen att den höga arbetslösheten beror på en alltför låg inflationstakt.

Löneinflationsmyten bygger på missuppfattningen att fackföreningar kan blåsa upp kreditvolymen. De kan de inte och därför är fackföreningarnas lönekrav inte roten till inflationen utan istället ett symptom på inflationen. Inget företag kan i längden betala ut mer än intäkterna medger och någonstans ifrån måste intäkterna komma.

Sedan är det visserligen sant att den svenska arbetslösheten har huvudsakligen monetära orsaker. Arbetslösheten är ett resultat av att alla är förvissade om att Riksbankens expansiva penningpolitik måste ersättas av en betydligt stramare inom en inte alltför avlägsen framtid, vilket driver upp kronkursen till helt absurda nivåer med industridöd som följd. I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att en euro skulle behöva kosta 11,19 kr. för att jämställa den tyska och den svenska prisnivån och att motsvarande pundkurs är 17,55 kr. Från år 2000 till idag har den pundkurs som jämställt priset på en Big Mac i Sverige och Storbritannien stigit från 13,16 kr till 17,55 kr.

1999 förhöll det sig på rakt motsatt sätt. Inflationen låg under noll med den påföljden att alla förväntade sig en lättare penningpolitik och kronan var således värderad ungefärligen enligt sin köpkraftsparitet, vilket hade en mycket positiv inverkan på den svenska arbetsmarknaden.

Sedan är det inte heller sant att påstå att de inflationära tendenserna är begränsade till fastighetsmarknaden. Priset på en Big Mac har stigit från 24 kr. 1999 till 33 kr. 2005. Och eftersom en Big Mac av idag är identisk med en från 1999 handlar det uteslutande om att penningvärdet minskat och detta ganska dramatiskt. Big Mac är ett utmärkt inflationsindex, eftersom produkten är historiskt konstant, vilket inte gäller KPI.

Uppblåsningen av ekonomin har skett via fastighetsmarknaden, vilket fått till följd att svenska hushåll numera är hårt skuldsatta vilket bäddar för en riktigt obehaglig lågkonjunktur den dagen Riksbanken tvingas punktera bubblan för att inte förlora all trovärdighet.

Summan är alltså att inflationspolitiken är roten till praktiskt taget allt ekonomiskt elände i Sverige under de senaste åren och nu ropar LO-"ekonomerna" på ännu mera inflation. En sådan politik är djupt arbetarfientlig och om jag inte är felunderrättad omöjliggör EU-rätten ett regelrätt bankstöd. Staten skall visserligen ersätta sparare till en viss gräns om en bank hamnar i svårigheter, men staten får inte rädda en sjuk bank. Kanske kan vi få se banker som ställer in betalningarna de närmsta åren.

Drömmen om att kunna skapa ekonomiska resurser genom att slå på en strömbrytare är så lockande att människan alltid kommer att falla för denna frestelse.

Ta en titt på följande länk:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=471728

Jag måste säga att jag hyser stor förståelse för dem som anser att det vore djupt olyckligt om Turkiet - genom ett framtida EU-medlemskap - skulle få ett betydande inflytande i EU-politiken. Turkiet är en djupt barbarisk stat och om Turkiet blir medlem av EU finns ytterligare ett tungt vägande skäl att lämna EU.

Inte sällan diskuteras den påstådda konflikten mellan ett stabilt penningvärde och full sysselsättning. Huvudsakligen möter man i denna diskussion två skolor, den ena skolan menar att arbetslösheten har strukturella orsaker och den andra skolan menar att den "överdrivna" fixeringen kring ett stabilt penningvärde leder till att den ekonomiska politiken får en sådan utformning att arbetslösheten hålls uppe.

Jag vill inte förneka att det kan finnas strukturella orsaker bakom arbetslösheten. Samtidigt vill jag peka på ett förbisett faktum:

En politik som syftar till ett stabilt penningvärde där man samtidigt praktiserar en flytande växelkurs riskerar att leda till att den inhemska valutan blir övervärderad i förhållande till sin köpkraftsparitet i jämförelse med sådan länder med högre inflationstakt. Den höga reala växelkursen lägger sig då likt en våt filt över det inhemska näringslivet med hög arbetslöshet som följd.

Däremot föreslår man helt fel medicin för att komma till rätta med detta problem då man föreslår räntesänkningar. En räntesänkning kan till och emd leda till en högre real växelkurs, eftersom en sådan utlöser förväntningar om en stramare penningpolitik med den påföljden att såväl arbetslösheten som den inhemska kreditexpansionen underbåses. Det är i en sådan situation Sverige befinner sig i nu. Detta förhållande hotar dessutom det finansiella systemets stabilitet, eftersom Riksbanken förmodligen dessutom snart blir tvungen att höja sina styrräntor för att inte inflationen skall skena. Med tanke på många människors höga skuldsättning kommer den svenska ekonomin förmodligen att reagera mycket kraftigt på framtida räntehöjningar.

Summan av detta resonemang är att guldmyntfot erbjuder den bästa lösningen på dilemmat. Guld är nämligen orubbligt värdestabilt och samtidigt kommer ett onaturligt högt guldpris att omedelbart utlösa en motreaktion i form av ett högre utbud.

Samtidigt skulle Sveriges reala växelkurs endast styras av realekonomiska faktorer. Med ett stort valutainflöde skulle den allmänna prisnivån i Sverige stiga i förhållande till omvärlden och med ett stort utflöde skulle Sveriges relativa prisnivå falla. Vi skulle alltså få en i verklig mening flexibel växelkurs och den allmänna prisnivån i Sverige skulle pendla in sig på en nivå där det skulle råda full sysselsättning och samtidigt en inflationstakt med en obetydlig avvikelse från noll.

Nu frågar sig förstås vän av ordning varför det inte rådde makroekonomisk jämvikt under mellankrigstiden då man fortfarande hade guldmyntfot. Svaret är enkelt: Under första världskriget släppte man guldmyntfoten över hela världen och ägnade sig åt en fruktansvärd inflationspolitik. Efter första världskrigets slut återgick man till guldmyntfoten i enlighet med de "gamla" växelkurserna, som ju nu gjorde guldet på tok för billigt i termer av andra varor, vilket i sin tur resulterade i det tidiga 30-talets omfattande deflation.

Däremot är det faktiskt omöjligt att vederlägga påståendet att den klassiska guldmyntfotens glansdagar från 1873 till 1914 kännetecknas av makroekonomisk stabilitet och en mycket hög ekonomisk tillväxt och detta är knappast någon slump eftersom dessa båda fenomen är "siamesiska tvillingar."

Det skall nu utses en ny riksbankschef. Det är riksbanksfullmäktige som utser riksbankschef och riksbanksfullmäktige är en rent politisk församling, varför det är illusoriskt att tala om en "oberoende" riksbank.

Det är dessutom mycket troligt att den nye riksbankschefen kommer att utses enbart därför att regeringen vill tillförsäkra sig att inga räntehöjningar genomförs under valåret, trots att Riksbanken redan nu borde ha genomfört en resolut höjning av styrräntorna. Enligt keynesiansk doktrin kan alla ekonomiska problem, såsom låg sysselsättning och låg tillväxt härledas till alltför långsamma sedelpressar, men i själva verket håller Riksbanken på att bygga upp förstadiet till en finansiell kris genom en extremt expansiv penningpolitik.

När kronan lämnades att flyta fritt hette det att om man tänker sig att olika varors kvalitet stiger över tiden kommer detta troligen att generera en "inflationstakt" på två procent per år också om priset på varor med konstant kvalitet förblir historiskt konstant, varför en inflationstakt på två procent skulle vara förenlig med tanken på ett fast penningvärde. Och riksbankslagen stadgar ingenting om en inflationstakt på två procent, utan endast att Riksbanken har att sörja för ett fast penningvärde och eftersom somliga politiker definierar ett fast penningvärde som en inflationstakt på två eller helst fler procent kommer vi naturligtvis att få en riksbankschef med samma syn.

Jag menar istället att Riksbanken borde utgå från att penningpolitiken bör syfta till att varor med konstant kvalitet förblir konstanta i pris och då kan man konstatera att priset på en Big Mac stigit från 24 kr. 1999 till 33 kr. 2005 och då hör det till saken att en Big Mac kostade 24 kr. 1990.

Vi lever redan med en hög inflation och bytet av riksbankschef syftar förstås endast till en ännu högre inflation.

Om ni är intresserade av att läsa Jan Anderssons ohederliga argumentation mot ett svenskt EU-utträde rekommenderar jag följande site:

http://hd.se/ArticlePages/200310/28/20031028164609_hd/20031028164609_hd.dbp.shtml

Och än en gång vill jag påpeka att Sverige redan är medlem av EES, varför vi skulle hamna i exakt samma förhållande till EU som Norge redan befinner sig i om vi lämnade EU och därmed basta.

Om ni är intresserade av att läsa Jan Anderssons ohederliga argumentation mot ett svenskt EU-utträde rekommenderar jag följande site:

http://hd.se/ArticlePages/200310/28/20031028164609_hd/20031028164609_hd.dbp.shtml

Och än en gång vill jag påpeka att Sverige redan är medlem av EES, varför vi skulle hamna i exakt samma förhållande till EU som Norge redan befinner sig i om vi lämnade EU och därmed basta.

Sverige är redan medlem av EES och om vi lämnar EU berör detta inte frågan om vårt fortsatta medlemskap i EES.

Man kan likna det vid ett tvåkrets bromssystem: Faller den ena kretsen ur finns den andra kvar.

I föregående text finns ett litet fel som tarvar ett förtydligande eller en rättelse:

Sverige är medlem av EES och EU, men Norge är endast medlem av EES. Om Sverige lämnar EU berör inte frågan huruvida vi skall vara fortsata medlemmar av EES.

Jan Andersson försöker göra gällande att Sverige aldrig skulle kunna få ett lika fördelaktigt förhållande till EU som Norge har, givet att vi lämnade EU.

Sanningen är att vi redan är medlemmar av EU och att vi kan vara fortsatta medlemmar av EES också om vi lämnar EU. Vi har alltså redan alla avtal som skulle ge oss en lika priviligierad ställning som Norge.

Enligt den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Jan Andersson skulle ett Sverige utanför EU "aldrig få det EES-avtal Norge har."

Faktum är att Sverige redan är fullvärdig medlem av EU och att utträde ur EU inte på något vis berör frågan om vårt fullvärdiga medlemskap i EES.

Jag vågar vara nästan säker på att Jan Andersson känner till detta förhållande och att det bara handlar om simpel skräckpropaganda i syfte att få folk att tro att EU-utträde är förenat med ekonomiska nackdelar. Det är det inte.

Tack vare EES-avtalet kommer Sverige och svenskarna att i praktiskt taget alla avseenden vara likställda med EU-medborgare och trots detta kommer vi endast att behöva upphöja en bråkdel av EU-direktiven till lag. Och dessutom finns inget rättsligt bindande tvång att ens göra det.

Det börjar bli dags nu och om diskussionen i Lettland fortsätter att utvecklas på samma sätt som nu tycks bli fallet kommer Lettlandtroligen att bli ett mycket intressant pilotfall för att förstå med vilka enorma fördelar det är förenat att lämna EU.

Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning i Lettland skulle - vid en tänkt folkomröstning om landets fortsatta EU-medlemskap - 49% av befolkningen rösta emot fortsatt EU-medlemskapet och endast 40% rösta för fortsatt medlemskap. Resten uppger sig vara osäkra.

Detta verkar mycket lovande, eftersom jag är helt säker på att om bara en enda medlemsstat skulle begära utträde så skulle en stor kris följa med ytterligare några EU-utträden som följd. EU skulle kastas in i en stor kris och dessutom skulle det mycket snart visa sig att EES-avtalet gör ett utträde helt odramatiskt.

Om Lettland går ur EU kommer Estland att göra samma sak inom en kortare tid och diskussionen om ett svenskt EU-utträde kommer att bli mycket levande.

Framtiden ser ljus ut.